Alla sådana här betraktelser har målsättningen att närma kandidaten till ett praktiserande av en andlig väg. Ingen enda sådan besinning har någon mening om kandidaten inte inser att lärorna måste tillämpas. Det finns otaliga filosofiska grupperingar i världen och alla talar om upphöjda ämnen. Deras anhängare är i allmänhet goda och seriösa som vill fördjupa sig i det andliga.
Kandidaterna i Rosenkorsets lära har denna inriktning gemensam med dem och de skiljer sig i allmänhet inte från vilka sökare som helst om de underlåter att följa praktiserandet, nästan tvärtom!
Men det finns också många som följer de läror som överförs till dem och den lära som Rosenkorsarna bär ut är varken svårare eller mer ovanlig än andra läror men däremot mer direkt, mer konsekvent och mer effektiv.
Den som vill praktisera Läran om genombrottet till himlarna måste betrakta sig själv som en liten underdel av det stora kosmiska allskeendet och förlika sig med tanken, att det han tror på kommer att leda till självkännedom och inte till självupphöjelse.
Läran om att dra igenom Himmelens Port bryter mot alla skenbart normala normer i denna världen och därför måste kandidaten ha lärt sig att inte lägga för stor tonvikt vid denna världens normer. Den som ser denna värld som världen kommer aldrig att kunna genomföra en utbrytning genom solsystemets kvävande yttre mur.
Ljussönerna, alltså alla de fallna gudomliga själar vars efterkomma än idag vandrar på denna jord, bär inom sig ett vetande om sitt eget världsfrämlingsskap och om de inte ger akt på det beror det på att de tagits för mycket till fånga av det som arroganta och av självhävdelse drivna bröder byggt upp omkring sig.
Ingen annan än Ljussonen själv bär skulden för själlöshet, degeneration och urartande av de själsliga krafterna i honom än Ljussonen själv, den frivilligt nedstigna gudamänniskan.Det finns varken någon annan satan eller djävul än den som finns inom människan själv och allt det onda hon ser omkring sig är följder av denna makt.
Men så som motsatser i själva verket är två yttringar av en kraft, så är också Gud och djävulen en, hur otroligt det än låter. Inom Ljussonen har den gudomliga kraften blivit till en diabolisk kraft.
De som aldrig ägt en egen inre Gud skulle inte vara i stånd att skapa en djävulsmakt. Djävulen, eller rättare sagt det genom honom fortgående självupprätthållande onda, är en degenererad Ljuskraft som äger ljusets gåvor men använder dem till självändamål. Så som demonerna på Övervinnelsens Dag skall knäböja inför Ljuset kommer djävulen att gå upp i Gud när själen nått sin urgamla enhet.
Djävulen kom till liv när den nedstigande Ljussonen utnyttjade sina Ljusgåvor till att skapa sig ett eget område i naturens lägre vibrationsfält. Alltifrån denna stund uppstod skenandligheten, imitationen, de många lärorna, men i djupaste väsen finns ingen lära annat än den att följa den inre Lagen och börja gestalta det inre Vetandet.
För detta behöver människan egentligen inte teori. Hon har bara behov av stimulanser till att hålla henne vaknare och till att kunna bryta igenom den eonlånga materiella eller jagcentrala inriktningens pansar.
Man söker sig samman under sammankomster och besinningar för att stimuleras och för att väcka det Inre Vetandet. Man studerar andliga utläggningar för att ta upp ljusblixtar ur
det lästa. Varje sann kandidat känner behov av att väckas ur den förrädiska slummer som alltid faller på och det trots att han hela tiden vetat vad det handlar om.
Ingen kan hålla sig vaksam hela tiden om han inte har direkt förbindelse med det Absoluta, med Ljuset, med Gud. Dessa sällsynta som ”vandrar med Gud” och står i denna benådade situation kan man bara finna i undantagsfall därför att människornas inre ljuskraft är försvagad och den yttre materiella kringmurningen mycket stark. Så sker inom människan, omkring henne, i kosmos och på jorden.
Mänsklighetens livssfär lider för närvarande av ljusbrist och det behövs inga bevis på det. Alla media kan avslöjar det om än deras ordval i viss mån skiljer sig från vårt.
Mänskligheten hotas inte av undergång genom sjukdomar, katastrofer eller förgiftning, utan av brist på ljus, inre och yttre ljus, och vetenskapen kommer till slut att upptäcka att det yttre ljuset inte kommer att kunna nå jordytan eftersom jordens eteriska kraftfält i så hög grad nedsmutsats att solstrålarna inte längre kan nå fram.
Alla moderna sjukdomar är följder av brist på ljuskraft, i första hand inifrån, i andra hand utifrån och möjliggörs av inre svaghet. Detta dödliga tillstånd är följden av Ljussönernas egocentricitet som menar sig inte längre behöva Ljuset.
Detta betyder att det ögonblick då Ljuset, Gud, inte kan skingra Ljussönernas natt utan ett kraftfullt ingripande, rycker närmare. Det betyder inte att djävulen skall få jorden och mänskligheten i sitt grepp, för Gud, Skaparen,lämnar inte sina händers verk, det ordet har ni nog hört. Men det vill säga, att en högre hand måste ingripa för att få denne djävul att tystna.
Ingen enda religiös gruppering skulle kunna avstyra denna positiva räddning. Massmöten bland fallna Ljussöner som tillber sin egen ljusgud för att framkalla nåd kommer inte att kunna avstyra detta Halt från Fullkomlighetens Skapare och varken det eller riter, mässor, meditationer, kontemplationer kommer att kunna förändra denna situation.
Återställandet av det inre gudomliga tjänas inte främst av vilken som helst form av andlig träning utan åstadkoms genom individuell insikt, individuell eftertanke och, framför allt, genom: individuell handling.
Denna handling kan utföras i gemenskap, via varje deltagare och efter dennes medvetande, men är och förblir en en individs gärning. Historien har skrivits av individualister. Vad än massan gör är det alltid följden av en individs handlingar, en som hade modet att bryta med världens normer, vare sig det bär nedåt eller uppåt.
Därför är det enda som ger resultat det ord som riktas till individer, själsatomer, som åtminstone till viss del återfunnit enheten. (Individ betyder liksom atom odelbar)
Inre splittring är sökarens värsta fiende liksom den längtande själens. Den som inte äger denna splittring är antingen en i sitt inre död, en förstenad, eller en upphöjd, en som liknar Gud. Till ingendera av dessa grupper behöver det talas alls men din splittring är din fiende, din djävul, men denne kan i varje stund omvandlas till din Gud.
Detta är den – för ovetande – ofattbara motsatsen mellan Saturnus och Kristus, Satan och Gud. I sanning varande ett blir de till två och mellan dessa två har människan skapat ett antal andra demoner, varav de första sju blivit hennes svåraste motståndare.
Dessa två krafter, Satan och Gud, är det som det ytterst gäller, och de måste sammanföras på ett sådant sätt att Satan går upp i Gud. Förväxla nu framför allt inte det sataniska och det gudomliga med ont och gott enligt denna natur, för de aspekterna är av tiden och obetydliga i förhållande till de högsta aspekterna: Gud-Satan.
Det finns ingen instans eller auktoritet som kan tillmäta sig rätten att hota sina anhängare med Gud eller Satan för såväl Gud som Satan ägs individuellt. De mänskligheten hotande demonerna ligger mellan dessa överordnade begrepp har frambringats och frambringas fortfarande av människan. De är inte 'skapade', de är tidsbundna företeelser.
Så länge människan är tidsbunden kan hon hotas av tidsbundna demoner men så fort hon blir evig till sitt inre andliga tillstånd, blir hon immun mot vilket hot som helst. Svårigheten för kandidaten 'på väg till denna inre evighet' ligger alltid dels i de timliga begränsningarna och dels i hans natur och viljebehärskande.
I begynnelsen var tidens natur underkastad den gudomliga naturen men de fallna Ljussönerna missbrukade den tills dess blandningen av tidsnatur och gudomlig natur blev dem till en dom och följderna blev okontrollerbara.
Inte den tidsbundna naturen, ända upp till de Heliga Höjderna, är hindret på vår Stig utan tillförseln av fallet ljus är det som skapat ett så katastrofalt hinder. Därför möter man sådana blandtyper också i sant strävande grupperingar. Hos dem finns ändå en beröringspunkt på grund av att deras djävulska ljus ännu inte blivit ett svart ljus.
Svart är den sataniska färgen i motsats till den gudomliga vita. Ingen av dem har någon plats i det sjufaldiga färgspektrum, deras plats är nedanför respektive ovanför färgskalan.
Mellan detta oändliga, allt absorberade svarta och det oändliga, allt renande vita, ligger hela demonspektrum och under det går mänskligheten böjd. Färgen vitt reflekterar ljuset, som ni vet, och den rena själen reflekterar sina gåvor som svar på Ljusets kallelse.
Den svarta själen använder alla givna gåvor till egen nytta och suger upp kraften för att fylla sig själv med den. Denna färgsymbolik rimmar väl med all annan symbolik inom alkemi, gnosticism och andlig vishet.
Sett till ovanstående utläggningar ser vi det som inspirerande, upplysande och trängande viktigt att här ställa kandidaten inför verkan av De Sju Huvudsynderna.
Den legendariska benämningen De sju mänskliga synderna går tillbaka till ett fjärran förgånget och lämnar ett slags förmaning som lett till varningar och byggt upp vetenskap och magi och under detta sorterar dagens människa.
Den sjufaldiga fördömelsen är orsak till outsägligt mycket lidande, missförstånd, vilseledning och imitationsandlighet. Den som vill höja sig över denna perfida fördömelse måste realisera den enda möjlighet han står inför:
gå vidare till gränsen mellan Varat och Icke Varat, mellan den sjufaldiga fördömelsen och Åttafaldens sanning, gå dit där portväktaren vakar, så som det beskrivs i Sjunde Dagen i Christian Rosenkors Alkemiska Bröllop och säga:
Jag är Saturnus, den minsta bland de minsta men också den högste bland de högsta. Jag påminner dig om ditt uppdrag
Då först kommer kandidaten att bevisa vem han tjänar; de förgiftade sju krafterna som av honom själv omskapats till djävlar eller harmonin inom Åttans omfamnande, växelverkan enligt som ovan så nedan.
Svaret är ditt, kandidat