De Universella lärosatserna förbinder längs Ariadnes Gyllene Tråd Sanningens brottstycken med varandra. Alla besjälade religiösa övertygelser innehåller en del av Sanningen och den kan endast behållas genom att man fortsätter vara besjälad. Att vara besjälad betyder att ledas av Själen.
Den själ som kan få ge ut ett sådant levandegörande måste ösa ur sitt Ursprungs Brunn. Men en själ finner väl inte sitt livsmål i detta det tidsbundna? Varje människa kan bli besjälad (i ordets högre bemärkelse) ifall själen är hängiven sitt andliga livsmål.
Ett sådant Högre besjälande är aldrig en tidsbunden företeelse för den uppvaknade själen förblir hela tiden i sökande kontakt med det Gudomliga. Den uppvaknade själen kan, när den befinner sig inom de sju grupperingarna inom världsreligionerna, direkt urskilja om det skulle gälla bara egodrift och betydelselösa impulser.
Den som vill lämna de sju huvudsyndernas tvång söker näring från en icke världsbunden religiositet där ingen tonvikt läggs på de sju huvudsyndernas herravälde. Därför kan de egocentriskt inriktade inte finna tillfredsställelse i ett sådant religionsutövande, för inom varje horisontellt inriktad rörelse, religiös eller materiell, uppstår explosioner av disharmoni när huvudsynderna strider.
När Lystenheten (Sjätte huvudsynden) och Girigheten (Sjunde huvudsynden) måste leva tillsammans blir det en enorm motsättning som – här inom uppbrutenheten – måste utlösa disharmoni. Det lystna söker föda överallt, det giriga fruktar att förlora det den har och förblir därför orörlig. I denna Aquarius era (Vattumannens tidsålder) blir den kandidaten av en försvarsmekanism tillbakavisad på girigheten genom att hon försatts i ett ångesttillstånd.
Girigheten befordrar individualismen men samtidigt den stenhårda egoismen. Girigheten framspringer ur ägandedriften och denna framkommer i sin tur ur en intensiv ångest som enligt andligt betraktande har sin grund i Ljussonens erfarenheter, en som verkligen erfarit ljusförlusten och därför känt sig uttömd får böjelse för girighet när han menar sig ha funnit det Högre. Uttrycket Bevara det goda och bevara din själ appellerar direkt till en form av girighet.
Bevarande är i djupaste mening giriga, de vågar inte ge av sig själva. Formreligiositetens bevarande är verkligen ångest för egendomsförlust. I fullkomligheten upphäver motsatserna varandra och i den kan man verka bevarande eftersom samtidigt en utstrålning är verksam. I kosmos svarta hål går stjärnor under på grund av sin girighet som blivit till ett förstenande och en lystnad, en förvänd absorption av omgivningen. Dessa två motsatser hade funnit varandra i uppbrutenhetens förbannelse som blivit till en abnormal sjufaldig drift.
Den andligt intresserade som tillbeder Girigheten avskärmar sig inom sin kunskap med sina böcker, med sin ägo och vill gå upp i ett betraktande av det han redan äger utan att delge andra.
Girigheten medför ensamhet, tillför ett dödande element som är en karikatyr av de vises ensamhet, deras som vandrar med Gud och nästan men förblir ensamma därför att de inte blir förstådda. Den girige vill inte bli förstådd utan ser varje närmande som ett anfall.
Han är den vakande, den misstänksamt vakande som inte släpper in någon. Han vill inte avslöja sin egen position och i detta kan vi känna igen den brutna sauturnusmänniskan, hon som bevakar porten och är missnöjd med sitt ämbete därför att hon har glömt lösenordet.
Som en stenstod står hon, som en klippa, och all hennes ägo försuras och fördärvas för den förblir innesluten. Snål och sniken är en religiös massrörelse ifall den behåller det bästa de har för sig själva och visar en del av det som låter anhängarna imponeras samtidigt som de ängsligt bevakar det övriga.
Girigt är det samfund som ängsligt bevakar sina tempel; girig den som bevakar sin livssfär; girig den kandidat som bevakar sin kunskap. Alla lider de av den saturniska övervakningssjukan som de har för att de tror sig vara i en gynnad position som de inte vill dela med sig av.
Den girigt inriktade menar alltid att hans skatt är dyrbar men det är den bara för honom själv. Den själsmedvetne som lider under denna girighet kommer att märka att han blir förstenad och uppehållen av sitt ensamma betraktande av sin inre skatt. De som så gärna talar om hur de vandrar Stigen ensamma tycker sig ha nog genom litteratur och stilla ögonblick. Är inte det girighet?
Eller högmod? Och de som menar att deras kyrka predikar saligheten, är inte de giriga genom att inte se sig om utom sig själva men stirrar sig blinda på sin egen förmenta rikedom och förmåga?
Den girige kan stå inför Porten (där han är den lägste bland låga) och samtidigt vara den som är längst ifrån konungariket bakom Porten. Den skatt han äger hade en gång värde, då när han mottog den genom insats eller arvegods men detta värde förtunnas därför att girigheten inte kan ge och därför inte arbeta med den.
Man kan säga: Jag är till mitt inre rik, jag har lärt mig mycket, vunnit insikt och mottagit kunskap. Men vad följer sedan, jo, betraktande och ältande om och om igen.
Girigheten kan momentant angripas av de andra sex huvudsyndernas herravälde och det blir en hård strid mellan de sju och den som håller stånd längst blir alltid Girigheten, Saturnus synd. Detta därför att han vet att slutet nalkas och att han blir angripen av en omåttlig fruktan för att förlora sin position.
Det stärker girigheten. Det ser man väl omkring sig? Man sluter sig inom sig själv som försvar, såväl individuellt som i grupp. Att öppna sig inför fienden i en tid som denna medför risker, det märker alla, för huvudsyndernas drifter är utan medlidande:
- Högmodet upphäver vördnaden
- Avundet förintar essentiella värden
- Lättjan trampar sönder förfiningen
- Driften rasar som en orkan över byggnadsverken
- Vällustan försvagar Själens längtan
- Lystnaden nedvärderar Sanningen och
- Girigheten kväver den
Alla dessa strömningar framkommer uttalat under Aquariustiden för nu höjer de sju huvudsynderna kraftfullt upp sina stämmor, som ett sista skri innan den mäktiga Handen lägger sitt domslut över dem. Till och med i kosmos urskiljer vi detta rop. De döende stjärnorna lyser upp innan de uppslukas av mörkret.
Är inte stjärnornas veklagan den mest intensiva klangen bland allt skapat? Därför skall det också förbli så inom denna tidsbundna natur så snart som en era dör ut. Det som är döende flammar först upp. De sju huvudsynderna, de essentiella kraftkärnorna i den brutna naturen, står upp till motvärn, till protest och mänskligheten reagerar genom att desto intensivare frambära dess verkningar. Därför är Högmodet mer otämjbart än förr, Vällustan vanligare, Avundet ettrigare, och Lättjan djupare, Driften intensivare och Girigheten kompaktare.
Motsatserna har således blivit skarpare och det ser man i världens händelser. Det verkar nu vara humanare än någonsin samtidigt som det mördas ännu grymmare och den obekymrade likgiltigheten framstår mer och mer tydlig och detta trots demonstrationer och protester i ökad grad.
Humanister kallar vår tid färgstark men det är grälla och oförsonliga färgschatteringar i motsättning. Av denna intensiva upprördhet grips mänskligheten i den direkta överföringskanalen mellan fysiskt och eteriskt område nämligen; nervsystemet.
Aldrig tidigare har psykiatrin blomstrat som nu men aldrig har heller människan varit så fastnaglad vid materien som nu. Så som synen blir uttröttad av grälla färgers oupphörliga virrvarr blir nervsystemet utmattat av de vibrationer dessa färger sänder ut.
Detta uttömmande av nervsystemet intensifieras av de moderna kommunikationsmedlen som, TV, internet och tryckta media. Strid och disharmoni tvingar sig på människan genom bild och ljud och hon kan inte undslippa det utan blir utan hänsyn utnyttjad av samhällets anförare som i sin tur styrs av huvudsynderna.
De som lider under Girigheten värjer sig genom att dra sig tillbaka i tillslutenheten och mediterar i den. De högmodiga skyler sig bakom arrogansens masker; alla söker sitt eget gömställe under huvudsyndens skynke. I djupaste mening känner sig alla angripna och missförstådda och om man ingen utväg ser går man över i försvarsställning. Alla utom dem som VILL se just en utväg, det blir deras försvar.
Det är Ljussonens förhärdande som får honom att inte vilja ge upp. Kärleken till sitt eget själv, till vad han själv äger, gör honom förblindad inför händelserna omkring honom och då uppstår den förmenta optimismen som ett vilseledande slags försvar. Man finner i det läget också en påtvingande vilja till att härda ut. Den är ett utslag av den ångest som finns inom den Ljusson som känner slutet nalkas och därför så envist söker en utväg.
Man irrar runt inom sjufaldens fängelse där Saturnus vaktar dörren så att man inte kan komma ut så i själva verket finns ingen utgång. I detta raseri och i den sökardrift som är riktad mot utgången, befinner sig mänskligheten för närvarande. Å ena sidan medför detta blind optimism, å andra sidan förstelnad pessimism. Och girigheten förhärdar den som skulle kunna veta. För man känner väl att någonting måste ske, att det inte kan fortsätta för det finns väl samtidigt en lösning?
Vad som är nödvändigt är att lägga ett nytt fundament därför att man inte kan bygga vidare på de insjuknade huvudsynderna som försvarar sig i dödsnöd. Det gäller bara att de som känner sanningen och som mognat genom erfarenheterna vågar ta konsekvenserna av att följa sin inställning och det kan de ifall deras svaga inre men otillräckliga ljuskraft förmått sprida sig så i deras blodomlopp att de kan lysa upp både huvud och hjärta.
Och, framför allt, ifall deras vilja har upphört att försätta sig mot verkligheten, alla excesser måste upphävas, i det goda såväl som i det dåliga för till sitt väsen är de lika. Man måste finna jämvikt i att giva och att taga och detta utan att rådfråga egot för annars kan man falla in i en huvudsynd igen. Endast i Själen står rådet att finna och det rådet kan bli motsatsen till vad man skulle kunna ha önskat. Därför gör man sig ofta döv. Är det inte ofta fallet?
Lyssnar du ibland till Intuitionen och Samvetet? Eller anpassar du deras röst till det som huvudsynden önskar?
- I så fall säger den Högmodige: "Jag vill bara ha kontakt med mina jämlikar"
- och Lättjan talar "Jag söker inte längre för jag har DET inom mig"
- Avundet säger: "Hon eller han hindrar mig på Stigen" och
- Driften menar: ”Där ingen verksamhetsiver finns, finns ingen andlighet”
- Vällustan säger: ”Det finns inga kärleksband”
- och Omåttligheten: ”Jag känner redan allt”
- och Girigheten: ”Jag låter mig aldrig avledas av andra”
Ja, detta är argumenteringar som man kan lägga in under andlighet men de är raffinerat anpassade till den individuella huvudsynden.
De framträder när gnostikern säger Det finns ett uppdrag som måste uppfyllas och det spelar ingen roll var, med vem eller hur. Det finns ett uppdrag som måste uppfyllas det borde vara devisen för varje fallen Ljusson och utan att huvudsynden då börjar fråga: Vad är ett uppdrag, vilket uppdrag, hur ser man ett uppdrag ... för det är bara tomt prat.
Ljussonen vet precis vilket uppdrag det handlar om och vari hans verk skall bestå i och med vem han skall uppfylla det. Det är det tragikomiska med Ljussönernas vandring genom livet. De vet på vilken punkt de har fallit och vet vad de måste göra för att gottgöra det men de gör det inte. Skulle de omsätta i gärning då skulle de märka att varje anvisning skulle vara onödig, ja, de skulle själva kunna hjälpa sin nästa med sådana råd.
Det finns förstås de som menar: Jag vill men jag kan inte och de som säger: Jag kan men jag vill inte. Då ligger den förstnämnde bunden i en emotionell huvudsynd, den senare i en förståndsbunden. Båda argumenten är kännetecken på Ljussönernas fångenskap.
Ingen av dem känner den frihet de så mycket berömmer sig av. Bara den som träder genom Porten är verkligt fri men för att varje Ljusson i sitt djupaste väsen så mycket längtar efter det talar han så ofta om frihet, tankefrihet, yttrandefrihet och trosfrihet. I honom bor föreställningen: Om jag bara vore fri, vad skulle jag då inte kunna göra?
Om du skulle få höra: Du är verkligen fri, betyder inte det att du i samma ögonblick nått friheten för den är ett inre tillstånd och är Ljussonen någon gång fri så länge han har ett uppdrag som han inte uppfyller?
Nåväl, om du nu ändå känner dig fri, då kan du visa att du är en Faderns son, o, pilgrim. Må din vilja tillåta det!