Högsta mål för den som längtar andligt är att nå visheten och själv bli vis. I alla tider har omsättningen av egomänniska till gudamänniska varit målsättningen bland alla som söker Anden. Det har gjorts försök på alla möjliga sätt. Egot har lagts i band och andra tvångsmedel har använts genom alla möjliga experiment men allt detta, såvitt vi vet, utan framgång.
Ändå fortsätter man söka efter inre och yttre förändring och ingen är så uthållig som en andlig sökare som drivs av oro. Omedvetet äger varje äkta sökare en medfödd gudomlig gåva som är själens enda kvarvarande räddningsmöjlighet.
För en tid sedan riktade vi uppmärksamheten på De sju ursynderna i förhoppningen att det skulle bli en del till hjälp på självkännedomens område. Men ingenting är svårare än just självkännedom för förutsättningslös och uppriktig självkännedom föds bara om man äger en vanlig dygd.
Uppnående av självkännedom kan man nå på många sätt: på ett självförnekande, självbeskyddande, vällustigt, lättjebetonat, högmodigt , driftigt eller svartsjukt sätt (De sju huudsynderna eller ursynderna). Men längs den vägen kan den ändå inte förverkligas. Självkännedom är att upptäcka de goda och hjälpande gåvorna men även de hindrande egenskaperna. Den är inte detsamma som en förtäckt form av egoism där man bara sysslar med sig själv.
En egoistiskt bunden andligt intresserad tenderar att alltför snart komma in i andlig egoism. Genom sin självinriktning glömmer han sitt ansvar för världen, medmänniskorna och Sanningens storhet i sig. Att i den inriktningen genomföra självanalys eller övningar och använda sig av lärosatser eller meditationer har i så fall ingen mening. Då dras andligheten ner i splittringen mellan ont och gott, i motsättningen ljus och mörker.
Det går inte att liksom öva på dygderna. Det finns goda och fatala dygder men de har ingenting att göra med Urdygderna. Dåliga egenskaper finner sin motvikt i goda egenskaper men båda befinner sig horisontellt och är således alltid egoinriktade.
Ursynderna befinner sig under det normalt dåligas nivå medan Urdygderna står utanför den naturliga frekvens som det egocentriska utstrålar. Varje människa, djur och skapelse föds med Ursyndernas utsäde inom sig därför att sedan omätliga tider Parakleten (Grek. Paracle'tos sakförare, representant), som naturens beskyddare, förvandlades på grund av en massegoistisk inriktning och gick in i en ohelig andningsprocess.
Det går tillbaka på Ljussönernas nedsänkning (Se Enoks bok en av Gamla Testamentets apokryfer, kan också transskriberas Henoch) eller med andra ord Själarnas Syndafall. Den omsättning som den längtande människan så mycket begär är alltså redan fullbordad men i omvänd riktning, det gudomliga blev icke-gudomligt, det andliga luciferiskt. Just denna närvaro av det icke-gudomliga hos så många leder till strid mellan det sataniska och det andliga och den vanliga växelverkan mellan gott och dåligt, negativt och positivt, är fullständigt underkastad detta fenomen.
Det som är negativt, dvs mottagande, står mer under påverkan av de luciferiska vibrationernas inverkan, åstadkommer en öppning för dem, medan det som är positivt polariserat konkretiserar det. Inget enda människobarn bär skulden för denna fatala omsättning av heligt till oheligt!
En själ är på sätt och vis som ett litet dammkorn i det hela men ändå finns i det dammkornet helighetens alla essenser och dess iakttagelseförmåga. I själen levde en gång makten att ge kraft åt det heliga men den mänskliga själens oheliga sida kan fylla tänkandet med det elakartade och man blir då besjälad av det i stället.
Hur många är det som är besjälade av en av ursynderna?
Det var och det är de legendariska fallna Ljussönernas ledare och deras tillstånd fyller hela skapelsen med sin nedbrytande inriktning, med sitt luciferiska besjälande. De är aldrig själlösa, tvärtom, deras avvikelse bygger på ett omedvetet vetande. Man säger då att de är födda med en särskild begåvning, ett slags speciell insikt, ett sjätte sinne.
De är inga nollor, tvärtom, de har bara vänt sig utåt och visar bara upp sin egen individualitet med all dess satanism. Tag t ex Ettan, Solen, (Ett är soltalet och är kopplat till den ursynd som kallas Högmodet) dvs egentligen har vi då en individ som framför en imitation, något slags krimskrams som vilseleder många, ett arrogant högmod som utstrålar en auktoritet och med detta gör många till offer.
Denna tvivelaktiga gåva kommer från den luciferiska själen, från Lucifer, Kristi andlige tvillingbror och han är ärkefienden, en som måste lämnas för att den Andre, det heliga och visa ska vilja ta över hans plats. Skulle man betrakta Egot som denne ärkefiende skulle det betyda att man måste existera i naturen utan ego men det är omöjligt. Egot av denna natur är tidsbundet, det är egocentriskt men kan renas till att bli ett villigt instrument för den andliga naturen men det fortsätter att förbli närvarande även hos den vise.
Att egot inte dör (under vår livstid) säger ordspråket En människa förblir en människa och det har alltid gällt och gäller fortfarande även för de stora budbärarna. De måste bara bli det det en gång var, en naturlig genomgångskanal utan att vare sig förminska eller förhäva sig genom utvikningar i varken gott eller ont.
Katarernas Endura (de gnostiska katarernas lära om Jaglösheten) innebar ingenting annat än att återvinna den rena naturligheten för den innehåller en avbild av Urdygderna men äger dem inte.
Egot äger dygd och last; själen besjälas därför av ohelighet och helighet, ursynder och Urdygder, En människa kan under sin levnads lopp förfalla till obarmhärtighet, bitterhet, lättja etc men också förvärva bättre dygder som humanism, vänlighet, hjärtlighet, medkännande osv men alla dessa laster respektive dygder är tidsbundna, de kan ändras dagligen och stundligen, förstärkas eller försvagas och hon måste betjäna dem genom sitt Ego eller genom sin vilja.
Ursynder ligger i själen, i blodet som är det fluidum eller den vibrationspotential som dynamiserar själen; de befinner sig i hjärtat, i huvudet, i all vår längtan, i viljan - kort sagt de har hyrt in sig hos människan och kan inte flytta förrän hennes själ är beredd att återvända till det Högre.
Nästan alla sökare börjar söka genom en insats av Egot pga sin otillfredsställelse eller besvikelse, ur en dygd eller en last. Men det finns sådana som är födda med en andlig längtan som präglar hela deras uppväxttid och redan i unga år kännetecknar denna inriktning dem men som vuxna måste de bli helt uppfyllda av det om de i sina äldre dagar skall kunna uppvisa den vishet som avslöjar en helad Själ.
Den andlighet som uppkommer ur en vanlig dygd är tidsbunden, den växlar hela tiden och ibland kan den inte hålla stånd i alla omständigheter och är alltså en företeelse som kan framkallas och sedan förnekas.
Den som har en orolig själ kan nästan aldrig finna lugn om han inte får en insikt om varför denna oro finns hos honom och dessutom framför allt gör någonting åt saken. En sökande själ lämnar egot i fred först om det överlåter herraväldet åt den med vilka följder det än får.
Emotionell och intellektuell strävan och alla former av religiositet där Egot invaggas och känner ro blir inga upphöjande aktiviteter De blir imitationer, skenguld och gror på en av Ursyndernas grund: Lättjan, Stoltheten, Avundet, Högfärden, Vällustan, Vreden eller Fanatismen. Därför har många religioner tecknat sin historia med blod för varje ursynd kräver sina offer.
Varje skenreligion, dvs de som har egot i sina målsättningar, bygger på en ursynd. Anhängarna av en sådan trosuppfattning bär ofta en huvudsynds kännetecken: där framträder Girigheten, Högmodet och Vällustan som vanliga inslag men man finner också Lättjan och Avundsjukan, särskilt Lättjan drar till sig många egon därför att den ingenting fordrar, ingen eftertanke, ingen kamp med alla tvivlen, inga frågeställningar.
Det innebär att de aldrig väcks av Själens bekymmer över det Femte Elementet, Etern, som gör de fyra elementen, Eld, Vatten, Luft och Jord oroliga. Själen är eterisk och kan upplösas men kan också ta gestalt, bli mäktig och kraftigt ingripa för att ge sig till känna inför sin omgivning. Ett sjukligt ego kan, liksom disharmoni, försvaga den för urspårad egocentricitet upplöser det eteriska elementet.
Orsaken till att vi vill tala om de Sju Urdygderna och göra dem kända är att så många upplever sig ingenting kunna uträtta på det andliga planet eller upplever tillkortakommanden eller bara lite framgång där.
Det beror på att man ofta ställer dygd mot last och då ger man sig på samma gång in i den naturbundna upp- och nedgång som aldrig så länge världen består kommer att finna sitt slut och som på sin höjd skulle det kunna finnas ett harmoniskt uppåt eller neråt. I det fallet skulle konkurrensen mellan motsatserna upphävas för då driver inte den urspårade själen dygden och lasten över sina gränser.
Endast själen, som eteriskt element, är i stånd att missbruka egot, förminska eller degenerera det som själen själv blev när den sjönk och degenererade. Och det enda element som kan härska över de fyra naturelementen eller egot är själen
Men den som lever själlöst i ordets rätta bemärkelse behöver inte vara dålig, han har både dygder och laster, men besjälandet fattas inför både heligt och oheligt. Däremellan finns bara egot, naturen, det laboratorium där processerna heligt till oheligt och oheligt till heligt äger rum.
Det som är av tiden står utanför dessa processer och har bara en andrahandsdel i det. Människan förlorar sig i tiden, försöker bena upp intrycken, vill förbättra och helga dem men står till sist ändå med tomma händer därför att omsättningen av det tidsbundna till det heliga misslyckas.
Naturen är varken helig eller ohelig, den ÄR och den är en skapelse som präglas av negativt och positivt eller, som människan ser det, bra och dåligt vilket är en felaktig beteckning. Bra och dåligt som motpoler är varandras kompanjoner, de är båda nödvändiga för varandra, den naturliga tvåsamhet ur vilken all frukt träder fram.
Därför sa man för länge sedan Talet Två har ingen makt för det är en naturens avbild en naturföreteelse som kom till för att de första människorna, Ljussönerna, skulle fullbordas. Naturen är ingen överordnad makt i all sin tvåpolighet och inom vilken människan har sitt arbetsfält, den är inom sina gränser påverkbar och blir som man gör den.
Så är det också med egot, Själen, den sista resten av Ljussonen, vill förvandla egot till sin avbild så som Gud en gång skapade Själen till sin avbild. Lucifer har också en gång varit en Guds avbild och före människan var Själen. Den som föreställer sig att egot kunde övermanna Själen känner inte Själens kraft utan underskattar den och vanhelgar den med de orden. En sådan åsikt kommer ur en ursynd.
Avsikten med att försöka förklara ursyndernas verkan är att man skall känna igen sin affinitet med Urdygderna; så kan troligtvis en Urdygd tilltala en läsare mer än de andra och i så fall betyder det att hans själ har lättast för att återställa just den Urdygden. Ett återställande av en Urdygd skulle innebära att det blir lättare att väcka även de andra. Den som utstrålar en Urdygd kallar de andra till sig – men observera, det gäller inte en inlärd och förvandlad vanlig dygd! Detta är en andlig lag.
Urdygderna ligger förborgade i Själen och om den längtar är den beredd att återställa dem. Den vill gärna återfinna det heliga och kan känna sig dragen till en av Urdygderna därför att minnet av den lever särskilt starkt i den, det är den som driver själens längtan.
Din andliga längtan stiger fram ur det minimala gudomliga liv eller den minimala helighet som är kvar i din själ. Urdygderna kommer ifrån vårt inre och man kan inte lära in dem. Man måste bli medveten om dem och väcka upp dem. Det ligger visdom i de kinesiska uttrycket:
Det man måste lära in är inte värt att läras Det är en stor sanning.
Att lära in är att imitera, klamra sig fast vid någonting, att lägga på sig någonting som från början inte fanns hos en.
Själen, den sanna människan, behöver inte läras något, allting finns i den, men måste bara brytas upp och väckas igen. Inte genom en dygd, inte genom en metod, inte heller genom att underkasta sig en auktoritet utan genom seriöst oavbrutet inre arbete.
Då når man inte en abstrakt teori utan genomgår en nödvändig terapi till Själens frälsning eller helgande. Ingen andlig sökare säger: Vad har jag med min själ att göra? Jag är jag och bara det intresserar mig.
Bara för att hans själ är orolig i honom söker han och har intresse för en mycket individuell väg, fjärran från alla metoder, men han vet också att det är en uppgift för de starka att beträda en sådan väg.