Man kan inte förneka att om man börjar gå en Stig av gnostisk andlighet innebär det ett uppbrott i människans väsen fastän hon på samma gång söker harmoni. Harmonin som livsmål är detsamma som att leva utan spänning. Spänning är växelverkan mellan negativt och positivt. Om man söker harmoni vill det säga: jag vill inte förorsaka kortslutning.
Harmoni i det jordiska livsfältet betyder bara att den ena polen tagit över handen, jämviktig polaritet mellan positivt och negativt är här omöjlig. Lättjan vill mer än allt annat erfara harmonin och genom att inte skapa aktivitet menar den lättjefulle att han befinner sig i harmoni.
Ingen önskar disharmoni men inom de sju syndernas ram finns ingen frihet utan det är bara att foga sig efter andras vilja och tankegångar. Den högmodige vill ha harmoni bland sina underlydande, en pålagd likriktning.
Det svåraste men också det skönaste är förverkligandet av motsatsernas harmoni under behållande av motsatserna. Motsatserna står kvar men de kompletterar varandra och mister inte sin egen karaktär.
Den harmonin kan bara förverkligas om konungsliga samverkar, sådana som inte vill beröva varandra friheten utan respekterar varandra, erkänner motsatsen i sig och skänker en livsrytm.
De sju huvudsynderna bekämpar ömsesidigt varandra och om det finns en harmoni så utnyttjar de varandra och suger ut varandra så de blir tillfälligt tömda. Men den högsta harmonin här på jorden är motsatsernas komplettering, ungefär som man försöker i ett bra äktenskap.
Den välfungerande gruppen kan bli som ett harmoniskt äktenskap, de sju renade huvudsynderna som blir sju skapande strålar kompletterar varandra och blir så en fullkomlig skapelse.
Den fullkomligheten finner man bara i en grupp där en Sjufaldig Högre Kraft finns närvarande. En sådan grupp kan bara få en riktig ledning om en sjufaldig harmoni råder högst upp och som på den grunden förverkligar Åttafalden.
Det är en idealiserad bild och svår att förverkliga men kan framhållas som exempel.
Varje människa söker efter ett förverkligande, men vilket?
Det beror på hennes inställning men låt envar allra först fråga sig varför hon vill realisera sitt ideal. Man söker alltid nå de goda ting man föreställer sig känna till på jorden: skönhet, lycka, harmoni, godhet, frihet och söker stundom dessutom Själens befrielse.
Men känner man verkligen till dessa begrepp? Vet man vad man söker?
Var och en har säkert sin egen föreställning om idealet men vad tänker man sig finna i det, harmoni för jaget, lycka för det eller skönhet för att skänka jaget glädje, Själens befrielse för att befria jaget?
Men kan jaget någonsin göra sig en föreställning om en andlig målsättning? Är inte dess högsta målsättning det som gläder ego-människan? Genom den driften är det som huvudsynderna finner sin livschans och alla har ett visst mål och säger de sig sakna målsättning är även det i och för sig ett mål. Ju högre man ställer sitt mål, vare sig materiellt eller andligt, desto mer nyanserade blir huvudsynderna eftersom man därigenom kan hävda sig ovanför massan.
En hög andlig målsättning är en utmaning för huvudsynden eftersom förhållandet mellan Ljusson och Skapare då förstärks. Det förklarar (det nederländska) uttrycket Ju högre ande desto större slagsida. Den fallne Ljussonen var och är en stor ande och denna storhet gör honom till en trolös motståndare till Ljuset, alltså till en best.
I alla läger och i alla länder finner man talesätt av alla nyanseringar. Därför kan man använda sådana uttryck i högre mening inom andligheten och de förlorar sin giltighet först när inhägnaden inom sjufalden är bruten. De s.k stora bland Ljussönerna har, om de inte är fullkomliga, tänkt ut utmärkta metoder till att befästa egot och t.o.m bestialiska sådana och man tror att de är stora andar.
Men sådana finner man i allmänhet utanför publicitetens fokus, utanför popularitetens centrum, för de stora i anden söker inte sig själva utan arbetar i skuggan av det abstrakta Ljuset.
De som strävar efter att bli stora i anden, är för det mesta lystna som är offer för den huvudsynden. De fyller sig med all jordens skatter; kunskap, rikedom, skönhet; de söker på alla möjliga sätt övermätta sig med det tidsbundna, det skenbart värdefulla, med värden av alla slag därför att de vet att de har förlorat någonting som egentligen är omöjligt att återfinna.
Den fallne Ljussonen vill inte anta den omöjligheten, han vill det inte för det vore ett misstag, men ur detta, att inte vilja anta ofullkomlighetens verklighet lever huvudsynderna. Varje huvudsynd lever genom Ljussonens ovillighet men så snart som Ljussonen godtar att han inte kan finna det gudomliga här i tidens fält kommer en helt annan inställning fram inom honom.
Han upphör då med att söka som tidigare utan på samma gång som han förblir aktiv i sitt inre blir hans sökande inte bara inåtriktat eller utåtriktat utan båda delarna. Lystnaden är utåtriktad.
Intelligenta som genomskådat världens lögner är ofta lystna. De spårar sig fram till sanning, deras lystenhet efter kunskap sporrar dem hela tiden och de låter sig för det mesta inte fångas upp av något inskränkande sällskap för de söker för sökandets egen skull.
De finner ingenstans tillräcklig näring för de kan inte utvinna näringen ur det de finner. De kan läsa hundratals böcker av stort värde utan alls att kunna ta upp någonting av inre betydelse för dem medan det finns de som finner ett bestående värde i bara några få böcker.
Lystnaden är den ego-inriktade sökarens störda jämvikt, den som ofta finns hos den mycket skarpsinnige observatören och filosofen som gräver sin egen grav. Sådana är många vetenskapsmän såväl som många esoteriskt undersökande och ockultister.
En lysten ockultist söker bara bara tills han får erfarenheter av spegelsfären och börjar veta vad som händer där och tills han har undersökt allt och sedan försöker han göra sina försök med detta som grund och på grund av sin lystnad är han inte trög och lat. Lystnaden känner inte efter vad den äter. Den känner inte smaken av de finaste beståndsdelarna, den finner allting likadant, allting smakar lika.
Den har en beröringspunkt med latheten med den skillnaden att den lystne hela tiden söker ny föda medan den late väntar på att den skall komma till honom men båda är som fat fyllda av önskningar.
För att kunna fyllas av Helig Spis måste kandidaten först lära sig bli som en Gralsbägare, ett värdigt fat med en solid botten. Så som alla huvudsynder har lystnaden uppstått ur en längtan.
Därav framgår att i den hungerkänslan ligger både dess början och dess slut. Tänkandet påverkas av denna längtans inriktning medan själva längtan aldrig påverkas av tänkandet utan är ogripbar. Den anpassar sig efter livsomständigheterna, efter egot och karaktären men förblir kvar på både materiellt och andligt plan.
Världen hålls väl ändå i stånd av denna längtan, dess negativa pol? Lystnaden är längtans villfarelse som ser sig få stenar i stället för bröd och därför aldrig kan stilla sin hunger. Och eftersom människan är ett brutet väsen kan hon inte se att hennes föda är olämplig för hon vill finna den här på jorden. När så hennes lystnad hämmas av att hon märker att hon förblir hungrande störtar den sig över henne igen och får henne att söka utan att se till värdet i det hon söker.
Man finner denna huvudsynd hos dem som vill att just deras religion skall vara den rätta, de tar inte till sig att deras längtan egentligen kvarstår otillfredsställd inom den och försöker täcka över den vaga känslan av denna aning genom att fylla sig med läror, föredrag och sammankomster. De menar att om de bara får tillräckligt med näring kommer också saligheten men de vet inte vad de äter för i så fall skulle de göra det med större måtta. Ingen kan ta emot utan att ge. Man kan bara förgäves fylla ett fat utan botten och en som inte äger denna huvudsynd skulle ganska snart känna sig överfylld och vilja ge andra av sig själv. Detta givande är ingenting annat än ett livsförverkligande som man behöver näring för att upprätthålla.
Skarpsinne och intelligens utgångna ur lystnad missar alltid själsberöringens essens och det är den som är nödvändig för att övervinna varje huvudsynd. Det som skiljer sig mellan den inte lika skarpsinniga men ändå själsmedvetna sökaren och den som är mycket begåvad men själlös är själens urskillningsförmåga.
Den kan man inte locka fram, inte tvinga fram, för den kommer inte förrän ego och huvudsynd drivits tillbaka av karaktären och givetvis under förutsättning att en Själsgnista finns, men karaktären måste ge själen möjlighet att komma i rörelse. Genom karaktärens gåvor ledes näringen till själen. Huvudsynden ligger inte i karaktären utan är ett blodsarv från mikrokosmos (Mikrokosmos är människans bärande ursprungliga och odödliga vehikel). Den bitterhet som ofta framträder tillsammans med Lystnaden är följden av ett karaktärsmissbruk.
När kandidaten känner sin karaktär – och det måste han – då kan han utnyttja sina gåvor till att ge sin själ en chans. Det måste till ett intelligent, medvetet och opåtvingat samspel mellan kandidatens kvalitéer. Så som huvud och hjärta måste iaktta ett harmoniskt samspel måste karaktär och själ gå samman i harmoni och det betyder att karaktären måste tjäna själen för den är av den lägre naturen och själen av den Högre.
Ego och huvudsynd måste hållas helt utanför den enheten och därtill fordras att det sker utan tvång ty vid varje tvång utövas våld mot karaktären. Därav följer att människan måste kunna vara som hon är, undantaget huvudsynden. Karaktären är en av denna naturs aspekter och i fall huvudsynden är overksam blir den till en jämviktig och harmonisk aspekt av denna natur för i karaktären sammanstrålar alla naturbundna inriktningar.
Varje karaktär bär ett sjufaldigt och ett tolvfaldigt naturens kännetecken. Om huvudsynden är släckt undanhålls giftet för de sju djävlarna och deras drabanter och karaktären visar sig som den egentligen skall vara; ett samspel av alla naturens krafter. På det viset kan alla leva tillsammans, samverka och tillsammans bli tjänstbara för varandra.
Detta därför att de i sig själva står i harmonisk och tjänstbar enighet. Inte desto mindre förblir de sig själva, förblir de individer, förblir de fria och ingen parasiterar på den andres krafter och allt detta därför att djävlarna inte längre ansätter dem.
Andligt adelskap är frågan om skoningslös och skarpsynt självkännedom och självkritik som samverkar med en absolut längtan efter Anden som leder den verksamheten och då följer självfallet ett förverkligande men som hela tiden måste underkastas prövningar. Och ... framför allt ... det är frågan om måtta och behärskande utan tvång!
Varje huvudsynd skördar sina flesta offer genom det obehindrade, avsaknaden av begränsning. Självkritik och kunskap om självet är tillräckliga begränsningar för att åtminstone i viss mån kunna hålla undan huvudsynden men det betyder inte att övervinna den.
En djävul ligger alltid på lur och ser chansen så fort den dyker upp. I allas våra liv finns ögonblick då vi känner oss obegränsade vare sig det är i tankar, ord eller emotioner. Lämna alla hämningar kan man bara när man ska gå igenom Porten när man i en fullkomlig överlåtelse blir styrd igenom den.
All annan hämningslöshet och obegränsning kommer från och kulminerar i huvudsynderna
- Högmod, trotsets hämningslöshet ;
- Lättja, orörlighetens hämningslöshet;
- Avundsjuka, hämningslös isolering;
- Drift, obegränsad aktivitet;
- Vällusta, begärens obegränsning;
- Lystenhet, obegränsat vetande;
- Girighet, det obegränsat krampaktiga fasthållandet.
Om dessa huvudsynder återvänder till det Gudomliga kan man låta alla hämningar fara, för då kommer de i enhet och i gudomligt samspel att skapa den Sjuklang som öppnar Porten. Och på detta bevingade väsens vingar stiger kandidaten in i Livets Verklighet, in i den Åttafaldiga Saligheten.
Så kan det bli om din början är den Goda Början. Då blir allting väl, pilgrim!