För närvarande lever vi i en livssfär inom vilken – som man finner i många mytologier – Saturnus stulit makten från de andlige Uranus. Saturnus är sålunda världshärskaren med sin förstening, sin arrogans, sin girighet och sitt avund. Han håller sjufaldens ring sluten.
Vår strävan att blicka in i de sju huvudsyndernas värld var alltså ingenting annat än en inblick i den aktuella verkligheten. Materien har hittills förnekat Anden fastän Anden aldrig lämnar det som en gång utgått ifrån den. Det uppfattar framför allt Ljussonen som känner urminnets svaga låga flämta i sig. Fastän hela vår livssfär, oss inberäknade, ligger fången i de sju djävlarnas förgiftning hålls det ändå i stånd av krafter som ligger utanför denna sjufald.
Vår sjufaldiga värld består genom den Urkraft som kommer från områden utanför Porten. Saturnus bevakar denna Port på uppdrag av denna Urkraft och kan uträtta denna uppgift så länge denna Urkraft tillåter det. Det betyder att ett kosmiskt sammanbrott, en katastrof också skulle justeras genom denna Urkraft. Det som är utan ljus förintar sig självt under Urkraftens uppsikt. Den lagen måste upprätthållas för ljussönernas skull.
Om den Absoluta livskraften skulle tillåta det ljuslösa att vinna skulle alla överblivna själsgnistor släpas med i avgrunden, så som man i kosmos kan finna i de s.k svarta hålen. Det ljuslösa får aldrig ta över helt och därför blev självförintelsen inlagd i livslagarna.
I din direkta omgivning har du kanske sett hur en som handlar, lever och tänker egoistiskt i allting också är i stånd att ta sin nästas livskraft. Det är då frågan om en drift som kommer av en huvudsynd som behärskar Egot.
En negativ sugkraft går ut och den måste man ofta motsätta sig för att alls kunna hålla sig stående. I ett sådant Ego är de sju djävlarnas essens koncentrerad och deras ömsesidiga strid är en enhet i disharmoni även om man först inte kan tycka det.
De är alla självständiga men finner varandra i självhävdelsen. Vad en sådan människa än gör eller tänker är hon alltid inriktad på att utnyttja sin omgivning för egen vinning. Finner hon ljuskraft eller livskraft försöker hon stjäla den åt sig själv, för det hon inte äger vill hon tillförskaffa sig.
Det är det högsta målet för en djävulsk sjufald. Den som hotas av undergång på grund av detta kan inte längre motsätta sig för i sin strävan förintar hon sig själv och andra och är totalt tillsluten för varje upplysning om det.
Meningen med att tala så här om de sju huvudsyndernas verkningar är att till Ljussöner överföra ett begrepp om hur de kan skydda sina liv. Problemet är att Ljussonen alltid gång på gång förlorar sin ljuskraft. En del av dem märker det och klamrar sig fast vid impulser, andra märker ingenting utan går till anfall och då kan de dra med sig andra.
Det är egentligen inte tal om onda eller goda utan bara om levande eller döda Ljussöner och däremellan existerar de stoftfödda som är och kommer att förbli ovetande då de tillhör denna natur. Och de kan vara goda eller onda utan att det spelar avgörande roll.
En 'död' Ljusson har förlorat sin ljuskraft och minns bara svagt sitt urvetande men gör ingenting för att väcka det och gör sig inte heller någon möda att ändra sitt livsmönster. Till slut riskerar han att hans flämtande minnesförmåga tillsluts och drar sig undan under denna livsfas. De blir inte berörda av en Ljusimpuls därför att de har nog med sig själva. De förfaller till att upprepat gå tillbaka i minnen och man kan säga, att de drömmer, drömmer om det som har varit men också om hur det skulle kunna vara.
Men 'lever' gör de inte i ordets själsutvecklande betydelse. En levande Ljusson försöker väl stimulera livet, förstå det och stärka det?
Av detta följer att då måste han vilja uppehålla växelverkan med det Absoluta eller de Levandes Universella Brödraskap. Ur denna längtan uppstiger en livshållning som är i överensstämmelse med Målet, vilket är logiskt och begripligt. Då kommer han att föra en konungslig livshållning enligt den höga andlighet som vinnes på Intuitionens och Samvetets väg.
När en sådan konungslig människa av idag ser sig omkring, då måste hon veta vad som pågår och vad som kommer att utspela sig. Det känner hon intuitivt och kommer att genom sitt Samvete känna sig förpliktad att i andlig betydelse handla därefter.
Med sin intuitiva Insikt leder hon sitt Samvete längs högandliga banor så att hon börjat följa metoder som går högre än moral och humanitet, för hon vill bära ut bestående värden.
En döende skapelse står inte att rädda ifall försteningen gått för långt medan en skapelse som ändå i viss utsträckning lever kan nås och bli hjälpt genom att ytterligare Urkraft tillförs. Den konungsliga ljussonen måste ju förfoga över urkraft om han vill ha någonting att tillföra andra, vare sig det är värld eller människa.
Skulle man kunna sammanföra en skara konungsliga skulle det inte kunna verka annat än välsignande på alla skapelser som befinner sig i ett gränsland och eftersom denna planet håller på att förlora sitt harmoniska samspel med Ur-kosmos, måste det, nedifrån, arbetas på ett genombrott för att åstadkomma en ny starkare förbindelse med detta urkosmos.
Detta måste individen göra med hjälp av sin livshållning och konungsliga kan göra det tillsammans och i frihet och autonomt. Ifall slavsjälar skulle vara närvarande ibland de konungsliga kommer dessa att ta en del av kraften för egen vinning.
Därför måste pilgrimen bli autonom, en individ som handlar i frihet, vilket innebär att en sådan kandidat arbetar med och stärker Kraften och inte bara tar upp.
Den hållningen betyder att lämna all egocentricitet, man tar upp för att på samma gång stråla ut. Det är en andningsprocess. Huvudsynderna resonemang Vad betyder det där för mig, vad skulle man kunna tjäna på det måste lysa med sin fullständiga frånvaro.
Den konungslige följer lagen om givande och tagande i en jämn rytm. Som ego är han i det tillståndet bara en som är i besittning av det nödvändiga materialet men det är den enda grund en andlig gemenskap kan stå på.
Skulle man tänka Det där låter ju bra men det kommer aldrig att gå då får vi bara erinra om Frederik van Eedens (Nederländsk esoterisk filosof 1860-1932) ord: Med bara genomsnittliga personer skulle det aldrig gå.
De genomsnittliga är alltid sådana som ligger fångade av en eller annan huvudsynd. Skulle man på förhand säga Det där går aldrig då mördar man barnet redan innan det har fötts.
Det är en tendens i vår tid. Det förnyade får ingen chans att leva. Det är det saturnala härskarskapets begränsning, det nya livet kvävs av ringen innan det fått chansen att komma undan de sju djävlarna och kunna nå Porten. Tänk så många som säger Nej, det går nog aldrig.
Detta är ljusförsvagandets metodik och den slutar i självförintelse. Varje tanke drar en viss vibration omkring sig och tankar som inte kan undslippa inhägnaden och inte kan röra sig utanför de sju djävlarnas hägn, drar aldrig den absoluta Ljuskraften till sig utan orsakar bara förgiftning men varje ljusson vet att allt är möjligt genom Ljuskraften om den bara talar tillräckligt starkt inom honom.
Detta måste han veta av erfarenhet. Står han i förbindelse med denna Ljuskraft då kan han förverkliga det omöjliga.
Med det menas inte meditativa, hypnotiska och ockult magiska metoder utan syftar enbart på spirituella möjligheter. Den Ljusson som åter vandrar med Gud övervinner stoftet och bryter till och med dess lagar om det är av nöden. För att direkt kunna nå sina medmänniskor måste han uttrycka sig via stoftet, bara sina gelikar kan han närma sig på annat sätt.
En sådan Ljusson fäster aldrig uppmärksamheten på sig själv utan alltid på Urkraften, den som skapar möjligheterna. Varje huvudsynd vill ha uppmärksamhet på sig själv, varje handling som uppstår ur denna huvudsynd är inriktad på att hålla det söndrade i stånd.
Därför leds den skenbart så vackra humanismen i denna värld till sitt djupaste väsen av huvudsynden och den vill bevara sitt disharmoniska rike. Humanism är en mänsklig plikt men då är den osjälvisk och har målet att väcka evigheten i stoftet.
Var konungslig har medlidande med sin nästa men kastar ändå inga pärlor för svinen, eller uttryckt på ett annat sätt: Han när inte djävlarna med sin Ljuskraft och det är en yttring av den förädlade saturnuskraften.
Denne kandidat står som en klippa i bränningarna men han förblir levande materia, inte söndersmulad. Stormen och orkanen kan inte bryta ner den klippan men ingen försteningssjuka råder utan han är en levande mineralisk form där livets andning är.
Man kan föreställa sig att denna Aquarius era inte befrämjar att man grundar en gemenskap men det förhåller sig tvärtom. Den utstrålar idealism och en andlighet och söker samtidigt enheten, de gruppers sammanfogande som i frihet söker längs samma tankeinriktning men Aquarius stödjer inte den enhetstanke som Pisces (Fiskarnas tecken) gjorde och som uttryckte sig i ett slags svärmeri. Uranus inverkar på den ädla Aquarius och vill sammanfoga de konungsliga och det framför allt i frihet.
Omedvetna, som instinktivt ger gehör åt denna Aquarius uppmaning, kan inte uppfylla detta krav därför att de inte har en aning om konungslig andlighet eller konungslig frihet. Den levande, rådande Uranus-kraften är rent andlig. Därför är grunden till en gemenskap i denna Aquarius tid just Andlighet.
Det är när denna grund saknas som det inte lyckas därför att materialismen kväver det. Nästan allting präglas för närvarande av den. Utan spiritualiteten skall man inte försöka göra en början, för i materien är ingen förening möjlig utan där bekämpar man bara varandra. Detta framgår skickligt beskrivet i Frederik van Eedens utläggning.
Ett sant verk kan bara börja om konungsligt andliga känner sig kallade och ser ett uppdrag och vill ställa allt åt sidan för detta inre uppdrag. Aldrig tvångsmässigt, aldrig som ett slags offrande som man stoltserar med, utan genom en inre impuls. Därför är det högsta nödvändighet att alla andliga kandidater orienterar sig med hjälp av de välkända frågor som grundas på Buddhas fyra sanningar:
- Vad vill jag?
- Vill jag?
- Vem är jag?
- Vad har jag?
Summan av denna självanalys ger det verkliga resultatet. Ett resultat man kan bygga vidare på, både i materiellt som i andligt hänseende.
Det andliga verkets resultat åstadkoms beroende på individuella utvärderingar av dessa fyra frågor. Suget från de svarta hålen omkring människan är för närvarande så till den grad intensivt att det individuella kraftfältet måste förstärkas.
Ibland märker pilgrimen hur mycket han måste vakta på att inte glida ner i det materiella. Ett på konstgjort sätt underhållet kraftfält – någonting som tillhör en gruppering – kan förment framstå som om man försöker förhindra att 'glida ner' men befordrar då å andra sidan i själva verket försteningen då medlemmarnas individuella växelverkan förhindras.
Världsligt sker samma sak med vår jordplanet. Man försöker att med konstgjorda medel hålla planetens kraftfält i stånd och detta har man försökt med i århundraden. På samma gång utnyttjar man planetens livskraft.
Så skapar man en självskapad förmedlare mellan planeten och Urkosmos. Alla religiösa gruppkroppar har gjort det med människan och hennes individuella kraftfält. Å ena sidan sörjer man mycket för den andliga kraften – det är ju organisationens mål – men å andra sidan tar man samma kraft ifrån individen genom att egentligen parasitera på honom till förmån för gruppkraften.
Tendensen är att tänka Vi kan det, ni kan det inte och det är ju den Högmodige fallne lj Ljussonens tendens när han säger Det där kan jag för jag är bättre än du. Man försöker man hela tiden förbättra och omskapa det som redan är gott. Man har ett ödesdigert tvång att göra redan naturligt fullvärdigt gudomligt.
Varje kandidat äger sin karaktärs gåvor och de kan han – förutsatt att han kommer ifrån huvudsynderna – leda till full utveckling med hjälp av själen och som själsväsen genom återuppväckande.
Ingen kan säga Jag äger inga gåvor för i skapelsens vishet finns inga utvalda för alla är lika. Är inte skapelsen Skaparens kropp och det medel varigenom Han uttrycker sig? Och om en universella lagen Som ovan, så nedan följs kommer de andligt inriktade att kunna bygga upp en gestalt i vilken det Absoluta kan uttrycka sig. Både du och jag är minikroppar som med hjälp av själen kan uttrycka en mini-gudskraft. Var och en av oss besitter de medlen.
Så blir klart hur fel det är att säga Jag kan inte liksom att säga Hon eller han kan inte för alla kan. Det gäller bara att skaffa sig medvetande om vår enorma, gudomliga Lilla kraft som är oövervinnerlig.
Alla som gå ut för att påbörja ett andligt Verk med den lilla kraften kommer att lyckas. Din tro på det skall bevara dig. Om några med en sådan tro, en tro som blivit till ett Inre Vetande, skulle påbörja ett andligt Arbete tillsammans, hur välsignat skulle då det verket bli!
Detta Vetande är mäktigare än varje huvudsynd för det är den himmelska vibrationen, det himmelska lösenord som öppnar dörren och Saturnus omsätts till sin ursprungliga gestalt och då öppnas för oss Guds land i det himmelska fjärran.
På detta fjärran håller pilgrimen sin blick som han ser genom sin andning inom som ovan så nedan och då stärker vetandet om Andens säkerhet hans själ. Tron på den lilla kraften måste allra först bli till ett Vetande.
Detta vetande tar han emot på själserfarenheternas Stig och denna nåd håller honom levande, skyddar och bevarar honom mot de ljuslösa som förtär sig själva av avund.
Detta mäktiga, stärkande Inre Vetande önskar vi varje pilgrim som en bestående Gåva på det att han själv skall erfara Urverklighetens säkerhet i sig själv och gör han det, då vill han oegennyttigt skänka den vidare. Då söker han vägar till att förverkliga det och ju kraftfullare desto mer han verkligen vill och då öppnas dessa vägar för honom.
Beträd som en kallad dessa vägar och vaka över din Livskraft så att de som vandrar vid din sida också erfar detta Liv.
Må livets andning öppna era sinnen och hålla den öppna från nu och in i Evigheten. Då är det väl, pilgrim, då är det absolut Gott!
Gud, din fader, vare med dig!