Inom sjufaldens fångenskap som kandidaten, om han är andligt inriktad, upplever som en hämmande begränsning, är alla utlämnade åt de vibrationer som fångas upp av jordfältet som i sin tur förmedlar dem. Ur dessa svängningar lever människan vare sig hon vill eller inte, hon inandas dem och när sin blodskraft med dem och bjuder hon dem inget motstånd går hon under av ett slags förgiftning.
Ett sådant motstånd kan uppropas inom henne genom induktion men verkningar utifrån kan inte hålla bestående. Beskärmandet gentemot giftig påverkan avtar så snart som människan själv inte medverkar utan bara låter sig pådrivas av inflytanden från andra.
Det kommer alltid ögonblick då man måste freda sig själv mot verkan av svårigheter, misstag och begränsningar man ställs inför. Då bevisar man i vilken grad förgiftningen genom Ljussönernas fall har kommit till verkan. ”Sanningens stenar” är för de flesta inte lätta att fördra.
Därför säger en del ledare att det är bättre att kasta lögner till en människa än sanningens stenar men det beror på från vilken sida hon närmar sig sitt livsmål, vad är det hon söker i varje givet ögonblick.
Sanningens stenar kastas för närvarande från alla håll men berör i allmänhet ännu inte flertalet eftersom de är avskärmade från intryck. Är detta skydd ett slags kärlek? Är det kärlek att envist skydda mänskligheten så att den tror att denna värld är god och rättvis? Eller är det helt enkelt att avhålla den från att gå en erfarenhetsväg?
Detta problem sysselsätter många: skall man hålla undan sanningen för att alltför många inte skulle kunna fördra den sanningen eller kanske dölja den bara för de moraliskt svaga?
Många av de metoder fallna Ljussöner använder faller under denna täckmantel men går egentligen bara ut på att upprätthålla det egna handlingsmönstret. Men människan måste veta vad hon egentligen håller på med. Därför är ämnet De Sju Huvudsynderna verkligt intressant men kan kännas hårt för dem som inte vill godta den sanningen.
För den starka 'konungsliga' människan är det aldrig så att hon, när hon skådar sanningen skulle förlora sin inre ljusglans eller sluta se den rena naturens skönhet, den oskyldiga och ovetande natur som bara lider under de vetande Ljussönernas illdåd.
Två ting måste man noga skilja på: att genomskåda sanningen bakom Ljussönernas spel med de följder det får och den gudomliga skapelsens skönhet, den skönhet som inte kan döljas genom den brutna ljuskraften.
Så som den fallne Ljussonen blivit en blandning av ljus och mörker, så måste också jordkosmos leva ur en sådan blandning. Ofta ser man bisarra yttringar av detta, förgiftningar och elände, men giftet har inte alltid fullt trängt igenom och därför man ändå ser den serena skönheten i oberörd natur, i en människa, i ett djur, i en växt, i ett mineral, i etern själv.
Den hårda verklighet som en sådan utläggning alltid beskriver behöver inte beröva någon skönhetsupplevelsen för den bär han med sig som en ägodel och den projicerar sig omkring sig själv. Därför behöver den 'konungsligt' starka människan inte frukta åsynen av den sanning en sådan här utläggning framställer även om det framställda i sig verkar förskräckande.
För att bli konungsligt stark måste man hålla distans till de Sju Huvudsynderna, så som de sedan fordom antyds av de vise. Ur dessa Sju Huvudsynder framkommer alla de andra mindre synderna men som kan sammanfoga sig till en katastrofal barrikad.
Fångenskap inom en enda av dessa Huvudsynder deformerar tänkandet, förgiftar känslan och stimulerar viljan till egocentrisk och ljuslös handling. Varje människa har polaritet med framför allt en av huvudsynderna.
I vissa esoteriska kretsar indelar man mänskligheten i sju huvudtyper, sju raser, sju utvecklingsstadier. I verkligheten är de alla Ljussöner som sänkt sig ned i och tagit gestalt i de sju huvudsyndena under ledning av sju ledare. Sju vibrationskoncentrationer gjorde bruk av sju formationer.
Sju koncentrerade vibrationstillstånd gjorde bruk av sju former och började rivalisera med de sju vibrationstillstånd som redan fanns och då höll hela naturen i stånd. Dessa sju naturkrafter absorberade eller drog till sig sju ledare.
Det skulle antagligen bli för intellektuellt invecklat att gå in på den kosmiska verkan av positivt och negativt som orsakade denna attraktion och repulsion för när det gäller har vi ju egentligen bara att räkna med vårt nuvarande livstillstånd och det känner vi ju bara alltför väl till.
Problemet är inte hur allt detta kom till utan hur vi skall kunna komma till en återställning av det ursprungliga tillståndet och då måste vi börja här, med vårt nuvarande tillstånd.
Benämningarna på de Sju Huvudsynderna känner man kanske inte längre till men de är följande:
- Högmod eller fåfänga
- Lättja
- Avund- eller svartsjuka
- Vrede/drift
- Vällusta
- Lystnad
- Girighet
Dessa sju böjelser kan man iaktta i en människa eller, rättare sagt, människan rangordnar sig själv efter en av dessa huvudsynder. Alla utgör de var för sig ett stort hinder och de äldre filosoferna menade till och med att de som ligger fångade i dessa synders grepp inte ens skulle kunna känna igen det gudomliga. Den förlamning som utgår från dessa synder och som de gamla liknar vid de sju planeterna påvisas redan i de allra äldsta vishetslärorna.
Man talade redan i de hedniska templen om den förbannelse som skulle kunna uppenbara sig i en individ bara genom en enda av huvudsynderna. Alla ljusimpulser kommer på skam, de försvagas kraftigt genom inverkan av dessa huvudsynder om de uppenbarar sig i människor, djur, planeter, mineraler, ja, i allt som lever.
Verkningarna verkar som gift, de försvagar, tar kraften ur sådant som är besjälat. Om en enda av dessa synder härjar i en människa kommer hon hela sitt liv att vara tvungen att motsätta sig dessa motkrafter med en stark motström om hon nu alls kan se sin motståndare och börja anta sanningens stenar.
Essensen av dessa synder ligger ibland så djupt i blodet, i födelsens väsen, att det blir svårt att gräva upp dem. Och den mödan underkastar sig endast de som låter sig besjälas andligt och känner sig drivna av andlig längtan.
Alla andra låter det hela bara bero och dras med av sin särskilda huvudsynds grepp. En som låter sig beskärmas av en andlig auktoritet försöker instinktivt dölja sin huvudsynd så den inte, om den upptäcks, börjar kännas som ett hinder.
Då kan man iaktta spelet hos en skenhelig som gör fåfänga försök att förstå sin ledare på samma gång som han slits upp i sitt inre av huvudsynderna och alltför ofta blir ett rent offer. Han blir en som är splittrad till sitt inre, en olycklig, en som lever två liv men med en flämtande längtan som ändå sätter honom i stånd att att behålla Ariadnes tråd i sin hand.
Striden mellan hans huvudsynd och hans innersta längtan, den lilla gnistrande längtan som fortfarande är ofördärvad är en på förhand förlorad strid, såvida han inte börjar genomföra en radikal inre storstädning och visar det.
Hur mycket en yttre andlig status kan ge ett helt annat intryck så fortsätter den inre striden att rasa och tar sig uttryck i ofta förekommande explosioner, sjukdomar, underliga böjelser och motstånd mot yttre påverkan att försöka få honom på rätt väg.
En andlig övertygelse som bara följer pliktmässiga yttre lagar penetrerar inte huvudsynden. Där som andligheten inte fordrar annat än en yttre form där behöver individen inte anstränga sig. Riktigt allvar blir det först när det inte finns någon utväg och när hon tvingas av omständigheterna, kanske genom sin livshållning, att bekänna vem hon är för då kan huvudsynden många gånger få sista ordet.
Det enda skydd den människan egentligen ännu har är kretsen av gelikar, medkännande, andligt kämpande, sådana som också upplever den här disharmonin.
Men endast de konungsliga, enslingarna, kan hålla stånd i denna intensiva kamp, endast de kan gå upp i en fullkomlig Överlåtelse. De kommer bara att få förbindelse med enslingarna, med de konungsliga medmänniskorna och i sådana kontakter gäller det inte vilken huvudsynd som tar ledningen utan att hjälpa varandra att övervinna alla huvudsynderna. Det är de sju huvudsynderna som genom mänskliga yttringar bekämpar varandra när det blir stridigheter.
De Sju Ljusen, Andarna eller Tjänarna, strider inte för de känner inte synden. Att inte känna synden är ett tillstånd av utvaldhet, av renhet, och ett bevis på att man vandrar i harmoni med den ursprungliga naturen.
De Sju Ljusen är en genomgångskanal, en väg, en formbildning inom naturen. De är Stjärnornas Väg, den som leder människan i förbindelse med det Åttondes harmoni. Denna Stjärnornas Väg är en förberedelse men bara för dem som har befriat sig ur de Sju Huvudsynderna.
Och beslutet om en kandidat kan eller får följa en sådan väg infaller under Vågens period, vågskålens, valets tid. Det kan man se i boken Christian Rosenkors Alkemiska Bröllop och dra den slutsatsen för sitt eget liv. Varje människa ställs till slut inför valet: gå vidare eller sluta med det och välja en annan väg. Ett sådant beslut måste man alltid fatta ensam och i frihet.
Ett stort antal tvingande omständigheter kan i viss utsträckning skjuta upp valet men det stora beslutet tar man ändå alltid själv. Varje människa kommer att genom Allmakten bli ställd mot den mur där valet måste fattas.
Sant beträdande av en verklig andlig Stig i verkligheten medför risker. Blott den konungsliga människan förmår att inte underskatta dessa faror utan upptäcker och antar dem, för hon blir driven till det genom sin Konungsliga härkomst.
Må det vara så med er alla!