Den andligt intresserade är nästan alltid besvärlig för sig själv och för andra på grund av att han inte godtar alla allmänt vedertagna uppfattningar och förklaringar. Han skiljer sig från det vanliga livsmönstret och kan redan genom det uppfattas som en särling bland sina medmänniskor.
Han besjälas av det där odefinierbara någonting som kommer ur det eteriska elementet (den universella filosofin säger att eter är det som inspirerar en andligt inriktad) och ger en extra dimension åt det vanliga livet.
Som varande sådan gör han det inte lätt för sig, det kan alla på den linjen intyga men genom sitt sökande fördjupar och berikar han också sitt liv som en biverkan av gåvorna, oavsett vilken Urdygd som verkar men avgjort blir han ett slags främling på jorden.
Den andligt modige väcker medmänniskors avund och motvilja medan den av andlig Kärlek besjälade mest möter oförståelse, man kan inte tänka sig in i hans kärleksyttringar. Därför isoleras den andligt inriktade i viss mån oavsett sin egen vilja eller längtan.
Vägar löper oftast horisontellt men hans vertikalt. Om en andligt inriktad fortfarande kan bli helt absorberad av oviktiga saker och onyttiga handlingar, då har inte tredje Urdygden Frälsningslängtan kommit fram.
Frälsningsbegär, som det också kallas, är egentligen inget bra ord för det leder till tanken att den som har det totalt behärskas av ett begär, en allt överskuggande trängtan efter frälsning eller bara efter ett slags regeneration av själsförmågan i och för sig.
För den i sitt inre splittrade är Frälsningslängtan ett fullständigt obekant begrepp. Som alla Urdygder gror också Frälsningsbegäret i säkerheten, säkerhetskänslan av att det finns ett helande, en räddning och ett återupprättande av den ursprungliga människan.
Ordet begär har i allmän betydelse en dålig klang, att passionerat vilja äga någonting, alla Ursynderna använder sig av Egots begärelser och Avundsjukan gör det allra mest. Begäret att bli som sin nästa och att ha det han har.
Ett begär skapar rastlöshet och även Frälsningsbegäret är en Urdygd som skapar rörelse och den som är driven av Frälsningsbegäret går från framgång till framgång och hans själ från tillväxt till tillväxt.
Frälsningsbegäret inriktar sig aldrig på materiella förhållanden utan berör alla möjliga andliga höjder och djup och därför kan det hända att den som drivs av det visserligen äger en inre säkerhet för han vet vad han söker men ändå inte får någon ro därför att han trots framsteg ändå inte riktigt funnit vad han söker.
Frälsningsbegäret är också en aspekt av Kärleken. Den själ som vill omfatta Anden drivs av Kärleken och ett frälsningsbegär som vill komma i besittning av Anden. Frälsningsbegäret ombesörjer att den som utövar det inte stagnerar i en längtan efter att tillfredsställa sig själv eller bara betrakta Andens under från fjärran.
I Anden finns inget stillestånd, den är rörelse men också ro. Det är Frälsningsbegäret som sörjer för det. Den andlige upphör aldrig med att vilja bli som Gud, likna Fadern. Frälsningsbegäret bevarar från att gå vilse, från att återfalla i kaos, från vanföreställningar och skiljer sanning från sken. Man skulle kunna ändra ordet till Själslängtan men då något starkare än vad man menar med längtan.
En längtan kan man glömma eller ge upp men inte Frälsningsbegäret. Det har brutit upp ens inre. Har man då förlorat den andliga marken under fötterna blir Frälsningsbegäret besvärande, det tömmer ut för det behöver andlig energi så även denna Urdygd är svår att uppnå. Den fordrar allt, människans hela önskan och insats, hennes intresse, hennes liv.
Andliga budbärare som hela tiden talar till sina anhängare om själens förlossning kan vara drivna av ett frälsningsbegär, idén om att själen måste återställas lämnar dem aldrig. Den idén vill de övertala andra att följa, överföra denna tankes logiska och helgade sanning. De rycker dem med genom sin entusiasm och övertygelses kraft och brinner av sitt eget Frälsningsbegär.
För att kunna bära ut denna Urdygd måste man ha en mäktig inre kraft som för en svag själ skulle verka nedbrytande för den fordrar ingen annan längtan för den fordrar ingen annan längtan, det gäller här allt eller intet.
I mänsklighetens historia ser man detta Frälsningsbegär tydligt framträda hos många budbärare. De levde utanför världen och hela deras uppmärksamhet var inriktad på det enda målet och de talade hela tiden om det. Alldeles särskilt den asketiska typen dras till Frälsningsbegäret.
Imitation av frälsningsbegäret känner man igen hos dem som är drivna av ett begär som sådant, de talar aldrig om annat än om det och dess mål är som ett önsketänkande. I någon mån finns hos alla ett sådant begär efter frälsning, en önskan att bli andlig, att få utföra någonting sådant eller bära ut någonting sådant men det är svaga skuggor av Frälsningsbegäret och känsliga personer som är drivna av det svaga frälsningsbegäret är då beredda till självuppoffringar när de ser ett mål komma närmare. Det hjälper dem över hinder på ett sätt som deras nästa inte skulle vara i stånd till därför att de blir burna av en eld.
Avundsjuka besjälas av en eller annan form av begär vare sig det gäller att vilja ändra sig själva eller andra eller för att få någonting. Begär som egodrift är otämjbara. Begären är underställda en av Ursynderna. Man begär för en sak för en annan saks skull.
Avundsjukan, Högmodet, Vällustan och Habegäret är begär men Frälsningsbegäret har bara ett mål: att bli som man var före världens bestånd. Frälsningsbegäret gör en människa till sanningssökare och förvandlar henne till rättfärdig. Därför kan det tyckas förhärda henne men det är bara skenbart, hon blir kompromisslös och det kan i ovetandes och splittrades ögon verka som hårdhet eller brist på medlidande.
Att popularisera och gå med i tidens tendenser kan tömma ut och förvandla till andelöshet. Man kompromissar med tidsandan för att kunna sälja esoteriska metoder. Handeln med själarna får handelsmännen att ta till försäljningsmetoder. De är inte andliga metoder Anden förblir genom århundradena densamma och en själ förblir en själ.
Man kan inte säga att nuförtiden måste man söka med en annan sorts ande. Anden fäster inget avseende vid en viss form, den är och förblir fri och bryr sig inte om i vilken förpackning man vill sälja den för den förpackningen har den för länge sedan lämnat. Den har dragit sig undan och meddelar sig när den vill. Det vore tragiskt om Anden skulle kunna föreskriva själarna sin lag och sina metoder. Det tror kanske den som inte ser att den erbjudna varan är utan ande. Den som är utan minsta intuition kan inte känna igen Anden och alltså inte handla efter den.
Vårt samhälle har blivit en marknadsplats för försäljare som går dubiösa vägar för att sälja sina alster. Ursprungligen stod ingen mellan människan och det Högre, på sin höjd en ärevördig präst men senare vande vi oss med mellanhänder, medlare för förmedlandets egen skull och för sin egen skull: försäljning.
Så fick försäljningen av spiritualitet alla möjliga förpackningar och blev föremål för försäljningsmetoder. Man köper efter sin smak och smaken är olika. Men Anden förblir oföränderlig och står utanför allt köpslående.
Handelsmännen i anden spekulerar på egots begär och det är så väl nyanserat att det kan ge anledning till hela religioner och alla möjliga andliga intressen. Men den som är besjälad av Frälsningsbegäret låter sig inte luras utan förhåller sig helt kyliga gentemot dessa handlare.
De utgår från att endast Frälsningsbegäret i sig är det som kallar, den andan är hans mat och dryck, hans liv, hans tanke, hans känsla. Och han har rätt! Frälsningsbegäret håller människan stående på ett ensamt skär i livets strömmar, i fiendens linjer.
Begäret offrar egot och driver det i handlarnas händer. Frälsningsbegäret håller egot utanför sina fångstarmar men men tvingar det på samma gång till en viss isolering och därför fordras att man har en kontinuerlig inre kraft.
Ensamhet är någonting helt annat än att vara ensam. Ensamheten kan man stå ut med om man har tillräckligt av tanke och känsla i sitt inre. Det inre livet måste tillföra energin som andlig föda annars skulle man svälta till en inre död och bli till en Ingen som hela tiden citerar sig själv.
För att kunna förbli psykiskt frisk måste en människa få ge och ta. Den ensamma måste också få göra det, få ge någonting för att kunna förbli mottaglig. Därför håller hon kontakt med medmänniskorna men de förstår henne inte för hon är inte en av dem. De kan respektera eller beundra henne, avsky eller förakta henne, men de kan aldrig utgrunda henne. Det ligger en avgrund mellan dem och henne. Den avgrunden är ensamheten.
Detta är ensamhet: att vara omgiven av många men en närmare kontakt bara med några få i en känsla av att förbli ensam.
Egot uppfattar också ett slags ensamhet som är följden av jagets vanliga dygder och laster. Man kan då ta avstånd, tillsluta sig, men det är inte den andliga ensamheten.I egot blir Frälsningsbegäret avundsjuka, kärlek vällusta och passion kroppslig exstas, modet blir drift och aggression, övermod eller högmod. Därför att människan sedan oändliga tider tillbaka levt i växlingsspelet mellan dygder och laster minns hon inte längre Urdygden.
Den som längtar efter strikt principiell askes, efter avskildhet, efter att uteslutande sysselsätta sig med det andliga, attraheras av Frälsningsbegäret. Men för att väcka det fordras en harmonisk överlåtelse och var och en vet att en inre överlåtelse inte är lätt att förverkliga. Överlåtelse kräver hela ens själv och den är inget slaveri eller underkastelse.
Självöverlåtelsen till Frälsningsbegäret är, tvärtom, att vara utan förbehåll i förhållande till Anden, att överlåta sig åt den så att den skall återupprätta människan som Individ och uppnå frälsning.
Alla budbärare som drevs av Frälsningsbegäret var enslingar, oantastliga, kompromisslösa och autonoma som bara följde Anden. De är utsända till att vara föregångare för att deras Frälsningsbegärs utstrålning väcker deras medmänniskors troskraft till ett strålande ljus.
Frälsningsbegär är ännu starkare än Tron. Det är djupt andligt och medryckande och framför allt besjälat av ett självständigt andligt förnuft. Med alla Urdygder är det som med trosaspekten, den ene kan inte överföra den till den andre men väl utföra den.
En kan se denna Ande och känna dess vibration, känna igen dess kraft medan en annan kan förbli oberörd. Lika drar alltid till sig lika, ande söker ande. Varje Urdygd är en del av Anden och vänder sig till Anden och drar så dess bärare med sig. Längs en solstråle kan man komma till solen. Om du ibland suckar Vägen till Anden är så lång och svår, betänk då på att en enda Urygd skulle få dig att utan ansträngning kunna höja dig till Anden redan idag.
Börja inte med att försöka förvärva Frälsningsbegäret eller Kärleken, börja lättare. Fråga dig först: Skulle jag bli lycklig med en Urdygd? Så lycklig att himlarna stiger ner till mig i stället för att jag skall jaga efter dem? Finns det någonting som jag hellre skulle vilja ha än en Urdygd?
Känner du en värme vid åtanken på en Urdygd, d.v.s drar den tanken igenom dig som ett hänförande besjälande, känslan av att vara en av de andligt förverkligande? Kan tanken på Anden eller en Urdygd överväldiga dig så att du glömmer dig själv och dina problem?
Hos dig ligger svaret.
Denna inre beröring är ett besjälande, en Själens verkan, och därför är det säkert att denna din själ kommer att förbinda dig på ett individuellt sätt som är bara för dig och genom att väcka en av Urdygderna. Då blir den Urdygden den stråle som kan gripa just dig och höja dig till Andens värld.
Bli så en som outtröttligt känner sitt mål och följer den vägen konsekvent. Ett sådant förhållningssätt kommer att förändra dig snabbar än du tror!