Omedvetenhet är orsaken till att människan inte ser sina egna möjligheter och därför tar sin tillflykt till imitationen.
Numera anser man att fåglarna har större orienteringsförmåga än människan men en människa som har samband med naturen hittar alltid vart hon vill. Hennes organism äger förmågan anpassa sig under alla omständigheter och i varje situation såvida det inte sker ett ingripande utifrån.
Anpassningsförmåga är en medfödd naturegenskap, den är att röra sig med förändringarna i naturen. Även den förmågan har människan förlorat. Hon rör sig ofta mot naturlagarna och berövar sig då en annan medfödd förmåga: Mjukt motstånd som inte framkallar spänningar.
Urvetandet är en följd av öppenhet och mottaglighet och att ta emot fordrar en mottagarapparatur. När Anden vill överföra någonting till Själen måste den använda ett instrument. En mottaglig själ kan lyssna och inte bara genom öronen utan genom hela organismen. Andliga vibrationer tränger in i människan som helhet; huden, hörseln, ögonen, smaksinnet och känslan
De andliga svängningarna talar till de sju verkligheterna, (se Enoks bok), som finns inom människan och som framträder för henne utan att de yttre sinnena behöver vara aktiverade. Det använder sig Urvetandet av för att göra en människa medveten om det som det vet eller hela tiden vetat. Urvetandet är att var medveten om andeverkan i varje livsform, att erfara Anden, känna igen och omfatta den. Därför kan man inte säga: Nu måste jag göra min Själ medveten.
Först måste hon bli medveten om att Själen existerar. Ordet ”själ” säger inte var och en någonting men inte desto mindre är det den som gör att man kan komma till andligt liv, som att utan ansträngning kunna ställa egocentriciteten åt sidan, den är den kärna ur vilken Anden söker oss.
Själen är absolut förutsättning för att man skall kunna väcka en enda Urdygd och är man inte intresserad av Själen gör man bäst i att glömma andliga strävanden och hålla till godo med det vanliga.
En människa med medveten eller nästan medveten själsförmåga får det alltid mycket svårare än den som bara är sysselsatt med egoprincipen. Problematiken blir olika. Att äta, dricka och vara glad räcker för egomänniskan medan själsmänniskan inte låter sig nöjas med Egyptens köttgrytor i form av vår välfärd, hon fordrar mer, egentligen någonting annat.
Det kan för hennes nästa se ut som obegripligheter eller stundom bli till förargelse men för henne inte desto mindre vidare på andlighetens väg. Skulle hon äga någonting av Urvetandet skulle hennes sökarväg inte bli så lång och besvärlig utan hon skulle bara behöva vänta på bekräftelse av det hon redan vet.
Det finns de som säger, även barn: Jag känner mig inte hemma på denna jord. Det är ett utslag av Urvetandet. Ut ur denna vaga men oantastliga förmodan börjar de, vuxna eller barn, söka efter en annan värld, en sfär där de känner sig hemma.
Det är ett bevis på att Urvetandet har gått förlorat och därför fördjupar de sig i alla möjliga hypoteser men ingen enda tillfredsställer dem och inte heller finner de tillfredsställelse i om förhållandena i samhället skulle förändras. De utgår från Här hör jag inte hemma och söker de fördjupning, utvidgning och bekräftelse av detta sökande av vetande.
Alla möjliga lärosatser kommer i det tillståndet inför dem men i dem söker de egentligen mest bevis för sitt eget vetande för de söker Urvetandet och de finner anknytningspunkter i en del av lärorna och det för dem in på vägen. Men deras väg skiljer sig ändå från deras som söker Gott Mod, Kärlek, Frälsningsbegär eller Adelskap.
De vill vidga sin egen horisont och bryta gränser, tränga igenom till en inre källa som de vet att den finns men som de inte kunnat nå. De är otillfredsställda med sitt livstillstånd, oavsett samhällsposition, för de ser omgivningen som ett sken, en imitation.
Det som sker är alltså ett slags lösgörande. De känner i högfärd, inte habegär, inte heller oro är särskilt framträdande men väl en innerlig längtan och särskilt en oupphörlig trängtan efter vetande vilket dock ändrar sig med erfarenheten; det förläggs allt djupare och så blir de alltmer konsekventa och framför allt mer principiella.
Den som vill nå Urvetandet vandrar längs stigar för en inre utforskning som bär fram till Visheten. Det blir en kritikers forskande. Allting bär han fram inför sin inre tribunal (som är Intuition och Samvete) och frågar: Sant eller inte? och därför att han äger en gnista av Urvetandet kan han bedöma det efter ett uppgående i Själen.
Egentligen stiger ur hans Själ den trängande impulsen Jag hör inte hemma här och ingen tvivlar mindre än han på sin Själ. Denna starka övertygelse kan även ett litet barn ha, det är övertygat om att det består av mer än sin kropp och stackars föräldrar om de inte tar det på allvar. Då sviker de sitt föräldraskap och barnet börjar söka sina svar någon annanstans.
Självständigt börjar de söka sin väg för detta vetande gör dem till individer, till autonoma väsen. De kommer inte att överlåta sig åt en formreligion eller en masstro eller åt andra former av slaveri. Till det har de alldeles för stor reflekterande förmåga och deras inre kraft är för koncentrerad och har stark selektiv förmåga, söker bara värdiga lärosatser och ursprungligt vetande och finner dessa fort.
Ofta äger de ett särskilt sinne för att avtäcka Gnosis, det direkta vetandet, ur dess hölje och leds så inifrån till Urvetandet och växer med det. Ur sig själva kan de förklara och lägga ut och behöver inte lära in någonting.
Urvetandet skiljer sig från intellektuellt vetande genom att det saknar gränser. Det är inte underkastat fastställda begrepp, inte bundet till ett språk eller ett ord utan kan framföras i de mest olika former.
En enda beröring av Anden kan väcka Urvetandet i en Själ. Vida vyer öppnas då för den människan som då plötsligt skådar sanningen, varat, icke-varat, kosmos och sig själv. Naturegenskaperna hos naturväsendet förblir begränsade till naturområdet medan Urvetandet stiger upp ur det. Det intellektuella tänkandet kan inte hänga med.
Detta Urvetande sammanhänger med en annan Urygd: den Skapande Förmågan. Inte en sammanslagning med det utan en ny förmåga att skapa bilder, formgestaltningar, klang och färg ur det eteriska fälten, inte ur det osynliga fält som omger jorden och som konstnärer ibland kan se utan ur det andefält som genomtränger hela naturen.
Skapelserna äger alla någonting av Anden och själarna känner igen och inspireras av det. Ett ord kan äga denna anda och bli till en beröring. Som Urdygd är den Skapande Förmågan att besjäla sin nästa med en enda liten överföring. Dess bärare är alltid en stor besjälare, en själarnas återställare, av upprättandet av det som är brutet och insjuknat.
Urvetandet söker Anden, den Skapande Förmågan utstrålar den. Denna Urygd är en av de skönaste och mest gudomliga, den som kraftfullast berör värld och mänsklighet. Den banar en väg för den som har den, den bryter hinder och därför kan man se hur de som äger det minsta av den utan tvekan finner sin väg.
De äger en outsinlig brunn och verkar inte längre behöva sådana som stödjer utan tvärtom har andra behov av dem som vägvisare i motsatsernas kaos. Att skapa är att göra det som inte fanns tidigare. Att skapa bilder av det andligt fullkomliga och ge till människorna. Att låta dem se det omöjliga.
Ändå är ju ingenting omöjligt det är bara tron som är för svag. Och vem kan säga vad som är trovärdigt? Den ene tror på Gud, den andre på de materiella tingen och båda har rätt. Det man tror finnas finns också i högre bemärkelse. Det är bara intellektuellt betraktat det inte finns, då inordnas bara fakta som de yttre sinnesverktygen har iakttagit och då vetenskapsmännens.
För själen är alla erfarenheter av Anden en orubblig sanning, den berörde tror verkligen på det därför att dess erfarenheten förändrar den, blir antänd och uppmärksammad. Människans psyke som en del kallar själ, andra anden, är inget tillägg utan människans verkliga kärna och den är omgiven av kroppen, det organiska tänkandet, den organiska emotionaliteten men ur psyket framkommer också krafter som är starkare än de egna organiska.
De krafterna påverkar kroppen och både hindrar och befrämjar organens verkningar. Det påvisas också av den medicinska vetenskapen men psyket är för opåverkbart, det är inte så påverkbart som egokärnan, den emotionella motor som psykiatrin arbetar med. Där är det som själva psyket inte hör hemma.
Om sökaren nu förargar sig över sitt främlingskap på jorden, över sin egoträngtan eller om han gläder sig åt sitt sensibla psyke, har inte så stor betydelse för psyket väljer ändå alltid sin egen väg. Ändå finns det de som menar att egot skulle kunna föreskriva detta psyke förhållningsregler men det är ett misstag. Ett ego som tror sig kunna ge psyket regler har ännu inte lärt känna psyket.
Människans makt ligger i detta hemlighetsfulla psyke, den icke jordiska rest hon äger och som hon helgat eller vanhelgat. Har hon förlorat sin hållpunkt i livet ser inte heller skillnaden mellan dygd och last. Hennes psyke kan då varken leda eller avleda henne, hennes organism är som instrument betraktad dysfunktionell. Om hon är själsinspirerad förlorar hon inte jämvikten då hon i så fall behärskas av den lilla kraften (Davids lilla kraft som Ljussonen har kvar).
Sökare kan säga: Hade jag inte funnit Gnosis hade jag begått självmord men det betyder egentligen Vore jag inte medveten om denna den lilla kraften och den gigantiska storhet som den kommer ifrån, skulle mitt jordeliv utan betydelse.
Inre säkerhet kännetecknar en gnostiker (bekännare av Gnosis och dess direktvetande). En gnostiker är en potentiell bärare av Urdygderna, en som har anlag för dem alla och därför säger de honom någonting.
Så han vill gärna vara i Gott Mod för att övervinna sitt vankelmod; äga Kärleken till att bli förbunden med Anden på en fri grundval; Frälsningsbegäret som frigör honom från förvirring och vilseledning; Adelskapet för att bli oantastlig och utforska Urvetandet för att kunna upplysa sina bröder och systrar.
Samtidigt förstår han att han inte kan uppfylla samtliga men också att en enda stråle kan leda honom till Andesolen. Så blir han en utpräglad gnostiker som frambär en Urdygd på ett allomfattande sätt. Den Urdygden gör alltid bruk av individens naturliga predisposition eftersom den där möter det minsta motståndet.
Så blir hans särart helgande och dygd och last blir försvagade även om de förblir närvarande så länge han förblir på jorden. Hela hans naturinstrument är uppbyggt av motsatser, av dygd och last.
Deras växelverkan underhåller naturförloppet men de skall aldrig bekämpa varandra. Strid aldrig mot en uttalad last som irriterar dig utan stärk den motsvarande dygden så att den försvagar lasten och får den att falna. En förstärkt last påvisar en försvagad dygd. En som är jämviktig och naturligt sund med normalt ego har balans mellan dygd och last.
Så som man behöver ett visst mått av sömn för att orka med dagen måste var och en finna sin egen balans mellan dygd och last. Lasten är utgivande och dygden mottagande. Dygden kommer av mottaglighet och lasten av tillslutenhet.
Den som ursäktar sig med att ha blivit vilseledd till en last av en medmänniska känner inte sig själv. Hans största last är hans viljesvaghet gentemot dygden. Det ursäktar inte hans felaktiga handlingar och kanske är han i andra avseenden viljestark. Envar är ansvarig för sitt liv, sina omständigheter och sina handlingar. Egot är en enhet i och för sig, en egen kärna. Förlorar det sin självständighet förlorar det sin jämvikt och blir offer för lasterna.
Den andligt sensitive måste därför lära sig uppfatta skillnaden mellan dygd och last, känna sin lättja och sitt mod, sin svaghet och sin styrka. Vet han bara hur han fungerar sammantaget och äger den inre säkerheten behöver han inte frukta att misslyckas på den Andliga stigen.
Hans lilla kraft skall då visa sig och om han antar den och låter den leda honom kommer han att se hur det han strävar eter kommer allt närmare, först som en nästan omärklig förändring, sedan som en medveten inställning, därefter som en konsekvent livsföring och slutligen som Oföränderligheten som dock inte desto mindre förnyar sig själv och uppfriskar honom som det levande vattnet som ett levande Aurora som oemotståndligt drar honom till sig.
Då överskrider han sina naturliga gränser och blir en andemänniska som vet var hon hör hemma.
Han skall i glädje bekräfta alkemisternas ord: Roseæ Crucis, Herre, jag känner dig!