Varje normal människa håller sig fast vid livet, det vill säga hela hennes organism är inställd på att det livet skall förbli pulserande i henne. Den som försöker försvaga eller överdrivet tömma ut denna livsessens blir sjuk, kommer ur jämvikt. Levnadströtthet liksom också överdrivet utnyttjande av livskraften är sjukdomssymptom.
Människan måste komma till ett normalt förhållande till livet, godta att hon lever på jorden och sträva efter att göra så mycket som möjligt av sitt liv.
Ett nyttobringande liv till tjänst för sin nästa eller någon annan motsvarande målsättning befrämjar en människas jämvikt och gör henne tillfredsställd. Tillfredsställelse är ett tillstånd av lugn som också skulle kunna betyda stagnation men det behöver inte bli så.
Otillfredsställelse medför oro och ifall man inte känner till anledningen börjar man parasitera på sitt förråd av livskraft och då blir organismen uttömd. Uttömd för att inga nya livskrafter tillförs; livsvibrationen blir svagare, tankarna depressiva, viljan avtar och man hamnar utanför den normala och naturliga livsprocessen.
Även andlig oro är en form av otillfredsställelse men den som vet varför han är på jorden och vet vad Andens kallelse innebär kan göra någonting åt den otillfredsställelsen, nämligen: Leva på ett förnyat sätt.
Inom Alkemin - och Alkemi är andlig omsättning - betraktas daggen som livgivare. Solen kan vara för het ock regnet ösa för kraftigt, kylan kan vara för bitande och jorden för torr men daggen förblir oföränderligt densamma, en livskraft i vilken hela naturen badar till regeneration till att bättre kunna motstå stormen, kylan och torkan. Det är livets hemlighet.
Men människan måste ställa sig öppen för att kunna ta emot denna himmelska nektar, denna andliga vibration. Om inte blir hon ett offer för elementen, hårda omständigheter, bittra erfarenheter och smärtsamma konfrontationer.
Endast det som kommer från ovan, detta oföränderliga 'något' som ingen kan imitera kan skänka människan tillräcklig livskraft för att kunna gå igenom livet som frisk, stark och ädel.
I vår litteratur har vi tidigare talat om de sju Ursynderna (Se författarnas De sju huvudsynderna) de medfödda degenerativa egenskaper som uppstått i natur och människa genom ett övermått av egoism och habegär. De har bildats genom livselementens brist på medinlevelse så att andens livssaft daggen upptas i otillräcklig grad.
Daggen är ett andligt livselexir, vilket som alkemisterna säger, är en sällsam förening av Vatten och Eld, alltså en saltlösning där de helande och läkande dygderna ligger förborgade. Varje sådan dygd är i stånd att upphäva eller, rättare sagt, ersätta en av Ursynderna (eller Huvudsynderna).
Ingen behöver vara ett offer för Högmod eller Avundsjuka, Drift eller eller Girighet, Lystnad eller Lättja eller Vällustans medryckande passion. Ingen kan hemsökas av en enda av dessa Ursynder så länge himmelens dagg renar honom hela tiden.
(Ursynderna är: Solen – Högmodet; Mars – Driften; Månen – Lättjan; Saturnus – Girigheten; Merkurius – Avundet; Jupiter – Lystnaden; Venus – Vällustan)
Många menar att det skulle räcka med att då och då lyssna till någonting esoteriskt och, när det går, meditera över det eller föra samtal om det, men daggen faller ändå varje dag därför att varje dag behöver Anden, ja, dagligen måste andlig näring tillföras för att man skall kunna förebygga det som befläckar; egoism, habegär, missförstånd och självöverskattning.
Alla tankar som härstammar från den ena eller andra Ursynden orsakar fysiskt eller psykiskt lidande. Himmelens dagg är den oumbärliga livssaften för Själen i naturen och hjälper människan i varje avseende. Varje människa är på ett eller annat sätt fysiskt eller psykiskt sjuk.
Den som i sitt tänkande är inriktad på egocentriska mål som högfärd, egenintresse, förstörelse- och våldsutövande, är psykiskt urspårad. Inte så många direkt stöter sig på dessa sjukdomsbilder på grund av att de flesta försonat sig med tanken att spänningar och livskamp bara är biföreteelser till livets allmänna gång.
Ur detta utgick en gång humanismen som älskar livskampen för kampens egen skull och det innebär att man för att daggen, eller den andliga essensen, saknas bara kan bekämpa diverse avvikelser i och för sig själva när man ser de naturens livsuttryck som ställer hårt mot hårt, överdrivet mod mot besvikelse, stenhård självhävdelse mot sådana som är utnyttjade och intar samma hållning gentemot dem som vacklar under livets stormar.
Och ändamålet? - Jo, det att lära sig leva utanför Anden och ta livet som det kommer: ont och gott, lycka och olycka, för människan har glömt att Livet - Livet – ursprungligen inte var så för Livet är ingenting annat än en in- och utandning av energi, framför allt Prâna eller livsandning, en livsandning som kommer från Himlen eller från Ovan, pulserar genom människan där nere och återvänder till det som antyds som det Ovan.
Livsstriden, existenskampen, är egentligen bara en biföreteelse som då och då uppvisar motnaturliga och andehämmande drag och detta har lett till att människan hela tiden måste lägga ned hela sin energi och uppmärksamhet på dessa verkningar medan Livet självt i sitt klara uttryck får dra förbi ouppmärksammat. För hur många tycker inte att livet drar förbi i en alltför snabbt flytande ström? Och hur många tycker inte att de nästan inte hunnit leva eftersom deras liv bara innebär en daglig existenskamp?
Intuitivt inser hon att den kampen inte kan vara det verkliga livet. Så blir hennes liv bara en väntan på pensionen och tron på att man då kommer att kunna upptäcka livet.
Det är en tragisk verkan av att Himmelens dagg saknas för den borde återskapa människan och varje skapelse i naturen. Livskraft kommer alltid genom Anden men aldrig ur Egot för det uppvisar bara motstånd, hårdhet och självhävdelse vilket även senaste vetenskapliga biologiska rön visar.
Sann livskraft där de Sju Urdygderna eller de Sju Arkana (Arkana, latin för hemligheter) ligger inneslutna kommer uteslutande genom Himmelens dagg, Gudarnas nektar. En som öppnar sig inifrån gör det med hjärta och huvud och i den stunden existerar ingen skillnad mellan hjärta och huvud utan båda vänder sig endräktigt mot Himmelen. Så mottager tänkandet det imaginativa Hoppet och hjärtat den stimulerande energin.
Ett enda ögonblicks sann öppenhet gentemot Anden jagar bort all depression, ger hjärtat ro och tänkandet insikt. Om det bara finns en tro på Anden då kan genom en enda verklig fördjupning denna tro förvandlas till vetande och ur ett sådant vetande kan man uppnå en stadigvarande Andens närvaro.
Då faller en känsla av djup tillfredsställelse över kandidaten och den har ingenting att göra med övermättnad för den är ett inre lugn. Han anknyter då dagligen till himlarymderna där han har sitt ursprung, sin andes land och då blir det inga avbrott i tillförseln av livskraft eller spänningar som orsakats av en disharmoni mellan in- och utandning av livsvibrationer.
Irritation, förargelse och spänningar är alltid följder av en disharmoni orsakad av motstånd som ställer sig mellan människan och vad hon vill eller önskar. Om det motståndet inte kan undanröjas på naturlig väg blir det till en djupt rotad förargelse som medför alla möjliga organiska lidanden för man lever sig in i sitt tillkortakommande.
För det mesta ger man ett förment motstånd skulden men i själva verket har man själv kommit till korta och blivit vanmäktig eftersom man tänker sig att omständigheterna hindrar en att bli den man vill vara eller därför att uppfattade möjligheter inte kan komma fram på grund av att Lättjan (en av de sju Ursynderna) gjort en så bekväm att det saknas livskraft till att ställa tingen i ordning. Skall man vara ärlig borde man då erkänna att orsaken ligger i en själv, i ens okunnighet eller avsaknad av Anden, den som överför Urdygderna.
Genom Urdygderna skulle han på ett enastående sätt kunna röja motstånden ur vägen utan att tillfoga medmänniskor förlust. Det är människan eget att flytta på schackpjäser – och därmed köra över varandra. Högre livskraft är inte detsamma som hänsynslös självhävdelse på de svagare brödernas bekostnad.
Livskraft är livskonst. Livskonst äger den vise men aldrig finner man den hos en övermättad och vinstbesatt som antingen inte verkligen lever eller är en som kantar sin väg med lik.
Högre livskraft medför ett sunt tänkande som redan i sig utesluter koncentration på Egot och dess självhävdelse utan detta tänkande kretsar kring varat för varats egen skull. Och varat är alltid en fråga om en gemenskap, att tillsammans röra sig i vinden, tillsammans öppna sig för solen och tillsammans bearbeta fälten.
Oavsett skillnader i väsen och anlag har de alla det gemensamt att de lavar sig i himmelens dagg och därför regenererar. Utmattning, olusta, ytlighet och okunnighet är alla följder av brist på dagg, gudarnas spis.
Må de som menar sig må så bra utan andlig näring om de, trots att de är himlens söner och döttrar, fråga sig om de verkligen känner sig himmelskt lyckliga och om deras gestalter är som mäktiga byggnadsverk som kan motstå alla spänningar?
Sjukhus och psykiatriska inrättningar, för att inte tala om alla som befinner sig utanför dessa, är fyllda av sådana som inte känner eller inte förstått livet. Vårt samhälle är genomsyrat av spänningar och fyllt av det onaturliga motstånd som egentligen inte borde vara där men som slunkit in i den mänskliga livsstrukturen och tynger ned den. Har då inte mänskligheten ett ännu större behov av den himmelska essensen?
Individen, den mycket autonoma människa som ställt sig utanför massans övermättade okunnighet, har utvecklat sitt tänkande och upptäckt mer än sina medmänniskor och därigenom blev det onaturliga, det okunniga och det degenererade i människans andeväsen allt mer uppenbart för henne och det skulle kunna bli som en tvångsföreställning för den nedbrytande strömmens flodvåg kommer då över henne och den kan hon inte stå emot.
Må de då betänka att himlen välver sig över dem och att ett andeväsen som ju utgått ur Anden inte kan undanhållas gudarnas spis därför att Anden aldrig låter de sina falla. Trohet är en Andens gåva, en Urdygd. Men själva den del av människoväsendet som framkallar ursynderna, tror inte längre på de gudomliga Urdygdernas existens eftersom hon glömt deras verkan och välsignelse.
Är man född blind kan man väl inte sätta sig in i den strålande prakten av solens ljus? Ingen är god, inte en enda! Det betyder att inte en enda finns som inte ibland ställer sig utanför ljuset, utanför Anden. I en värld där Anden och minnet av den i hög grad bortsopats och man nöjer sig med ett förvrängt eko av den är ett sökande efter den nästan ogenomförbart. Människan söker alltför ofta sanningen och anden i sin nästa, utan att veta vem och vilken dennes ande är.
Vad är heligt och vem är helig? Är vem som helst helig därför att han upphöjs av människor? - Nej, för var och en söker bara sin spegelbild eller en tankebild som han har framställt. I sanning är det Heliga någonting abstrakt, en vibration, en förnimmelse, ett slags själens hänryckning som i en enda blixt helar och välsignar människan och rycker upp henne. Ur denna själens hänryckning framkommer påvisbara frukter: denna människa blir ädel, ödmjuk och saktmodig. Hon helt enkelt förändras.
Kanske du själv har iakttagit att någon gång en enda himmelsk daggdroppe varit på väg att förvandla dig till en annan människa med en annan tankeinriktning, en annan insiktsfullhet och framför allt ett annat mod? Men också hur livet sedan gick tillbaka till omtöcknad minnesförmåga, ett neddykande i vanelivets bedrövliga tankar och hur spänningar och modlöshet återvände som om det aldrig funnits annat.
Anden har neutraliserats men daggen har för ett ögonblick fått göra sitt verk. Så som för naturen morgonens dagg bara räcker för en dag så räcker en klunk av gudarnas elexir bara till ett snabbt förbiilande ögonblick i ett människoliv. Därför måste man dagligen förtära gudarnas spis. Då behöver man inte återvända till svinens fröskidor (Lukas 15:15- 16) utan tvärtom avsky motnaturlig näring.
En enda Urdygd, en enda dos av det underbara gudarnas elexir är tillräcklig för att upphöja en människa ur hennes fallna tillstånd och den dosen är fullkomlig men mäts inte med mänskliga mått utan är det som finner behag i gudarnas ögon.
En enda dos, frambringad av Andens beröring och fullkomnad av oavbruten tillförsel av elexiret är tillräckligt för återföra människan, som är en Andens skapelse, tillbaka till Livets brunn. Ur den stiger ingen sjukdom och inga inre spänningar och ingen brist på medlidande eller egoism ligger förborgad i den för den helgar så som Skaparen är helig.