Den högmodige är alltid aktiv, han är fortlöpande sysselsatt med att föra fram sig själv, sitt tänkande och sina känslor och är alltid upptagen av sina egoprojekt.
Många som söker självständigt är högmodiga, det är en inre drivfjäder. Den högmodige rör sig alltid längs gränsen för sitt kunnande; han är en gränsbo som så snart som han skulle kunna bryta igenom sin självuppbyggda mur omedelbart skulle kunna gå in i Frihetens land för han äger utomordentliga gåvor men med den andra huvudsynden, Lättjan, förhåller det sig annorlunda.
Den lättjefulle drivs av helt andra krafter än den högmodige. Lättjan är den degenererade formen av överlåtelse. Att vara trög är ofta att vara oinspirerad. Lättjan är det outtalade att icke vilja. Högmodet är en koncentrerad och jaginriktad viljekraft medan lättjan framspringer ur ett icke-vilja men båda yttringarna är inriktade på egot. Den lättjefulle låter sig föras med av godtyckliga strömmar som korsar hans väg. Han anstränger sig varken för att ta upp dem eller spjärna emot dem.
Bakom denna huvudsynd döljer sig den osjälvständige, för lat att kunna hålla sig stående i livshavets mäktiga vågor. Lättja kan stimulera till olika former av tjänstbarhet där ingen Andens aktivitet fordras. Kyrkorna är fulla av andligen lättjefulla liksom man också finner många likadana bland dem som följer en mästare eller en adept. De moderna tekniska landvinningarna kan stimulera huvudsynderna; de kan stimulera högmodet och deras hjälpmedel kan befrämja lättjan. Det egna inre besjälande elementet hejdas av fjättrandet vid materien, den lättjefulle låter sig kapslas in för att han är för lat för att hålla undan.
Lättjan hindrar människans tänkande och förmågan att bestämma över sina känslor, den ger en energiabsorberande trötthet som ett skynke som lägger sig över tänkande, känsla och vilja.
Lättjan är ointressets sjukdom, den skapas av det oengagerade egot. Den late sluter upp kring denna lättja därför att han får en angenäm känsla av att icke tänka, icke vilja och icke vara aktiv.
Den av lättjan drabbade andligt inriktade är bara intresserad av sådant som inte rycker honom ur hans sävlighet och om det inte tjänar hans ego är han direkt tillsluten för det och finner alla möjliga ursäkter för att hålla sig undan. Han besjälas av andra för han uppfattar inte lågan inom honom som kunde värma honom, utan förblir kall och oberörd och om han ändå skulle utstråla värme har han fått den av andra.
I denna huvudsynd ser vi dekadensen i en egoism som drar till sig och absorberar allt, besjälande kraft slukas av det lättjefulla egot, han parasiterar så starkt på sina medkandidater att de kan känna sig uttömda av det.
Denna huvudsynd som aktiveras av Månen finner man ofta i grupperingar som måste följa en och samma tankelinje, en som framförs av en ledare. En massa tänker inte självständigt, det tänks åt den. Den är som ett slags åbäke som blint uppslukar det som kommer inför det. Vill en andligt inriktad verkligen gå en väg måste denne göra sig fri från den beskrivna lättjan, och det betyder att han går till aktion mot den Andra huvudsynden.
Bland självständigt tänkande individualiserade kandidater hittar man väldigt sällan den andra huvudsynden, bland dem hittar man mycket oftare högmodiga. De nu som är drabbade av lättjan går alltid tillbaka till en massa. De gör sig inte fria från den starka strömmen, de blir aldrig kättare. På sin höjd kan de, genom ett intensivt levandegörande utifrån, lätt flamma upp och under några ögonblick komma upp över lättjan men så fort de blir ensamma med sig själva dimper de ner igen.
De högmodiga och de lata står diametralt emot varandra. Det är nästan omöjligt att en människa skulle vara offer för två eller flera huvudsynder. Hon behärskas alltid av en huvudsynd och allt vad som vidare hindrar henne kommer av den. Aktiviteter utifrån kan för en stund omforma henne, hon tar liksom på sig en annan klädedräkt som omger henne med en andrahands ljuskraft men det ögonblicket i hennes liv kommer då hon 'befinns naken' och endast iförd sin huvudsynd. Ser man sig omkring kan man upptäcka, att alla andligt inriktade en gång kommer att bli ställda inför sin huvudsynd och många gånger falla på den.
Den Andra huvudsynden, Lättjan, är en grund som världsreligionerna underhåller massan med. Själva agerar de Solen, eldskällan, och deras anhängare är den massa som får ta emot den reflekterade eldkraften.
En gnostisk kandidat som kanske under några liv har försökt lösgöra sig från massan och lättjans seghet, faller inte gärna tillbaka till den synden för de har lämnat den princip den synden står för.
De sju huvudsynderna är de sju djävlar som människan inom sig själv måste övervinna på sin livets väg. Genom intensiv ansträngning kan man vinna ett behärskande av sin egen huvudsynd men man kan inte utrota den förrän det icke jordiska himmelska elementet är närvarande på ett överväldigande sätt.
Övervinnande av en huvudsynd medför att kandidaten går in i en av de andra huvudsyndernas sfär men också att han hamnar utanför ringen av sju djävlar genom att han avslöjar deras verkliga gestalt, den mäktiga begränsning var seriös pilgrim kämpar mot i sitt liv och ständigt övermannas och det är en huvudsynd. I djupaste väsen är varje pilgrim högmodig eller lat eller äger en av de andra huvudsynderna.
Så länge man vägrar gå ner i det egna självets avgrund känner man inte sin huvudsynd och denna vägran kan främjas av huvudsynden själv. Ett misslyckande på den andliga Stigen ligger i slaveriet under en av de sju djävlarna. Ångest och fruktan är mäktiga fiender men blir inspirerade av en huvudsynd.
Människan känner ångest för att bemöta huvudsynden. Ljussonens djupt inrotade ångest inför sin Skapare ligger i hans skuldkomplex som han fått genom att lämna gehör åt sin egen djävul.
De gåvor Ljussönernas sju ledare gav den inkarnerade mänskligheten, (se Enoks bok Legenden om Ljusets söner), är metoder att försvara sig mot den individuella huvudsynden. Inom människan bor huvudsynden men också en metod att neutralisera den.
Den högmodige känner arrogansen och fåfängan men också konungsligheten, självständigheten och besjälandet. Den lättjefulle äter sig stinn på det som serveras och vältrar sig sedan njutningslystet i sin egen dynga, men samtidigt äger han också mottagandets gåva och den kan föra honom mot de högsta höjder under förutsättning att han håller sig ren.
Ingen av Ljusets söner borde behöva vara offer för huvudsynder såvida han kunde hålla sig ren. De sju huvudsynderna uppstod vid syndafallet och framskapades till att bli perversioner av Naturens sju heliga samverkande härskare. Om han hade kunnat förbli ren i tanke och känsla skulle han inte ha fallit och då skulle inte heller djävlarna finnas för honom.
Men själen missbrukade de sju heliga skaparkrafterna som i sin tur missbrukade själen. Eftersom allt elände utgår från själen blir också själen tvungen att verkställa pånyttfödelsen och återskapelsen.
De sju dagarna eller stadierna för resan till Himmelens Port kännetecknas av de sju huvudsyndernas sfär. Varje pilgrim är på färd eller åtminstone hoppas han vara det. Vilken dag det blir ligger inskrivet i hans inre verklighet. Resan kan han företa inom ett liv eller också tar det flera. Men det är alltid en huvudsynd som är hindret för uppvaknandet i en ny dag. Man får inte stirra sig blind på smärre synder eller tillkortakommanden, på bara rena karaktärsegenheter, utan söka efter den verklige Minotaurus, monstret som slumrar i botten av ens eget väsen.
Detta monstrum styr karaktären och det är så att huvudsynden och karaktären ställer in sig på varandra. Ifall kandidaten fortfarande är levande i sitt inre bekämpar han huvudsyndens övermakt, den som hotar att kapsla in hans karaktär och karaktären kan vara pilgrimen till hjälp om han upptäcker huvudsynden.
Det är första steget, känna igen huvudsynden och sedan göra bruk av karaktärsgåvorna för att upplösa den. Andligt högmod skapar tomhet, andlig lättja täcker över tomheten. Varje huvudsynd täcker över en tomhet och har intagit gudarnas tron i människan. En huvudsynd och en inre gud kan inte härska på samma gång, man måste välja den ena eller den andra. Lättja och överlåtelse går aldrig sida vid sida för lättjan är den missbildade överlåtelsen.
Så länge en huvudsynd är det som döljer sig bakom kandidatens vanföreställningar kan denne inte komma längre på stigen. Huvudsynden följer då med och växlar i framtoning men inte till egenart. Lättjan går aldrig över i överlåtelse om egot regerar. Den är egots tjänare och egot förhärligar sig själv genom den.
Huvudsynden spelar ett mästerligt samspel med egot och mellan dessa båda står människans karaktär, det livsmaterial med vilken hon kan verka, genom vilken hon kan övervinna, genom vilken det absoluta Ljuset kan arbeta.
Karaktären är pilgrimens arbetsstycke, genom den framträder hans gåvor, själen står utom detta men blir beroende av vad de tre styrande faktorerna: huvudsynden, egot och karaktären bereder.
Varje människa äger den typ och karaktär som är nödvändig för att övervinna huvudsynd,ego och karaktär. Om karaktär och ego finner varandra ställs huvudsynd och ego i skuggan. Ingen har egentligen dålig karaktär utan i så fall äger man bara en kraftfull huvudsynd. Om man har ett dåligt ego är egot så som naturen bildat det.
En kraftigt egocentrisk är ett offer för sin huvudsynd och den har då gjort honom till slav. En sådan egocentriker är aldrig en själsmänniska och inte heller en andlig kandidat, möjligen till det yttre men aldrig till det inre.
Lättjan är tillspetsad egocentricitet, en överlåtelse åt egot, en överlåtelse åt en mästare för egots skull. Därför är inte egot ondskefullt utan betjänar sig bara av lättjan för att komma till tillfredsställelse. Det söker inom varje människa den individuella huvudsynden för att med hjälp av den komma till självhävdelse.
Alla fallna Ljussöner är i grunden egocentriska och därvid finns inga undantag, det är bara det att det tar sig olika uttryck. Den ena huvudsynden verkar angenämare än den andra men alla har de samma mål: egocentricitet, men människans karaktär kan ta ledningen till en horisontell såväl som en vertikal utveckling.
Det finns inga dåliga människor, bara offer, drabanter åt en av de sju djävlarna. Den så kallade dålige väcker medlidande och har nog ont av sitt eget onda men vältrar sig i andras olycka också. Hans huvudsynd, hans individuelle djävul söker alltid sina meddjävlar. Så väcker han djävulen i sin nästa också om inte dennes karaktär hindrar honom. Kaka söker maka, heter det ju och talesättet finner sitt ursprung i sanningen, den ursprungliga sanningen, och har som alla bevingade ord en mycket djupare betydelse än man kommer att tänka på.
Det djävulska söker det djävulska, det gudomliga söker det Goda. Så är det väl i människan också? Där som Gud bor i en människa söker hon den kontakt hon söker med Gud i sin nästa också och på den grunden kan man också bygga upp en för högre ändamål verkande Grupp.
Den attraktionskraften står utanför antipati och sympati och baseras enbart av själsgåvor och ömsesidig förargelse orsakas av de sju djävlarna som bestridit varandra sedan de fallna Ljussönerna kom i disharmoni. Det är omöjligt att ena de sju djävlarna, de fortsätter sina stridigheter.
Därför är det omöjligt att sammanlänka medlemmarna i en grupp där dessa djävulsmakter finns för en sådan grupp upplöses förr eller senare. Den skulle bara kunna hållas ihop genom tvingande regler, men det skulle vara meningslöst om man vill åstadkomma andlig tillväxt. Sådana pilgrimer skulle aldrig kunna närma sig varandra, de skulle bara beskylla varandra för att vara djävulska.
Nej, om man vill bygga upp en konungslig gemenskap måste det ske med sådana hos vilka huvudsynderna utjämnats och renats och djävlarna överlämnat sig åt gudarna.
Varje verk som förrättas tillsammans med de sju djävlarna är dömt att dö ut. Högmodet fräter på Lättjan och den senare fräter på sig själv. Så blir tomhet ingenting annat än tomhet men täckt av en frenetisk aktivitet som suddar ut sanningen.
Den sanne arbetaren säger då: Vi grundar vårt andliga verk hellre på två eller tre verkliga kandidater än på 100 i vilka djävlarna har makten. Ett andligt verk kan inte lyckas om man utgår från egocentriska ståndpunkter.
Sålunda: sök inte efter ägande, inte efter det fåfängliga, inte efter säkerhet, inte efter mera framgång, inte efter att uppnå höga höjder, inte låta dig släpas med av andra, inte heller tråna efter deras gåvor eller efter att äga dem, inte prisge allt verk genom obehärskad hållning, inte vilja skada andra av självtillfredsställelse, inte vilja äga allt för att hävda sig och vilja äga för ägandets skull.
Andlighetens grund ligger utanför de sju djävlarnas ring. Anden och kandidaten blir då till ett vid Himmelens Port.
Inse detta pilgrim, bliv varse ditt fängelse så att du också finner dörren till Friheten!