Människan är inte kallad till att vara ett flockdjur utan är skapad till att vara en individ, en värld i sig själv. Hon är ur sig själv givande, utdelande och genom sig själv läkande. Man kan tydligt känna igen detta förhållande i den hemliga vetenskapen om talvärdena:
Ettan är självständig, ur sig själv skapar den de följande talen som i själva verket är multiplar av denna Etta och människan skapar ur sig själv vetande, dygder och laster, ursynder och urdygder.
Hon kan inte bli likadan som en annan individ men kan gå in i en medrörelse med den. Denna medrörelse är endast möjlig om hon kan se sig själv som en ursprunglig enhet, annars skulle den medföra en fatal förlust av hennes egen individuella förmåga.
Allt människan söker utanför sig själv finns redan inom henne. Det finns där på samma sätt som att kraften i varje talvärde ligger koncentrerad i talet Ett. Därför är det mot alla andliga lagar om en människa går upp i en massreligion, masstron är oandlig men den är den massans lag man kan se i den vanliga naturen.
Många djur är flockdjur som följer sin ledare, de gör som flocken gör och repeterar samma beteende i det oändliga. Flockdjuret äger inte individualiteten. Masstron förkastar också individualiteten och motsätter sig på samma sätt det individuella tänkandet.
Om du någon gång har varit inblandad i ett massupprop, låt vara i vilket sammanhang, har du säkert märkt hur mycket denna koncentration utvecklade ett slags magi som röck med sig de närvarande och inkapslade individualiteterna så att de handlade mot vad de skulle ha gjort i ett tillnyktrat tillstånd. Massans magi verkar som en drog. Den lägger sig som en eterklocka över de närvarande och fråntar deltagarna deras autonoma tankeförmåga.
Individuellt tänkande uppstår genom växelverkan mellan tänkarens individuella eterfält och dennes organism. Om det individuella eterfältet släcks av masskoncentrationen kan man bara med svårighet forma sina egna tankar, de fylls av det av massan uppbyggda eterfältet. I ett sådant fält befinner sig samfällt inriktade tankefält som deltagarna när sina egna tankar av.
Religiösa massammankomster försvagar därigenom viljan och verkar emotionellt destruktivt. Alla närs som av ett gemensamt soppkök och man vill tro att ett andligt leverne betyder att man håller sig fast vid en organisation och till dess föreskrivna plikter.
Det bevisar bara att man inte känner Anden genom personlig erfarenhet utan bara följer en hjordinstinkt. I bästa fall går man en väg mellan världslig dygd och last och försöker genom religiösa förpliktelser utan alltför farliga kollisioner hålla sig till den gyllene medelvägen. Men detta är en villfarelse, det är som att vilja få naturen att frambringa enbart dagsljus utan nattens mörker, den tid då växterna skall gro.
I själva verket är ljus och mörker, dygd och last varandras gelikar. Människan kan inte tvingas vara uteslutande dygdig för hennes naturliga väsen frambringar två sidor: ont och gott. Det dåliga är det godas skuggsida såvida det inte förvandlats till ren ondska, till satanism och det goda kan avledas till att bli bara ett försök till den där humanistiska välviljan, det där som bara var så väl menat.
Uppslukad av en upplevelse av masstro har Ljussonen ingen chans att stiga över sin tvåfaldiga natur, hans religiösa upplevelse håller honom fången inom lagen Ont och Gott för det inpräntas i honom att han skall hålla sig till det Goda för att få Himmelen till arvedel.
Det var en gång en som sa till mig: Om man nu kan komma till Himlen på det Godas väg måste det ju också gå genom att vandra det Ondas väg.
En djärv tankegång men faktiskt inte utan sanning ifall man föreställer sig att en av naturaspekterna i och för sig skulle kunna föra en närmare det andliga.
De vanliga trosuppfattningarna predikar det Godas fördelar och de satanistiska (som blir mer och mer framträdande) predikar det Ondas väg men båda föreställer sig till slut komma fram till anden eller sin gud. Den springande punkten är bara vad som är ont och vad som är gott och om vad som är det kan människan varken komma överens ens med sig själv eller andra.
Det beror på att hon utgår ifrån sin förståndsmässiga urskiljningsförmåga och sinnesbundna bedömning. Det som inte får en direkt negativ verkan bedöms som gott och det som medför nackdelar som ont men vad hon måste veta är att även masstrons företeelse, trots dess synbara inriktning på det goda, också kan skada hennes själ.
Det värsta man kan göra en Ljusson är att beröva honom hans självständighet. Den måste få arbeta för honom, bygga upp ett sunt ego och lösgöra själen ur dess förvirring och återställa dess förlorade kraft. Osjälvständiga – och andligt betraktat är alla som är troende alltid underlydande – kan aldrig bli Ettan, den egyptiska Tarots magiker. De hoppar över denna Etta och går direkt till den så osjälvständiga Tvåan som är som ett fat som måste fyllas.
Två är ingen makt, sa Pythagoras. De lydigt troende har ingen makt. Men just denna makt, som har berövats dem, är det de måste förvärva för att kunna bli pånyttfödda eller förvandlade. För att kunna förverkliga en enda Urdygd fordras denna individuella makt, den andliga omsättningsprocess som de vanligt troende hänvisar till när de talar om pånyttfödelse skulle med deras inriktning innebära en alltför svår individuell ansträngning.
Här möter oss ett ofta använt bibelord: Jag förmår alla ting i Kristus som ger mig kraft. Men hur kan denna andliga Kristuskraft bli verksam i en människa utan att hon får den Universella Anden överförd till sig? Den Universella Anden kontaktar den enskilde, inte en massa. Tron är en makt som en enskild förvärvar medan en massa bara absorberar ett uppbyggt vibrationsfält.
I ett förberett fält utgjuter sig Anden, så säger världslärarna. Och, javisst, men Anden är fri att komma och gå som den vill allt efter eget val och vad det förberedda fältet är fyllt med behöver inte bara vara av den Universella Anden utan vad det egentligen är som anropas kommer alltid fram, det är en påvisbar lag. Därför måste fältet vara rätt förberett.
Så utom sina sinnen som idrottsanhängare kan bli kan även en religiöst inriktad massa bli och i båda fallen skapas ett eget kraftfält med en motsvarande anda som generator. En massa blir alltid manipulerad genom emotioner om målbilden har tillräcklig genomslagskraft. I en massa kan det skapas alla möjliga emotionella schatteringar, alltifrån rädsla till översvallande glädje, från hat till gillande, från förväntan till dyrkan.
För en medvetet verkande ledare är det ingen konst att använda en sådan möjlighet. Ett åtrått gemensamt mål innebär redan i sig en emotionell magnet för sina anhängare, de behöver bara avstämmas i den inriktningen.
Det blir någonting helt annat om man vill nå en individ och skulle försöka bryta igenom hans pansar med den målsättningen att han skall kunna nå Anden genom sig själv. Det skulle verka på ett annat sätt men det vore att samtidigt göra honom medveten om sin makt och ske med risk för att han går till motanfall det första han gör.
Att han skulle kunna reagera så är en risk som Ljussonen får ta och viktigt är att den individen först måste upptäcka vem han är om han vill vakna ur sin sekellånga icke- individualiserade existens. Man kan vara en självständig individ i satanisk bemärkelse såväl som i heligt uppbyggande betydelse.
Båda möjligheterna verkställer någonting: förstärker den luciferiska förintande aspekten respektive den gudomliga, det heliga, det som är av ur-naturen. Den lydige gör ingenting, han bara vegeterar och vågar ingenting om han inte först känner till konsekvenserna, lever egentligen inte utan känner bara rädsla för att synda.
Allt man lär in utifrån förblir inneslutet inom intellektet men det man lär av det upplevda livet självt glömmer man aldrig, det talar hela tiden till en och man överför det till andra.
Man kan ha den erfarenheten att man kan göra sig frisk via en tro och då glömmer man inte denna erfarenhet utan överför den till andra. Det finns då ett slags magi i orden för man kan inte utan den överföra en tro men däremot kan man lätt väcka tvivel. Sedan kan tvivel i och för sig i bästa fall bli en ansats till ett uppvaknande men att så tvivel utan att presentera en ny säkerhet som ersättning är att begå ett mycket svårt fel.
Den hörsamt troende vågar inte se tvivlet i ansiktet för han saknar antingen den nya säkerheten eller sin inre. Den andliga essensen, själen, hos den individuelle Ljussonen måste kunna ta honom genom alla tvivel.
Grunden får aldrig saknas, inte ens om alla värden omkring honom skulle falla bort, även om det skulle gälla religiösa eller rent vetenskapliga, för allt som byggts upp är om grunden saknas obeständigt och äger ingen varaktighet, för skulle så alla hans så högt aktade auktoriteter, alla hans intresseinriktningar, ja, hela hans liv rasa ihop så skulle ändå hans andliga säkerhet bestå.
Människan i västerlandet stiftar allt oftare bekantskap med österländska droger men det betyder inte att hon inte själv känner till några andra droger. Nästan alla har sin egen drog, vare sig det är TV, dagstidningen, musik, jobb eller religion, studier eller idrott. Det finns ännu fler. Allt som hindrar henne att komma fram till sig själv, lära känna sig själv eller konfrontera sig själv, allt det är droger.
Hon söker sig till dessa droger för att hon medvetet eller undermedvetet vill undvika en konfrontation. Massmöten är fantastiska droger. En trosupplevelse där man förlorar sin individualitet är en mycket farlig drog, som inom idrotten kan det då uppstå en exalterad hängivenhet. I djupaste mening spelar det ingen roll vilken drog man vill använda, att man är drogad är det som betyder något.
En uthålligt andligt besjälande ledargestalt undviker till varje pris att hans bemödanden blir drogartade. Det han vill är att åhörarna skall konfronteras med sina egna sanna själv för han vet att så många mest av allt vill nå något för Anden och har sett tillräckligt av alla möjliga yttre grader och etiketter inom andliga rörelser och nu vill de komma till den inre brunnen och börja ösa ur den.
Så måste människan allra först bli en Etta, en som är självständigt skapande och producerande för visserligen tror hon kanske att hon är det men på grund av samhällets inriktning förlorar hon det lätt om hon antar samhällets inriktning och den lydnaden skapar en utmattningsmekanism men det skulle, å andra sidan, även en eventuell protest göra.
Så förslappas alla, var och en på sitt eget sätt, som av en drog, för den berövar henne hennes energi och intresse och hon förlorar sin individualitet. Detta opium gör henne till en vanans slav och genom vanan kan man vänja henne till vad som helst.
Man kan prata på henne både dygder och laster och även dygden blir till last om den går över en viss gräns och blir viljelöst styrd. Idealet är om hon kan stimuleras till att bli en Etta, en som är medveten om sin egen inre kraft. Då tappar hon de olustkänslor som kanske belastar henne. Då slutar hon också projicera sina tillkortakommanden på andra och låta dem ta skulden.
En enda Urdygd skulle rädda henne ur denna återvändsgränd.
En normkultur läggs på som hindrar andlig aktivitet och många märker det inte ens. Man har sålt sig till normbildningen och den har blivit ytterligare en drog.
Samhället influerar också barnen i skolan i många fall. De kläs i så fall i en tvångsjacka som befordrar viljelöshet och underkastelse och detta kan stödjas av föräldrarna och det kan leda till oskuldsfulla protestaktioner så länge de är omogna men snart är de i stället omgärdade med likriktningens pansar. Det massinriktade leder fel. Varken barnet eller den vuxne är skapade att vara flockdjur om än sekellång vana har gjort dem till det.
Människan måste lämna det massinriktade och börja våga. Till och med Nya Testamentet talar om Urdygden Gott Mod (Luk 15:32, 1. Kor 12:10, Jak 5:13). Man behöver det för att kunna ro mot strömmen för Gott Mod äger motkraften, hoppet och övertygelsen om det Goda slutet i Anden. Andligt besjälande är inget som bara dyker upp och försvinner med tiden.
Om en driftmässig entusiasm är som pyrande halm är andligt besjälande glödande kol som underhåller sig självt.
Varje Urdygd bärs upp av ett andligt besjälande och därför är den en bestående gåva och byts aldrig ut mot en Ursynd. En enda Urdygd upphäver alla Ursynderna, de existerar inte jämsides med varandra som gott och ont, dygd och last utan Urdygden ersätter för alltid och stadigvarande för att den är av Anden, en enhet i sig själv, en Etta.
Man behöver inte sörja över sina egna goda eller dåliga sidor, de uttrycker bara naturmänniskan (så länge inte det dåliga blir direkt sataniskt för då upphävs det heliga helt) och inte heller ondgöra sig över sin nästas eller sina egna laster och man får godta andras laster för annars kan man inte umgås med sina medmänniskor. Se bara upp om det dåliga skulle bli besjälat för då blir det elakartat, någonting sataniskt som besmittar allting.
Ibland kan man se hur detta som blivit sataniskt skapar en sfär som tömmer ut det andliga elementet och fryser ner det. Då måste man avskärma sig från denne ”besjälare” för att skydda sig själv.
Så länge människan äger ett biologiskt instrument växlar bra och dåligt. Det kan inte undvikas och de kan byta av varandra i ett slags harmoni. De tråkiga sidorna kan försvagas och de goda börja sprida vänlighet så jämvikten återställs.
Ljussonen är kallad att gå från det oheliga till det Heliga och den Ljusson som lever medvetet vågar ta den chansen. Aldrig förblir han i ett Ingenmansland där han bara existerar biologiskt för, sannerligen, denna natur är ett tillfälligt tillstånd och måste vara och kännas som en tillfällig uppehållsort för honom.
Den som känner Anden tar den makt den ursprungliga individen har i sina händer och det Goda Mod som övervinner allt.