När människan mentalt vandrar genom de sju ursyndernas rike måste hon inse att det riket för närvarande är hennes livsfält och att allt hon där möter är ett uttryck för verkan av de sju huvudsynderna.
Hon kan inte undkomma det hur mycket hon än blygs över att behöva gå in i deras konsekvenser. Man neutraliserar dem inte genom att förneka dem. Det kan man bara genom att genomskåda dem och komma till en no reaction.
Meningen med irrfärden genom dödssyndernas rike är att vi skall komma så pass mycket till insikt om diskrepansen mellan natur och Ande, och detta i och omkring människan själv, att vi kan lära oss känna igen orsaken.
Den kontakt som måste upprättas mellan naturen och Anden kan inte förverkligas genom ett av sinnesverktygen. Förbindelsen kommer till stånd genom individens minimala Gudomliga ljus. Skulle den dö är ingen kontakt möjlig längre och sjufaldens fängelse sluter sig.
Det inre Gudomliga ljuset är hos somliga så svagt att bara ett irriterande moment, en påfrestande situation kan bli orsaken till att lämna andligheten. Det beror i sin tur på huvudsyndens karaktär.
Varje synd förbinder människan med en egotillfredsställelse, men Femte huvudsynden är en blandning mellan egots längtan och själens längtan.
I femte huvudsynden, Vällustan, ligger den längtande själens tragedi tydligt förborgad, den kan inte stilla sin längtan genom ett uppnående. Vällustan är det sökande elementets misslyckande, den förstärkta vällustan kommer alltid fram ur själsnöd,en själens gnagande trängtan.
De tilltagande sexmorden kan tillvitas inre tomhet, den intensiva hopplösheten hos dem som lider under den femte huvudsyndens gissel. Den som blivit ett maktlöst offer för att utöva denna huvudsynd är obotligt sjuk och inget botemedel kan hjälpa honom för hans vällustiga drift har gått honom i blodet och det har fått hans tänkande och sinnesstämning ur jämvikt.
Alla former av drift, avundsjuka, högmod drar människan med sig i sina svallvågor men vällustan söker direkt tillfredsställelse så som en hungrande griper efter allt som kan förtäras.
Förslavandet under kemiska droger håller vällustan i hand, inte för att vällustan är orsak till att drogen finns utan på grund av att den personlighetssplittring som blir följden medför en starkare upplevelse av den inre tomheten varav följer drogmissbruk och genom det kommer de som leds av den femte huvudsynden, att utom sin vilja tillfredsställa sin inre längtan. Genom det kommer de tillrätta med sin sinnes- eller själsnöd. Vällustan har nämligen två betydelser: Själsnöd och sinnesotillfredsställelse.
Överlåtelse i form av ett förslavande under jususgestalten, som man kan se på sina håll, är ett slags själsnöd som uttrycker sig i sinnet. Den viljelösa överlåtelse som vi också kan finna i en del meditationsinriktade grupper som exalterat anropar Jesus eller andra gudomligheter eller mästare är egentligen ett uttryck för vällusta.
Självillfredsställelse genom de mest bisarra former av exaltation är ingenting annat än överlåtelse åt den individuella femte huvudsynden. En iakttagare utifrån uppmärksammar detta genom ifrågavarandes allmänna uppträdande. Beteendet är mycket vanligt i religiösa kretsar: Brist i själs- och sinnestillstånd är två yttringar av naturlig brutenhet och de möts i exaltationen.
De religiösa ledare som utnyttjar denna exaltation och själva föregår som exempel söker sin sinnesnöd i själsnöden och söker beslöja den inför sig själva och andra. Följer man historiska beskrivningar av religionsutövare finner man att många religiösa fanatiker, mystiker och religiösa föregångare egentligen var uppburna av en individuell själsnöd som dolde en pervers lusta.
Hur många munkar hängav sig inte åt exaltation när de inte kunde stilla otillfredsställd längtan genom sitt religionsutövande? För att inte tala om själva den längtan efter ren sinnestillfredsställelse som låg bakom exaltationen. Ur den kom en del av Mariakulten. Varje religiös gruppering som rör sig inom de sju djävlarnas krets stöder sig på grundarens individuella huvudsynd och därför kan de religiösa världsliga grupperna indelas i sju yttringar, sju huvudsynder, sju metoder att både försöka upphäva en av huvudsynderna och samtidigt leva i den.
Men ingen enda av huvudsynderna kan tillintetgöras genom någon av sjufaldens regler, de kan endast lösas upp genom en Åttonde regel, ett resultat av andlig frigörelse. Asiens sju fallna församlingar är företrädarna för de sju huvudsynderna i denna värld precis som de är det inom individen. Det finns sju religiösa uttrycksmöjligheter och de följer alla en av huvudsyndernas riktlinjer.
Människan infogar sig instinktivt i grupperingar enligt den individuella huvudsynd hon själv när. Det gör hon i hägn av en religion, ett land, ja, till och med inom en familj. Irritationsmomenten inom en grupptillhörighet orsakas av de sammanfogade huvudsyndernas ömsesidiga ofördragsamhet och genom denna blir hennes karaktär satt ur stånd att hitta kontakten med själen.
När man säger att vissa karaktärer inte passar ihop betyder det enbart att karaktären inte kan uppleva harmoni på grund av egons och huvudsynders övermakt. Den huvudsynd en människa för ögonblicket präglas av avgör hennes mottaglighet för ett visst religiöst uttryck och det finns ingen enda människa som inte har en religionstillhörighet för varje människa är en sökare och hennes inriktning avgör vad hon finner. Den som irrar hit och dit hela tiden är driven av en huvudsynd som inte lämnar henne ro.
Som exempelvis Avundet som ständigt söker beröva henne hennes förbundenhet med någonting, det må vara vänskapsband eller gudsförbundenhet. Den följer lagen härska genom att söndra. Genom detta når människan aldrig sitt mål eller sina ideal.
Vällustan leder henne till en för starkt betonad ensidig inriktning, den för samman huvud, hjärta och vilja till en enda längtan, en enda drift som måste bli tillfredsställd. Vällustan kan, som alla huvudsynder, förfinas och kultiveras så att den blir en utsökt form av självbedrägeri och ett förförande av nästan.
Dagens samhälle ger människan sublima medel att täcka över huvudsynderna med och ge dem ett gyllene skimmer. Alla dessa skarpt uttänkta idéer syftar bara till att måla över det fördömda, inom människan, i världen, i religionen.
All vetenskap, alla utvecklingsföreteelser, kan uppdelas i sju grupper. Det är den instinktiva inriktningen inom detta kosmos. Om man känner sig attraherad av en viss vetenskap eller ett visst hantverk kan det ledas tillbaka till en individuell huvudsynd. Det ligger inget ont i det, det är bara en form av splittring och fångenskap.
Människan kan inte utan vidare leda sig till någonting annat än till sådant som ligger inom huvudsyndernas makt. Det är därför man så sällan ser en gnostisk gruppering eller en enskild gnostiker som verkligen är fri.
Frihet betyder befrielse från denna sjufaldiga bundenhet och det skulle visa sig genom den enskilde. Ur denna inre frihet framkommer ett besjälande som står helt fritt från varje huvudsynd. Därför passar de inte in i världsreligionernas mönster.
En verklig gnostiker bemöter aldrig sin nästa utifrån dennes huvudsynder varav följer att hans nästa sällan förstår gnostikern. Ett vetande som ligger utanför sjufaldens tanke- och känslosfär är ogripbart för den som existerar innanför sjufalden.
För den vällustige är det tråkigt att hans medmänniskor för det mesta ringaktar honom för att de finner honom mindervärdig trots att just denna huvudsynd så intimt förbinder honom med en själslig längtan. Den skenandlige forcerar sig ofta till en enorm ansträngning för att bemästra Vällustan och så uppstår en frustrerad exaltation. Så snart Vällustan omsätts blir den en intensiv själsnöd, till en överlåtelse åt det Gudomliga, förverkligandet av enheten mellan själen och Gud.
All exaltation anser sig vara ett slags 'enhet' med det gudomliga och Vällustan driver fram mot enhet i andlig och kroppslig betydelse. Den framträder ur ett ursprungligt avbrott mellan de båda polerna och nu söker den sin motpol. Är det egentligen att förundra sig över varför Vällustan drivs till sin höjdpunkt i en värld där mer och mer andlig tomhet, brist på hopp och där den bittra sanningen hela tiden råder?
Under tidernas lopp har de olika huvudsynderna härskat över mänskligheten för kosmos villkor står i växelverkan med mänsklighetens mest utpräglade trängtan. Därför kan vi inte fördöma vår nästa.
Varje människa är beklaglig, vilken huvudsynd hon än utövar. Endast den som förmår utgrunda de sju huvudsyndernas verkan kan utöva medlidande gentemot sin nästa. Alla de övriga bara hårt fördömer utövarna av huvudsynderna.
Alla excesser leder till illdåd men vem kan mäta konsekvenserna och vem kan inte? Man kan individuellt behärskas av en huvudsynd men också på samma gång av en grupphuvudsynd som dirigeras av en företrädare.
Är inte kosekvenserna den självförintelse man så ofta möter i kosmos? Ligger inte straff och belöning liksom integrerade med själva vår naturordning? Vem kan uppehålla en jämvikt mellan dessa begrepp? Ingen kan se en harmoni mellan dessa ytterligheter.
De sju huvudsyndernas allomfattande herravälde orsakar svulster och insjuknanden och för att förebygga detta tar man till lag och förordning. Borde inte en Andlig Gemenskap helt enkelt kunna bedrivas utan sådana lagar ifall en ren och harmonisk inre lag skulle följas?
Medför inte de sju huvudsyndernas herravälde att vi kommer till korta i all mänsklig samvaro? Och är inte den oegennyttige sådan därför att han bara oegennyttigt går upp i en grupp tillsammans med andra fallna Ljussöner? Vore inte det en skön verklighet? Är inte det den enda grunden till andlighetens förverkligande?
Men allt man måste tvinga sig till, vare det sig är till handlingar, tankeinriktning eller känslotillstånd, är ett tecken på att man innerst inne inte bildar en enhet med sin livssfär och med sina medmänniskor, om man inte tvingar sig till det. Och är det oegennyttig och tjänstbar kärlek, är det inte en kärlek som kommer ur en ursynd?
Alla en bruten människas handlingar är inriktade på självet, oavsett ursäkter, oavsett vilken täckmantel man drar över det. Och när någon känner en uppoffring vara nödvändig är detta ett tecken på att denne känner sig forcerad och ännu inte står i den fullkomliga begärslösheten utan alltid ser till det egna självet men självuppoffring är egentligen inge uppoffring utan en självklarhet för den andlige gnostikern.
Det kan ingen tvingas till, i så fall skulle den kännas som en tvångströja och göra en sjuk. Då har man bevisat att man inte är gnostiker. Därför fordras det i en livsgemenskap att inga påtvingade uppoffringar måste göras för att komma till harmoni med medmäniskorna.
För att kunna vara tjänstbar för andra måste man äga ett visst mått av inre harmoni och då menas vara tjänstbar utan egenintresse. Förutom det fordras insikt i vilket förintande uppbrutet tillstånd samhället, världen och vårt kosmos befinner sig och vara besjälad av en intensiv längtan efter andlig och kroppslig förnyelse.
Om man ligger fångad i en huvudsynds grepp då tänker man inte på en oegennyttig tjänstbarhet eller förnyelse, på sin höjd skulle lättjan stimulera till en gemenskap man kan utnyttja, eller skulle Vällustan leda till en gemenskap genom sin längtan efter självtillfredsställelse.
Inget enda försök till befriande andlighet har någon mening så länge huvudsynder är med för genom dem förintas alla befriande impulser.
Periodvis blir en viss huvudsynd till en orkan som håller världen i sitt grepp och under dess inverkan utrotas uppkomna andliga impulser. Så finner vissa religioner varandra i förintandet av motståndaren; de tjänar då samma huvudsynd.
Befriande andlighet utgår inte från en auktoritet, en ledare, den stimuleras bara av en sådan med avsikten att till slut bäras fram av kandidaten själv.
Befriande andlighet är en fråga om självbefrielse ur de sju huvudsyndernas grepp. En tanke eller ett citat skulle kunna få pilgrimen in på denna befrielses spår men inte längre. Du har själv säkert erfarit att människan behöver sådana tankar, stimulanser och impulser om hon verkligen skall kunna gå in i självbefrielsen. En gemenskap av verkligen konungsliga, av gnostiker, är en källa till sådana impulser, för den människan själv och hennes nästa.
Levande ljuskraft inom en Gemenskap är en följd av individuell tankekraft, av individuella känslotillstånd och handlingar, för de är svaren på en individuell kallelse. Därför har varje individ sitt ansvar gentemot sin nästa i Gemenskapen och mot det stora osjälviskt andliga målet som han ju säger sig tjäna. För att kunna tillämpa den livshållningen måste man vara en verklig gnostiker, en som funnit utvägen från de sju djävlarnas fängelse och följer den utvägen. Hur skulle han annars kunna vara föregångare för sin nästa?
Den enda vägen är Porten genom Jordan (Jordan symboliserar vår blodsbundenht). Den Vägen kan uteslutande bevisas genom Gärning.
Svaret ligger hos dig, NU och framledes