En som har Modet är samtidigt vis. Han vågar bestiga bergen men också stiga ner i de okända dalarna. Han vandrar mot solljuset men likaså mot mörkret men är alltid den modige i ord och handling.
Modet är en avundsvärd gåva för all tvekan, vantro och rädsla är helt uteslutna inom det. Det ädla modet känner ingen motpol för feghet är bara skuggsidan av den mänskliga tidsbundna modigheten.
Den som äger Urdygden Gott Mod utstrålar av sig självt på samma gång den andra Urdygden: Kärleken, även om man måste tillfoga att man i verkligheten inte kan tala om den första eller den andra urdygden i värderande betydelse för de är alla jämställda.
I varje fall: Modet har Kärleken inom sig och Kärleken äger Modet. Man måste lämna den vanliga föreställningen om kärleken och börja föreställa sig Ur-kärleken, den som är oegennyttig och osjälvisk. Den drivs varken av egenintresse eller stolthet och inte heller av annat som bara tillfredsställer egot.
Inte söker den sin partner och inte förvandlas den plötsligt till hat om den blir besviken. Den är som en ljusblixt, värmande, väckande och besjälande. Där bedrövelsen härskar kan den väcka glädje och få den att verka bestående. Den gör svåra upplevelser lätta och gör omöjligt till möjligt.
Den Kärleken är en värme som stiger fram ur enheten mellan känsla och tanke, en hetta som varken torkar ut eller bränner. Den gör ingen beroende av andra och inte heller härsklysten eller passionerad utan förbinder stadigvarande med Anden. Ingenting är så förbindande som den andliga Kärleken.
Man kan inte veta vad denna kärlek innebär om man inte känner igen den egna i sig själv inneboende Anden, erfarit dess Kraft och omätliga makt. Människan söker kärlek för sin egen del, hon söker det som fattas henne i den andre och hon söker i sin kärlek med tillfredsställelse som mål därför att hennes ego är rastlöst.
De som söker kärleken bevisar sin brist på det väsentliga allt uppfyllande andliga elementet. Kärlek betyder på det mänskliga området att bli ompysslad, antingen aktivt givande eller passivt och då ta en annan i ägo. Urkärleken önskar ingetdera. Så som Modet är den självständig för den är en autonom gåva inom de Sju Urdygderns enhet.
Alla som skulle älska Anden i denna betydelse skulle också oförskräckta och utan avbrott vandra vägen till förening med Anden. Intuitivt skulle de undvika allt som skulle skada Själen och ställa sig utanför synden vilket betyder att hålla sig utanför ljuslösheten och okunskapen.
Psykologiskt bevandrade säger att varje människa har behov av kärlek oavsett uttrycksform. Som Urdygd är den också den som är svårast att förverkliga eftersom den har sin upprinnelse i hjärtats tänkande. Åtskildheten mellan hjärta och huvud ger ingen frukt. Dess förståndsförmåga är den helgande imaginationen och dess känsla är det rena hjärtats hängivenhet.
Kärleken är blind brukar man säga. Men den som känner Urkärleken har bytt ut det förståndsmässiga tänkandet mot hjärtats imaginationsförmåga. Denna helgande imagination kan det förnuftsmässiga inte resonera bort utan måste träda åt sidan för att det inte kan få grepp om andliga bildserier. Urkärleken sammanbinder själ och ande, gud och människa, natur och ego.
Det betyder att den som äger den älskar naturen och således livet, allt det som lever inom naturen och blir ett med det. Han känner de mördades lidande och känner förövarnas förintelsedrift för ingenting skapar en sådan sensivitet som kärleken för dess sammanfogande förmåga skapar medinlevelse och inlevelse i andra och deras förhållanden.
Urkärleken kan få Själen att förflytta sig till Anden och så höjs den människan ovanför sig själv och begränsningen faller bort; att inte förstå är okänt, i det tillståndet kan hon förflytta sig till sitt mål eller sin medmänniska och känna hennes leda såväl som hennes glädjeämnen.
Sökandet efter kärlek på jorden är resultatet av ett inre armod, av att vara splittrad och denna längtan projicerar man alltför ofta in i det andliga men utan framgång för varken en svag själ eller ett begärstyngt ego kan uppropa kärlek.
Kärleken är en mäktig kraft, den kan väcka andra och den kan frambringa okända frukter. Men den är reserverad mot den som vill äga den. Dennes lampa måste verkligen brinna och dess bärare inte känna ångest om han vill vandra den andliga kärlekens undergörande väg.
De flesta är förbundna med sin gudsföreställning genom pliktkänsla, skuldtankar eller fruktan och bara ett fåtal älskar Anden (Gud) över sin nästa eller sig själv utan allt annat kommer före.
Plikten får ersätta kärleken när det gäller Anden och erotiken kärleken till medmänniskan (fast erotik ursprungligen innebar andlig essens) och sedan kommer humanismen som, även om utövaren inte märker det själv, vilar på egenintresse.
Kärlek i högre bemärkelse stadfäster i en människa det som ingen annan förmåga förmår: den förbinder med Anden och kan inte lämna den. Till den förbindelsen måste hon kunna komma annars väntar henne mest elände och därför finner man sällan Urkärleken på jorden.
Skulle hon säga sådant som Jag är anden trogen, läser mycket och ber varje dag behöver det inte bygga på Urkärleken. Den är likt Modet beredd på den svartaste natt och den ljusaste dag. Den känner sig inte utnyttjad av att möta oförskämdheter och tycker inte att motparten är en icke värdig.
Den är fast och immun mot hat eller motstånd och växer i beskedligheten då den ingenting fordrar för egen del och varken är stolt eller trotsig. Den är jämnmodig i sin ringhet och vänfast i sina förbindelser. Otrogenhet eller omkast i målsättning känner den inte för den är ingen ersättare av sin älskade: den heliga eller gudomliga Anden. Den är ett med den.
Överväganden hit och dit, överläggningar för och emot, känner den inte till. Den känner Anden och vet på en gång med vem den förbinder sig. Därför är den – liksom Modet – förankrad i säkerhet. Gott Mod erfar människan som hon alltid har känt dem och likadant med det hon möter.
Man kan mycket väl få en flyktig föreställning av alla de Sju Urdygderna för man har alltid en känsla som starkast, en tanke ett oförklarligt intuitivt intryck. För den som är känslig för Urkärleken är det igenkännandet, känslan Det var en gång i mig och det måste fortfarande finnas i mig.
Det svåra är bara att finna just det där man vet finns inom en och den som längtar särskilt mycket efter Urkärleken borde därför börja med att väcka en av de andra Urygderna.
Och, som sagts, Kärleken väljer sitt, det är som igenkännandet i det sjätte egyptiska tarotkortet där Eros riktar sin pil mot det lägre under förutsättning att det Högre med säkerhet är närvarande och det högre är en säker förbindelse mellan Själen och dess Ande, den finns så fort något av Kärleken finns inneboende i den.
Hur mycket man än eftertraktar att finna denna Urkärlek kommer den alltid att glida undan om man ingenting har att anknyta den till. Den ler åt plikter och löften, den vill varken tillfredsställa egot eller lägga på det skuldkomplex. Den är ädel och på det sättet stolt i ordets finaste bemärkelse.
Allt som man är van att kalla kärlek är ett hån i jämförelse med Urkärleken. Den bleknar aldrig och blir så aldrig en vana. Den strålar och lever ur Anden som alltid förnyar den, ger den nya livselement.
Det finns gammaldags kyrkotrogna som känner en orubblig säkerhet när det gäller sådant som en esoteriker skulle kunna finna alldeles fel men det har den fördelen gentemot den efter Urkärleken sökande individualisten just att de känner en säkerhet.
Den otåligt sökande individualisten rycker hela tiden undan grunden under sina fötter, många gånger utan att ha hittat en annan grund. Då kan han bli cynisk eller förbittrad och på den grunden kan Urdygderna inte byggas. Om han knappt eller bara med möda kan närma sig Anden betyder inte det att Anden inte finns!
Det människan inte känner förnekar hon och det gäller framför allt den andlige undersökaren om hon beträder fördjupningens väg med tvivel men om hon längtansfyllt söker efter den andliga kärleken är detta ändå ett bevis på att hon ändå i djupaste väsen tror på en bestående kärlekskraft som kan förnya allt. Anknyt till den!
Och, så som när det gäller Modet, undersök dig själv och lär dig känna igen vad det är som avhåller dig från kärleken till Anden, den kraft som levandegör och stimulerar din Själ. Om ni nu intensivt går in i dessa ord är Anden över er och den kan ni omsätta till den Urdygd ni har kontakt med och Urdygderna är:
- Mod
- Kärlek
- Frälsningsbegär
- Inre Adelskap
- Urvetande
- Skapande förmåga
- Oföränderlighet
- och som en krona sirar Visheten de Sju Urdygderna
De vanliga naturliga dygderna så som tålamod, sannskyldighet, medlidande o.s.v finns förstås omgärdade av Urdygderna men de senare har sina rötter i ett Livets träd som har sina rötter i himlarna.
En av rötterna i detta Livets träd tar redan nu upp himmelska safter och koncentrera dig på den och ge den uppmärksamhet så kommer de andra rötterna till aktivitet av sig själva allteftersom Livsträdet börjar ta upp det livselexiret.
Självverksamhet omkring en av Urdygderna är mer värd än hur många anföranden och föredrag som helst men självverksamhet fordrar energi, andlig energi som i sin tur måste komma från andlig föda.
Men om man inte tar för sig av det som dukas fram kan man inte få den näring som bjuds.
Såsom det vid det naturliga näringsintaget rekommenderas att tugga väl för att kunna utnyttja hela näringssubstansen måste den för andligt upptagande nödvändiga utvinningsapparaten vara väl justerad och till fullo använd.
Tänkandet och Känslan måste obetingat vara inkopplade på den andliga vibrationen för då fylls man av andlig energi. Ur den energin kan man extrahera Urdygden. Det svagaste i en människa blir först antastat av sjukdom och på samma sätt kan det starkaste bli starkare av Anden och var och en som äger en enda Urdygd är en av de starka för vilka ingenting är omöjligt.
Här bifogar författarna i den tryckta originaltexten bilden der Schaffnertafel, se texten efter slutordet