Avundsjukans och svartsjukans hela tiden växlande verkan jagar människan från högsta höjder till dalgångarnas djupaste djup. Oroligt söker avundet överallt sina offer och gör den som den gör till sin tjänare sjuk.
I den universella sanningen talas om just avundsjukan som det som lägger beslag på kandidatens 'förmedlande' förmåga. Avundsjukan är en biföreteelse till inverkan av Merkurius och är därför svår att angripa och med den blir det svårt att gå en Högre Stig.
Avundsjukan är inte lika lätt att känna igen som lättjan och högmodet, avund kan till exempel ta gestalten av en så kallad hög moral, som ett skenadelskap som plötsligt förvrids till det mest gemena gift.
Avundsjukan följer med upp till sitt högsta förverkligande och är i stånd till att framkalla ett sken av adelskap omkring sig. Snabbrörliga är för det mesta eldstyper och hos dem blir således eldens synder starkare än hos de mer overksamma karaktärerna. Men ingen av oss undkommer de sju drakarnas grepp för i så fall vore vi inte här.
Därför blir alla konfronterade med de sju djävlarna för att lära sig hur deras makt kan övervinnas. Inom ett andligt fält går denna process mycket snabbare än inom det rent materiella.
Den horisontellt materiellt inriktade kan lugnt skrida till verket med sina huvudsynders krav och kommer då enbart att få höra andra påvisa hans missgrepp och kanske till och med undvika honom, men i andlighetens värld går det till på ett annat sätt:
Kandidaten blir ensam konfronterad med sitt misstag och hela tiden ställd inför det. Detta är, horisontellt sett, hindrande men är avsett att bli en orsak till att vinna insikt på andlig väg. Men den andliga vägens svårigheter avskräcker många ifrån att se dess underbara veklighet.
Man fördjupar sig gärna i att läsa den esoteriska litteraturen men det förblir ett tidsfördriv om man underlåter att neutralisera djävlarna. När en människa kastas tillbaka på sig själv, alltså genomgår en självkonfrontation, bevisar hennes reaktion vilken djävul det är som regerar henne. Men visst kan hon också bevisa att hon redan har övervunnit dessa djävlar. I varje fall rycker den andliga vägen av henne hennes mask.
Denna demaskering kan i vissa fall bli en besvikelse för medmäniskorna. Så blir den andliga vägen en prövning för den svage kandidaten därför att han stirrar sig blind på obehaget i nödvändiga justeringar, ödesslag och smärtsamma upplevelser och det leder lätt till självömkan.
Det blir de konungsliga som får bli förebilder för sina medmänniskor trots att de fram till denna stund fortfarande varit enstöringar. Enslingar som tvivlarnas stora skara hastar till för att försöka få något av deras kraft. Bakom tvivlarna skrålar djävlarna som vill äta sig mätta på ljuskraften, på alla de gåvor den vaknande Ljussonen åter börjar besitta. Avundet, som rörlig makt, ilar hit och dit för att uppfånga även de andra synderna som byte.
En svartsjuk kvinna är som en inflammerad lem, säger Bibeln, och en infekterad lem kan förgifta hela organismen, det ser man ofta. Detta skiljer den tredje huvudsynden från de andra för den fordrar medlöpare, de andra söker bara tillfredsställelse för det egna jaget och behöver inga kamrater.
Detta innebär att den tredje huvudsynden kan antasta hela folk och ligger till grund för principen om härskarvilja och fanatisk nationalism hos hela folk. En vandringsfärd genom de sju djävlarnas rike är ingen skön anblick men skulle ge kandidaten en insikt om han är seriöst inställd.
Men VEM är seriös? Är andlig inriktning ett särdrag? Eller gäller det bara en orientering i den Universella Läran? I så fall vore världen full av andligheter men ändå går den mot katastrof för den behärskas av svarta hål eller ljuslösa egocentriska skapelser.
Att vara orienterad i den Universella Läran behöver inte betyda att man äger Ljuset och inte heller att man underhåller en växelverkan med det Absoluta. Men just det är vad den konungsliga människan gör: hon har en egen direkt förbindelse med Ljuset och som aldrig kan undermineras av vad andra gör. Men hon står öppen för Högmodet för att de andra i hennes tycke mindre bemedlade skapelserna, som enträget söker ljusförbindelsen, ibland för henne framstår som dumma eller som ett slags slavar och ibland har hon på sitt sätt rätt.
Men det fritar henne inte från hennes konungsliga gåva som är henne given som ett uppdrag att hjälpa just de dumma och de förslavade. Då måste hon försöka befria dem ur deras fångenskap och, om de är lämpliga, upphöja dem till hennes eget konungaskap.
Det är ett svårt uppdrag och blott få av de konungsliga kan utföra det. Därför måste en gruppbildning i stabil mening kunna växa till konungslighet, man måste stödja och uppmuntra varandra till det men så länge de sju huvudsynderna gror i en grupp kan man inte närma sig varandra avsiktslöst, likställt och i vänskap. Alla huvudsynder medför en splittring i en grupp, i en individ, i folken, i världen.
Huvudsynden fortsätter skilja den lägre naturen från Ljuset och vill inkludera den lägre naturen med sig själv. Den Fjärde huvudsynden kommer tätt efter Avundet för den är likaså en eldkraft och den kallas Driften eller Vreden men denna den fjärde huvudsynden är helt autonom och behöver inte ta hjälp av andra egon eller huvudsynder. Avundsjukan och svartsjukan är förgiftande, den gör allting sjukt, men Driften är en anfallande, impulsiv och förintande kraft som ofta är förödande. Den kan fångas upp av medmänniskor som eventuellt kan neutralisera den medan avundsjukan inte kan gripas, den sjuder och drar och går till lömska angrepp.
Bibeln säger: Låt inte solen gå ner över din vrede Driften och Vreden är radikalt och direkt förbrännande om den dröjer för länge och förekommer för ofta. En driftig ger sig på draken för att förgöra den men har inte först rådfrågat sitt förstånd. Den avundsamme tar ofta sin medmänniskas driftsbenägenhet till hjälp så att en sådan låga slår upp att den inte på lång tid kan släckas. Driften eller Vreden är en egots ägodel i kandidaten som är så tung och så intet skyende att en skenandlig ofta går över lik.
Vid andlig drift kan kandidaten hamna så utanför sina sinnen att han tappar alla proportioner. Han känner sig liksom kallad att slå ut sin motståndare, egot, medmänniskan eller en annan religiös gruppering och angriper så stormigt i råd och dåd sin förmenta motpart. Den driften känner ingen hejd, inga motsägelser, ingen annan opinion utan genomförs till priset av medmänniskor.
Ett sådant egouppflammande varar ingen längre tid utan är ett snabbt och intensivt uppflammande av en eldkraft. Kandidater som äger denna drift som huvudsynd vill många gånger upphöja sig till pionjärer för de känner sig kallade. Men deras egoeld lurar så snart som den märker att egot inte kan livnära sig av andlighet och vänder sig till ett objekt för att åter få skjuta skott. Det finns ett genomgående uppvaknande som följs av ett insomnande genom driften.
Han blir en känslig människa när driften släpper och sedan han återhämtat sig från huvudsyndens häftiga brand. De som äger denna huvudsynd blir snabbt utmattade, de blir alltför ofta ansatta av en fruktansvärd anspänning och om sedan en besvikelse följer är han totalt uttröttad. Tills driften väcks upp igen, då far han åter ut i en intet undantagande drift men upptäcker att det hela inte lönat sig för egot.
Detta är bilden av en andlig novis som tagit med sig sin huvudsynd på vägen. Alla besvikelser kommer av den bitterhet huvudsynderna skapar då dessa inte kan nära egot och därför får motvind i förhållande till det absoluta Ljuset som själen och därmed även kandidaten gett företräde.
Näst din enhet med Ljuset, pilgrim, kommer det djupt inom dig ändå att finnas en bitter udd, ett egosår, som håller tillbaka. Det såret fortsätter svida men den smärtan kan övervinnas av Ljusimpulserna som ger själen glädje i stilla ögonblick. En andlig sökare har lärt av att söka sitt ego men kan många sökare i allmän betydelse säga det?
Nu när det talas så mycket om gemenskaper kan den idén kännas igen att man som gruppmedlem men ändå individualist inte vill prisge sitt egos frihet. Och förverkligandet av en harmonisk livsgemenskap är verkligen också en delikat uppgift. Men det finns ingen annan lösning för att komma till verkligt uppnående än en gruppbildning.
Vill man tränga igenom till andlighetens förverkligande, då fordras en uppoffring, men en välövervägd uppoffring av personligheten om vilket visserligen invecklade teorier kan byggas upp men ändå alltid i praktiken ett slags avstående av den individuella friheten. Detta offfer-i-praktiken kan man återfinna i mytologierna, hjälten offrar sig själv för ett befrielseändamål.
Ett sådant offer kan endast frambäras om man känner sig själv fri. Det fordrar inte underkastelse, det är bara frågan om slavens konungsliga handling. När kandidaten återfunnit sin frihet leds han av omständigheterna in i offersituationen, för det är alltid problemet: vad gör man med sin frihet?
Bekröningen för den andliges frihet är det legendariska uppoffrandet, det som de flesta ryggar för men snart i sin nya fångenskap kommer tillrätta med för en egofrihet är ingen riktig frihet utan bara ett antagande av huvudsynden och jaget.
Där kandidaten menar sig stå i friheten där börjar ansvarigheten för då går han in i den mytiska hjälterollen. Och om man skulle säga Jag behöver ingen hjälteposition, ja, då måste man undra om inte det är en plikt för en Ljusson som går bland de sökande på jorden. Endast denne vet ju vad denna hjälteroll egentligen innebär och faller inte in i huvudsyndens missgrepp.
Visserligen anknyter både driften, högmodet och avundet till hjälterollen men kan inte motsvara konungsligheten men den legendariska hjälterollen blir lätt ett dragplåster för många med vissa av huvudsynderna, men endast den som blivit fri är i stånd att inta den positionen, för den som inte kan förhålla sig fri utan binds upp av sina egna marodörer, i huvud eller hjärta eller viljan hur skulle han då kunna besegra legendens drake, denne fordrar ju hela hans uppmärksamhet.
Hur skulle han kunna upptäcka drakens gömslen om han skulle vara besjälad av sin egoeld och dessutom driven av den i en hjälterolls glans. Inom andlighetens fält skulle det vara villfarelse och detta på grund av att han inte lärt sig se faran med draken.
Den mytiske draken har alltid sju huvud och med alla sju måste hjälten hålla räkning. I världsfältet möter den konungslige dessa sju huvuden överallt, i sina medmänniskor, i kosmos splittring och djupt förborgade i hans eget inre.
Känner han denne sjuhövdade drake och dess metoder och attacker av erfarenhet, då kan han likaväl känna igen dem i sin nästa och hjälpa andra överlista den men under absolut förutsättning att denna medmänniska vill det.
Mytens hjälte är alltid den som ensam överlistar draken och hans kamrater följer honom till en viss gräns. I det högsta ögonblicket är en människa alltid ensam och måste ensam bevisa att hon är mogen att handskas med draken. Allt slags frihet ställer kandidaten inför denna uppgift, i början mindre kraftfullt men allt starkare ju mer han framskrider och frågan är bara Har han mognat för draken?
Ju närmare drakens håla hjälten kommer, desto mer kontaminerad är luften och desto farligare är vägen och desto färre medvandrare sällar sig till honom.
Betänk detta pilgrim!
Rannsaka din livssituation och lär dig din läxa.
Betlehems frid faller endast över mänskligheten sedan draken överlistats, är det inte så?