Den konungsliga människan är en individ som för det mesta är övertygad om sitt eget kunnande och sina egna gåvor. Det medför självsäkerhet, ett medvetande om att vara av konungslig härkomst.
I samhället innebär det att vara medlem av en familj av, som man kallar det, kungligt blod. Kunglighet avgörs då teoretiskt sett av härstamning och inte av levnadssätt, men inom andligheten talar man om kunglig eller rättare konungslig när en människa har blivit medveten om sitt arv efter de ursprungliga Ljussönerna och de gåvor det innebär. Andligt kungliga stimuleras av sin konungsliga härkomst till en högtstående livshållning.
Skillnaden mellan den till det inre och den till det yttre konungsliga människan är i grunden att den till det inre konungsliga kan uttrycka sig självmedvetet, positivt och handlingskraftigt utan att bli högmodig, lögnaktig och högfärdig. Medvetandet om att vara av hög härkomst gör i det fallet tvärtom den andligt inriktade till en som är ödmjuk
och uppmärksam men framför allt en medkännande som betraktar sin nästa som medlem av samma gudomliga släkte och av samma konungsliga härstamning som de själva. Om de hon möter förnekar sin härstamning genom sitt levnadssätt väcker det hennes medlidande och inte hennes ringaktning.
Den till det yttre konungsliga däremot, den som kan tacka världsliga begrepp för sin överlägsenhet, betjänar sig av medmänniskor för att bygga upp eget anseende. Hon låter sig omgivas av dem på grund av sin höga levnadsstandard och får dem att tjäna henne som av förpliktelse.
Inom andligheten förhåller det sig annorlunda. Den andligt konungslige är sina medmänniskors tjänare men fordrar inget tjänande från deras sida. För det inre ståndet existerar inga ståndsskillnader, bara det inre tillståndet räknas. Yttre omständigheter är inte av intresse och inte heller materiellt välstånd. Den andligt konungslige kan mycket väl leva under fattiga omständigheter och ändå utstråla sin konungsliga värdighet.
Han slösar inte bort sig själv utan är på sätt och vis trotsig men då på ett helt annat sätt än vad världen menar med det. Han är bara för medveten om sin konungsliga härkomst för att sota ner sig i livets källare. När han frivilligt beträder livets bakgårdar gör han det endast för sina medmänniskor.
Medvetandet om konungslig härkomst leder i själva verket alltför ofta bara till den första Huvudsynden: Fåfängan eller Högmodet. Högmodet skapar en som är skenupphöjd, en som förringar sina medmänniskor till lägre skapelser. Högmodet är en 'synd' som leder en människa till den perfekta imitationen och för henne till alla möjliga slags skengudomlighet.
Ur Högmodet har de stora världsreligionerna formaterats, all den religionsutövning som stöder sig på det egna saliggörandet.
Den högmodige utropar: Jag är det, jag, jag ... och inom den högmodiga sekten säger man: Vi är det, vi, vi ...
Ur Högmodet kommer diktatoriskt härskarskap, auktoritär rätt till maktuppvisning. Den högmodige står där ensam på det berg han själv forcerat byggt upp genom sina medmänniskors påtvingade medverkan.
Många mästare bygger upp sin position på detta högmod, för endast den högmodige godtar sin medmänniskas krypande och underdånighet. Den andligt konungslige har inte efterföljare, bara medvandrare. Det består inte en avgrund mellan honom och hans nästa
hur mycket än de yttre omständigheterna kan skilja. Högmod är inkapslad egenkärlek.
Ur denna intet undantagande egenkärlek har världens kaos uppstått, i samhället och i alla läger och livsyttringar. En högmodig undandrar sig den Gudomliga Harmonin därför att han avstänger sig från en Högre Makt och menar sig själv vara den högsta makten. En högmodig kan inte lyssna eller genomskåda, inte heller genomskåda, känna eller pröva sanningen och inandas dess eteriska luft. Han är fånge i sig själv.
Innan han kan komma till lyssnande eller annan upptagande aktivitet måste han först ställas öppen för det genom en chock. Den högmodiges synfält är alltid fyllt av honom själv.
Hans tänkande rör sig kring egot även när han befinner sig i samvaro med andra. Han är alltid upptagen av självändamål och egenintressen, som om han vore driven av alla de Sju Huvudsynderna.
I alla hans handlingar ligger jagets intressen förborgade, hur ädla de än ser ut, för tanken på det egna lämnar aldrig den högmodige och för att tjäna detta egenintresse tar han till de mest extrema medel.
Den tron han sitter på hålls i stånd till priset av vad som helst. Därför är den högmodige aldrig på ett äkta sätt kärleksfull för bakom hans kärleksyttring ligger egenintresse. På himlen står ju solen som en strålande och livgivande himlakropp i ett solsystems medelpunkt.
De andra himlakropparna rör sig runt honom, tar emot hans utstrålning och blir levandegjorda med det. På samma sätt förhåller sig den högmodige som inbillar sig vara i livsdomänens medelpunkt och flammar upp i vrede ifall någon skulle försöka beröva honom den positionen.
När den högmodige kommer till andligheten blir det alltid en pinsam upplevelse för hans högmod stänger av en högre väg. Fastän han känner sig kunglig känner han inte det andliga konungaskapets gåvor. Hans väg blir alltid en vandring från filosofi till filosofi, mellan den ena intellektuella undersökningsmetoden och den andra.
Han fyller sig med kunskap för att kunna överglänsa de andra, han använder ytterligheter för att kunna blåsa upp sig och ådagalägger då en skenandlighet, en sublim imitation av andligt konungaskap, men förblir ändå till sitt inre tillsluten.
Han kan inte ta upp, inte andas in den förfinade vibrationen bakom vishet. Därför kan han bara ändra yttre metodik, aldrig sitt inre väsen.
Han vill överösa och ge liv åt sina tjänare, de medmänniskor som kretsar omkring honom, men han tjänar dem inte för han är aldrig utan syften. Andligt högmod har gjort hans ego till en avgud.
Var och en kan efterforska i sig själv om detta högmod bor inom honom och om detta högmod ligger bakom hans handlingar men veta att man kan vara så övertygad om sin egen utvaldhet och andliga dignitet att högmodets ursynd tränger in utan motstånd. Den etablerade 'andliga' människan är faktiskt så genomträngd av sin egen 'andlighet' att denna bedrövliga synd skulle kunna göra henne till ett villigt offer.
Högmodiga är sällan sällskapsmänniskor för de vill inte sänka sig ned till sina medmänniskors nivå. Den högmodige håller sig ifrån all inblandning och när han vänder till sina medmänniskor är det alltid utifrån den höga bergstopp där han kan överskåda sin omgivning utan att för mycket bli avslöjad i sin egolögn.
De religiösa hierarkierna i denna värld är är kraftfulla exempel på denna huvudsynd. De rör sig inom en inmurning som åstadkommer ett stillastående vatten, härsket och ur stånd att absorbera. Eller kanske som en instängd eld som bara kan hållas i styr med en yttersta viljeansträngning som blivit dessa hierarkiers interna kultur.
Högmod kallas ofta på samma gång fåfänga. Fåfängans synd är en yttring av högmodet. Flera avledningar av ordet fåfäng används, ett är fåfänglighet. Den fåfänge är fåfäng som ego som han smickrar och utsmyckar men hans konungslighet är också fåfäng i dess betydelse tomhet.
Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet, säger Predikaren. Det uttalandet är djupsinnigare än man kanske tror och avser inte bara situationer av tomhet eller yttre prålig högfärd.
Fåfängan betäcker andlig tomhet. Den i yttre mening fåfänge år i inre mening flika fylld av högmod som av fåfänga. Omkring den måste allting röra sig likt planeterna kring solen. Inom en kväljande inre tomhet försöker den högmodige fylla sig med kunskap men det är en kunskap som är en andrahandskunskap.
Ur en inre tomhet kan aldrig en skapelse stiga fram men väl en imitation, en utsmyckning med lånta fjädrar och ingenting annat än fåfänglighet. Den högmodige är den fattigaste bland fattiga och kan liknas vid församlingen i Laodicea (se Uppenbarelseboken och Henk och Mia Leene Asiens sju församlingar).
Han är eländig men vet det inte och skulle han veta det, i så fall därför att han ännu äger något av det Levande ljuset, visar han det inte utan klär sig i fåfängan fastän han är naken.
Ingen är mer beklagansvärd än denne högmodige som är fången genom denna den första ursynden och ingen är svårare att nå än han och det berg varpå han tronar är för mödosamt att bestiga för hans nästa och fastän han menar sig vara närmare Gud där han står finns ingen kontakt mellan honom och Gud.
Hans ljusglans hålls i stånd av honom själv, bärs upp av hans egen vilja och omger honom med fåfänga. Detta högmod kan innehålla den mest förfinade teoretiska spiritualitet och den följer han in i det sista. Varje huvudsynd är som en Judas när han kysser sin mästare för att upphöja sig själv.
De sju huvudsynderna vill, var och en för sig själv, grunda ett rike på jorden, ett kungarike med sju troner som de kan inta som furstar. Och de har till viss del lyckats för, kosmiskt sett, tronar de som djävulska konungar på himmelen, regerande på jorden, styrande mänskligheten, upphöjt hävdande sig i varje människa.
Detta är följden av Ljussönernas avsteg när de lät sig ledas av sju fallna ledare, sju ledare som ställt sig utanför Ljuset. Den förbannelsen vilar som en belastning över dem men det är en fördömelse som de dragit över sig själva och varje huvudsynd är som en förbannelse med vilken man tillfredsställer sig själv, en insiktslöshet med vilken man bedrar sig själv.
En vetande och andligt inriktad som förblir identifierad med en enda av huvudsynderna är en i sanning fördömd. Han går på med det ljuslösa och vägrar anta sanningen för att han är för högmodig eller också gripen av Lättjan.
Med andra ord: Allt därför att han är så upptagen med sig själv att han inte kan ta upp Insikten genom Ljusets vibration. De emellertid som vet sig kunna absorbera den de bevisar det. Då säger de Halt! till all inblandning från en huvudsynds sida.
Må du vinna den förmågan, pilgrim!