De sju Urdygderna är som de sju planetänglarna, de legendariska makter som det talas om i en del av den äldre litteraturen. Planetänglar är skyddande vibrationscentra som utgör avgränsningen av var sitt livsfält. De framställer sin planets ädlaste koncentration och det betydde ursprungligen att de var sina planeters ur-natur, den enda makt som kunde skydda sin planet mot degeneration och förfall.
Numera säger man: Det finns inte längre några änglar. - Nej för de har blivit djävlar. Den heliga urkraft, den livsessens som Gud eller Anden lagt ner i skapelsen, är fördärvad och blir det dagligen mer och mer men det som ännu på minsta sätt fortfarande är heligt utövar en oemotståndlig dragningskraft på varje sataniskt eller av mörkret skadade själ.
Inte för intet är en stor del av vetenskapen en företeelse som gör vår samlevnad mer profaniserad men ändå är för många utövare av vetenskapens grenar Ljusets söner. Det är var och en som tänker och handlar individuellt eller också en karikatyr av det. Om dessa senare har ett urminne och försöker trycka ner det blir han antingen aggressivt frossande, obegränsat undersökande, fast besluten eller degenerativt eller genialt skapande.
Trängtan efter vetande är en urträngtan. Det var inte en lust att anta någonting utan en vilja att få veta, en nyfikenhet i högmod som ledde till nedsänkningen i kaos. Det är alltid den positiva polen som genomför impulsen.
Högmod är en av ursynderna och ursynderna är kännetecknande för Ljussönerna. Högmod är en egenskap hos en specifik individ och ingenting är högmodigare än den intellektuella vetenskapen. Hjärtat hos en Ljusson blev en karikatyr som framträder som Högmodet och det tränger till att förvärva kunskap och kan känna avund mot Skaparen, mot naturen och vill förbättra t.o.m det fullkomliga.
Ur vetskapen om den egna ofullkomligheten söker Ljussonen fullkomligheten och därav framkommer det att han är övertygad om sin otillräcklighet och det vill han inte godta. Han nöjer sig inte med det han vet eller är, han vet att han kan och kan bli mer.
Det fullkomliga känner i sig ingen längtan efter tillväxt och har därför inte den begärsbundenheten. Frälsningsbegäret som en Själens rörelse kommer till fullvuxenhet genom ett förverkligande undan för undan. Dess fullkomning ligger i frälsning genom helgande eller välsignelse, en överlåtelse åt det som var från begynnelsen.
Som begär kommer denna frälsningslängtan bara fram hos den som forcerat vill dra den till sig. Inre ro kommer helt tillbaka i Frälsningsbegäret när de Sju Urdygderna har förenats och frälsningsaspekten ersatt det begärsmässiga. När Själen återvänt till Anden är dess frälsning befäst och då släpper begäret.
Den fjärde Urdygden är det Andliga adelskapet. Profanisera inte uttrycket! Med det menas ett livstillstånd som är framsprunget ur Anden. Det säger en hel del.
Allt som människan gör är i grunden oädelt. Det är oädelt att ljuga, förolämpa andra, skvallra, utöva våld o.s.v och man kunde tillfoga mycket mer. Det fordrar en insats att ändå försöka vara ädel helt enkelt därför att människan förlorat det andliga adelskapet som ursprunglig inre egendom.
Det talas om etisk hållning men den innebär ju flera motstridiga aspekter. Adligt adelskap rör inga sådana aspekter, det är på intet sätt moraliserande, det driver aldrig till illdåd, det oetiska är uteslutet men ändå moraliserar det inte.
Inom det är också motnaturligheten som bortblåst. Den ädle arbetar inte med skamkänslor och går aldrig över i det extrema. Alltsedan det inre adelskapet förlorades grydde en tid av ständiga moralpredikningar för att skapa en yttre hållning och detta framfördes av många inkonsekventa predikanter för att hålla massan inom ramar.
Den ädla andliga Yogan, som innebar att 'spänna för hästen med tyglar' dog ut och ersattes med en yttre yogaform. (I Upanishaderna antyds sinnesförmågan som hästarna och ordet yoga har betydelsen förena dvs tyglarna innebär inget pålagt tvång).
I samhället började det talas om plikt och samhällsställning och eftersom människan förlorat sitt verkliga inre adelskap och inte längre kunde styra sig själv av egen hand började man styra henne med regelsystem.
I samhället finns alltid jägare och byten och det är en aspekt av samhället så väl som av den vanhelgade naturen. Genom den aspekten stärks bytets ångest och det framträder i lögner, falskhet och undflyende och även i förlorat medlidande. Den starke förtrycker den svagare.
Jägarna har sina laster och och bytet sina. Jägarna sin speciella typ och bytena en annan och dessa jägare och byten återfinner man bland alla delar av befolkningen, i alla socialgrupper i alla läger, kort sagt överallt, men kanske att jägaren blir viltet och viltet jägare ibland men principen är överallt densamma.
Varken jägaren eller viltet äger det Andliga Adelskapet. Den som har det ställer sig utanför själva jaktområdet, han gömmer sig inte som det ängsliga djuret utan intar en plats där han är fullt synlig och jägarna förargar sig på att han inte kan bli träffad.
Det Andliga Adelskapet står nära obundenheten och innehåller också ett avstående och är inte ett slags laglöshet. En obundenhet som får jägaren att tappa greppet om det tilltänkta bytet.
Det Andliga Adelskapet kan inte läras in eller tränas upp. Den är en egenskap som en gång fanns hos Ljussonen och som kan vakna ifall han inte längre låter sig nöjas med att livnära sig av det andefattiga och motsvarande vanor och förströelser.
Problemet är att den andlige sökaren väl vet att han måste bli ädel men inte kan förverkliga det utan föreställer sig att det skulle räcka med yttre bildning och några dygder för att göra honom till en ädling.
De konungsliga, de andligen ädla, vet inifrån var deras frälsning ligger och de underlåter det som avhåller dem från det och behöver därför inga lagar och föreskrifter för att kunna det.
Det är lätt hänt att man sugs in i kölvattnet efter folkmassan och tycker att det kanske inte skulle göra så mycket men det är inte långt från den förströelsen till att skaffa sig verkligt andedödande vanor.
Många känner sig sedan olyckliga över att dag efter dag bli tvungna att göra det andelösa, se det eller lyssna till det. De blir utmattade av att inte få andlig näring och måste finna ny igen för att komma ur dilemmat medan andra inte märker att de långsamt går upp i masspsykosen och känner inte att de kvävs under dess enfald.
För att uttrycka det bibliskt blir på så sätt svinaherden ett med svinen (i liknelsen om den förlorade sonen), delar deras föda för att han lämnat Faderns hus. Det gäller inte enbart den obegåvade utan även allmänt Ljussonen såvida inte den lilla kraften (Se Sjätte församlingen i författarnas bok Asiens sju församlingar) finns kvar inom honom.
Bland många före detta sökare kan man se hur deras blick förändrats, hur deras röst låter annorlunda och hela deras väsen utstrålar ett annat ljus och utsänder en annan våglängd. De ser det inte men de har blivit ett med svinen de skulle vakta. Den ädle Ljussonen vaktar inte svinen utan blir deras herde och det är inte samma sak.
Tro nu bara inte, du som läser detta med intresse, att du aldrig skulle kunna komma över det här. Det är bara den som står som kan falla. Att stå i självständighet är den början som antyds i talet Ett. (1 är Magikerns tal, den som ger Livet) som står rakt uppåt och som upptäckt vem han är. Ljussonen som en gång föll ner i kaos ligger platt med ansiktet nedåt men gör försök att resa sig upp.
När han försöker det och äntligen kommer upp då kommer förledningen tillbaka inför honom och genom en lervälling kämpar han sig mot ett ingenmansland. Alla ansträngningar för att imitera fullkomligheten bevisar att han fortfarande är kvar i träsket och där kravlar sig fram.
Andligt Adelskap avvisar imitation men uppvisar det äkta. Iakttas det kan han egentligen inte kritisera sin nästa eftersom han saknar bevis för att själv vara motsatsen. Varje Urdygd, oavsett vilken, lägger fram ett bevis inför fötterna på vår nästas hjärtan och huvuden.
Andligt Adelskap påbjuder respekt samtidigt som den förargar dem som inte äger den för det dominerar utan att vilja det. Härskaren, fjärde kortet i den egyptiska Tarot, är ädel därför att han behärskar sig själv och därför kan behärska andra. Han gör det genom sitt adelskap och visar bara det han är.
Andligt Adelskap är en mycket allomfattande Urdygd som också härskar över de andra urdygderna. Den som inte äger den alls känner sig inte attraherad av de andra Urdygderna heller. Det som den nuvarande mänskligheten äger av Anden är mycket svagt. Den domineras av egots dygder och laster.
Andligt Adelskap skärper urskiljningsförmågan och tillåter inte att Själen smutsas ner, varken genom ord, bildföreställningar eller tankar. Skulle en människa bli varse hur många gånger om dagen hon avleder sig skulle hon bli förskräckt. Hon blir vanhelgad av rena struntsaker, det som är utan ande och av rent horisontella intressen.
Det där kan inte beröva henne själskraften men det täcker över den och det är därför hon hela tiden behöver nya andeinriktade injektioner. Hon lever i denna fatala upp- och nergång, växlandet mellan andligt och oandligt men många gånger mer andelöst än spirituellt. Ändå undrar hon över varför det dröjer så länge innan hon möter Anden, kommer till ett uppnående eller får äga en Urdygd.
I bästa fall går nio tiondelar av dagen åt till att utföra andedödande plikter och en tiondel till mer upplyftande sysselsättningar och det är aldrig så att dessa senare är i övervikt. Därför är det vår egen skuld att Anden alltid kommer till korta. Det Andliga Adelskapet skulle inte godta en sådan tidsdisposition. Se efter historiskt: Vad har de stora i Anden gjort för att dra sig ur tvånget från det moraliserande yttre oket, den andelösa yogaform de som leder profitsamhället infört?
Man tröstar sig med flyktiga böner, psalmsång, meditation som ett slags botgöring och återgår sedan till det vanliga. Individualisten flätar in annat i sin botgöring: andliga injektioner, fast avhållsamhet och ålägger sig disciplinärt förhållningssätt men det avviker inte i grunden från massans hållning. Anledningen är den samma, att Själen inte får vad den behöver.
Denna skuldkänsla kan yttra sig på flera olika sätt: den kan vara gentemot ens religion, det man är upptagen i eller gentemot Gud själv som så mycket verkar för mänskligheten eller allmänt själsområdet som man uppfattar att man underlåtit genom att inte motsvara ett inre adelskap, att inte ha levt som det ankommer ett Ljusets barn.
Det gäller inte en hög moral för den har man i de här fallen redan och hur som helst är ju det en av dygderna och en dygd har ju alltid en last vid sin sida och de som har en låg moralisk nivå befinner sig under dygdernas område. En människa har kanske låg moral men ett medkännande hjärta och en som har s.k hög moral kan samtidigt vara förödande svartsjuk; en är som hela tiden på flykt men ändå saktmodig, den andra otroligt lat men hjälper ändå alltid sin nästa för det finns ingen last utan dygd.
Andligt adelskap fordrar inga dygder eller laster, det fordrar renhet och renhet betyder en jämvikt mellan dygd och last. Urdygderna är inte så påfallande karaktärsegenskaper, de vanliga dygderna märks mer men ingetdera är påfallande yttringar av någonting alltför säreget men den som har Andligt adelskap har något särskilt, han drar till sig uppmärksamhet därför att han alltid förblir densamme för hans gärningar har ingen skuggsida.
Han är en bland andra och behöver ibland fylla på andlig kraft och ibland kan han ge ut andlig kraft åt andra. När det gäller detta söker han en bra rytm och underlåter inget tillfälle att ladda upp energi och kraft. På det sättet är han också vis medan den vanlige är ovis, ovis genom detta enda, att låta sig släpas med i vardagens förintande rytm ovist troende att detta inte skulle avleda honom och ovis genom att spela bort det lilla av det Högre han äger genom att bortse från kloka råd.
Finns en ovisare än Karikatyrljussonen?
Finns något ovisare än en del av den intellektuella vetenskapen?
Finns något ovisare än att kämpa mot väderkvarnar, mot makter som egentligen ligger inom människan och syns tydligt? Och hur ovist att högljutt klaga på orätt, bedrägeri och ondska när den ju ändå finns i varje individ?
Finns en större orätt än den Ljussonen begår mot sin Själ genom sitt skenleverne och vilken oreda psykisk längtan förorsakar?
En stor del av mänskligheten längtar efter en värdig föda, fysiskt och andligen och de två vandrar alltid tillsammans. Trots att marknaden svämmar över av allehanda psykologisk- esoetriska böcker lider den av sin psykiska längtan. Så länge har man fått stenar i stället för bröd och de fallna räknar med att sådant kan fortgå hur länge som helst.
Frågan är: Kan det det? Svaret blir Ja! Det kan det för att den enskilde försummar att väcka en enda Urdygd ur den kraft och den inre ägo han redan besitter för han är så sysselsatt med själva sin existens, sina plikter, uppleva och protestera att han, utan att vilja det bygger på den bro över vilken de fallna Ljussönerna och ledarna lättare kan passera.
En enda Urdygd skulle kunna betyda en revolution i din nära omgivning och den omvälvningen skulle få en snöbollseffekt. Det kanske du inte kan tro därför att du aldrig sett några bevis på det.
Andligt besjälande tänder en fackla. Försök och konstatera resultatet! Spring inte med i flocken utan visa inre kraft. Om den är en Kraft som kommer ur Anden är den det Andliga adelskapet och det bjuder en viss respekt även bland motståndarna.
Det är som det alkemiska guldet som inte står att finna för de profana och därför inte låter sig profaniseras men vars glans kan besjäla andra. Det förblir omöjligt att finna för de oheliga och för de svagaste därför att det vill skydda sig och detta är också det Andliga adelskapets kännetecken: Det måste stå oantastligt och då måste dess bärare vara obunden så att glansen av Andens Guld inte går förlorad.