De sju huvudsynderna utgör de enda hindren på vägen till andligt uppnående. Skulle den andligt inriktade väl underkasta sig mödan att upptäcka de sju huvudsynderna i verkligheten skulle den andliga vägen ligga öppen för honom i ett enda ögonkast. Den största svårigheten ligger alltid i Vägens början.
All vår början bliver svår heter det i folkmun. Början till övergången går ihop med den goda början. Om kandidaten inte vill bli av med sin huvudsynd eller inte kan upptäcka den har han inte nått denna början.
Det märker han i sig själv. Vanmäktigt skulle han då fråga sig: Varför gör jag inga framsteg på den här vägen?. På det finns ett enkelt svar: Det är för att du inte är medveten om din begränsning. Han vill vandra Vägen genom att gå en omväg och vägrar, medvetet eller omedvetet, uppfylla de nödvändiga förutsättningarna.
Den högmodige vägrar genom självlögn, den lättjefulle genom bekvämlighet. Bägge parter beklagar sig trots att skulden ligger hos dem själva. Att söka skulden utanför sig själv ligger inrotad som vana hos alla som befinner sig inom de sju djävlarnas omramning.
Många bekänner sig med munnen skyldiga men i sitt hjärta ser de någonting annat. Att erkänna skuld måste följas av att känna ånger. Men den som ligger fången under en mäktig huvudsynd kan svårligen erkänna skuld då flera huvudsynder går emot en sådan upplevelse av ånger.
Endast lättjan ser ut att stimulera ångern men ogillar å andra sidan den uppbrytande aspekt som följer på en innerlig ånger. Ånger – som inre verkan – kan bara stiga upp i den medvetna, andligt levande kandidaten.
Där högmod och tomhet råder kan det inte existera någon ånger för då ser den drabbade ingen anledning till det. Den uppriktiga ångern kan ge anledning till att ingripa i huvudsynden. Endast den insiktsfulle och intelligente har modet att öppet bekänna ånger, alla andra försvagas av sin huvudsynd.
Varje huvudsynd släcks genom medveten och andlig ånger. Den ångerfulle kan inte bli angripen av huvudsynden för i det tillståndet träder egot tillbaka så att kontaktpunkten till huvudsynden upphävs. Därför är den ångerfulle känslig och öppen och i denne kan ord och intryck ta form.
Utnyttjande ångerns verkan la man för länge sedan in bikten. Bikten intog den direkta, intensiva bönens plats, den mellan Skaparen och den fallne Ljussonen. Men en daglig bön utan ord som ett slags koncentration eller upprättad förbindelse mellan Gud och Ljussonen underminerar huvudsyndens verkan men till och med en sådan bön är en svår uppgift för den som är fången i huvudsynderna.
Bönen fordrar koncentration och avbrytande av materiella band, öppenhet, anspråkslöshet och uppriktighet och vilken av huvudsynderna skulle tillåta det?
Ingen kandidat kan be under greppet av sin huvudsynd. Och menar han sig det efterfrågar han bara en gunst för sitt ego. Egot ber för sin egokraft och det är ofta detta man kallar bön.
Egot befinner sig i trångmål och söker en lösning genom sin kraftkälla för att sedan fortsätta som vanligt inom de sju djävlarnas grepp.
Ingen kan finna Andens Källa eller Gud ifall det är egot som söker kontakt med himlarna.
Den tredje huvudsynden, avundsjuka eller svartsjuka, är ett slags inre kamp, en strid mellan det egna jaget och andras och mellan egot och själen. I den konungsliga fallna Ljussonen ligger en mäktig Eld förborgad, men i den stund som den fallne Ljussonen började använda den Elden till egen tillfredsställelse vände sig dess verkan emot honom för kontakt med Gud kan inte upprättas enbart genom egot.
Ur denna motverkande eldsaktivitet uppkommer avundsjukan och svartsjukan och man kallar denna huvudsynd ett dödligt gift. Avundsjukan yttrar sig i många former men kan dölja sig bakom skenbart ädla handlingar. Ingen vill kallas avundsjuk, det är överallt ansett som ett allvarligt karaktärsfel. Avundsjukan framträder alltid där det i sanning 'konungsliga' uppträder i en massa.
Så som det i materien kan vara så att den ene traktar efter den andres egendom kan i den andliga världen avundsjukan visa sig när Guds Ljus uppfångas och sänker sig ned. Materiell avundsjuka är en förtätad yttring av det. Alla huvudsynderna har uppstått genom motsatsen Gud och fallen gud.
Den avundsjuke finner ingen verklig tillfredsställelse i självförhärligande och egoistiska ändamål, det räcker inte för honom. Han finner tillfredsställelse i att förinta andra och det är ju den vanliga yttringen av en gudomlig eld som blivit djävulsk. I avundsjukan och svartsjukan känner man igen kampen utan medlidande mellan Ljusson och Skapare.
Den kampen utgår alltid från Ljussonen, för han vill bevisa sig själv och om han ser att det Absoluta Ljuset fortsätter överträffa hans eget vill han förneka det på alla möjliga sätt utan hänsyn till andra och utan hänsyn till den verkan det får hos honom själv.
Avundsjukan kan göra en människa till en aggressiv angripare och denna huvudsynd förekommer mångfaldigt även bland positivt inriktade. Avundsjukan är ofta en medvandrare med andra huvudsynder. Man känner igen den överallt, men endast som huvudsynd verkar den förintande och sprider den en förgiftad atmosfär, där den dödar och sårar. All andlighet som uppstår inom ett fält som är genomsyrat av avundsjukan måste från allra första början ha skyddat sig mot dessa anfall.
Blotta närvaron av Ljuset väcker avund. Därför råder hos den kandidat som är offer för denna huvudsynd hela tiden en häftig strid. Han kan knappast komma till ro för så fort det Gudomliga Ljuset uppstår inom honom uppstår också situationer som frammanar avundsjuka. Denna huvudsynd kan i vissa fall slita upp kandidaten på grund av att han i ärlighet erkänner den och lider av den.
Egot i honom förtärs av svartsjuka gentemot själen framför allt om själen blir mer verksam. Då kommer egot att försöka utnyttja avundsjukan till att manövrera in kandidaten i situationer som också kan väcka yttre avund. Om inte kandidaten är på sin vakt kan han som i en blixt förinta både sitt eget verk och andras för avundsjukan är en brännande eld, en alltid flammande förintande eld.
Lättjan suddar ut allt avund då den är förpliktande men den högmodige gör bruk av det avund som finns i hans medmänniskor till att upphöja sig själv. Högmodet vill besitta tronen men så även den avundsjuke. Den som står i avundsjukan som huvudsynd kan lätt hetsas upp till att tillgripa en blind anfallsmetod för att han i stormens gny hoppas lättare kunna komma undan sitt avund. Är det då så konstigt att själen inte kan komma till utveckling?
Utanför avundsjukan finns ingen plats för någonting annat eller någon annan. Denna så mäktiga eld måste själv vända om, förinta sig själv, om det skall bli utrymme för den späda själen. Ur alla huvudsynder framspringer eländiga skeenden men ur avundsjukan kommer döden som uppsåtlig förintelse.
Den ene kan känna ett milt avund, en antydan medan den andre kan uppnå vad man själv så gärna skulle vilja ha eller vara, men det är då verkningar av andra huvudsynder. Avundsjukans huvudsakliga verkan är direkt förintelse. Att förinta är dess väsen. Gripen av den blir man hela tiden upphetsad eftersom man hela tiden ser en anledning till avund så länge man inte uppnått högre förverkligande.
Om man inte binder sig, varken andligt eller materiellt, finner avundet ingenting att haka fast sig på. Vad vi menar är att kunna hålla distans till allting. All slags fanatism är i grunden avund.
Denna distans är inte detsamma som likgiltighet.
När man grundar en gemenskap fordras att denna obundenhet blir en verklighet. Kan den förverkligas kommer man på samma gång till upphävande av huvudsyndernas kärnidé för den obundne kan be på själens grund och likaså verka på den grunden.
Ingen huvudsynd kan lösas upp på befallning men kan avledas ur nervsystemet genom att försvaga dess kraft. Det är detta som avses med meditationens och kontemplationens stillhet eller hur man nu vill antyda den. Inom denna Stillhet eller Tystnad måste då kandidaten avleda kraften så gott han kan och ersätta den med själsessens. I ett sådant fall praktiserar han lossandet av banden genom att frigöra sina tankar och känslor från all form.
Då kan inte Högmodet vara närvarande och inte heller Lättjan eller Avundet för redan genom att praktisera Stillheten förhindras det som väller upp från huvudsynderna. Andlighet som inte fördjupas genom Stillhet och Tystnad förblir formtjänande, ett jagande från den ena formyttringen till den andra och egot fortsätter med sitt samspel med huvudsynden.
Inom Stillheten kan man skilja egot, naturens jag, från huvudsynden och neutralt och oberört ställa det i själens skugga. I verkligheten föredrar det rena naturliga egot själens överskuggning framför huvudsyndens eller den brutna ljuskraftens behärskande för detta herravälde ger egot sjukdom, utmattning, disharmoni och bedrövelse.
Detta kan varje pilgrim konstatera. Ingen blir lycklig med huvudsyndens makt för genom den faller han in i alla de enerverande reaktioner som ger honom känslor av en sådan vanmakt att han till och med skulle vilja ge upp andligheten.
Genom huvudsyndens biverkningar kan man komma in i ett tillstånd då man inte längre tydligt kan varsebli den Gudomliga verkligheten. I sin perversa aktivitet anropar varje huvudsynd sin meddjävul om hjälp när det behövs eller börjar bestrida den verkligheten, gör bruk av den och profiterar på den, allt efter situationen.
Tendensen att utnyttja andra, göra bruk av andrahandskrafter, utnyttja extern kapacitet och ägo, det ser man ofta förekomma. De sju djävlarnas aktiviteter anpassar sig som kameleonter till situationen och till sina meddjävlar om detta kan ge dem en vinst. Därför grinar den huvudsynd som leder egot bakom varje människas handlingar.
Vänskapsband knyts alltid med de ifrågavarande huvudsyndernas hjälp. Det här kanske låter nästan grymt men det hittills beskrivna är den lag som gäller inom denna sjufaldiga ohelighet. Den som, kosta vad det vill, söker vänner söker tillfredsställelse åt sig själv och sina huvudsynder.
Därför blir den som vill befria sig från dessa huvudsynder en ensam, så som all vishet säger. Ensamhet är ingen omtyckt situation för ingen enda huvudsynd kan uttrycka sig inom ensamheten. Huvudsyndernas verkan söker alltid kontakt med sina medskapelser för att kunna förverkliga sig.
I ensamheten ställs huvudsynden tillbaka på sig själv och hos den vise förkastas den till en ställning som inte berör själen.
Avundsjukan söker sina offer, högmodet sina tjänare, lättjan sina gelikar. Endast den själsmedvetne söker ingen och ingenting utom det Absoluta, det abstrakta, Harmonin, det inom vilket ingen enda huvudsynd kan frodas.
Harmoni är Stillhet och Aktivitet i ett. Högmod vill bara ha harmoni mellan sig själv och sina åhörare, lättjan vill ha harmoni som ett stllastående, en ro utan rörelse. Avundet önskar dödens harmoni, som segraren som överblickar sitt sista slagfält.
Den andliga harmoni som pilgrimen önskar sig kan bara förverkligas ifall huvudsynden inte spelar ut sin försåt och list.
Betlehems djupa frid är den största harmonin, den inre födelsens stund då motståndarna i födslovåndornas stund äntligen ger med sig.
Betlehems djupa frid vare i och omkring er alla!