Bibliotheket Henk och Mia Leene

I föregående kapitel sa vi att Urdygderna ligger i Andens ägo och därför likaså i den Ursprungliga Själens.

En människas längtan efter att bli vis eller helig, ädelmodig eller andlig är ett omedvetet sökande efter Urdygderna. Hon kan känna vämjelse över att hon alltför väl märker att ursynderna ledsagar henne, vare sig det sker öppet eller förborgat.

De lägger beslag på hennes tankar och känslor och är en medvandrare med hennes vilja och handling. Allt hon gör i hemlighet eller öppet blir så en yttring av ursynden. Till och med hennes omedvetna egennytta avslöjar en ursynd.

Nästan alla lever instinktivt och är omedvetna om andlig trängtan och andliga möjligheter och blir så ofrivilliga bärare av ursynden. Om det onda antar osedvanligt stora proportioner kan man emellertid tala om ondska eller satanism, då talar verkligen ursynden. Lucifer, den legendariske avundsamma Ljusets son och han är ursyndernas befrämjare.

Han äger dem alla så som de fallna Ljussönerna bär dem och med dem infekteras naturen. Innan Lucifer gjorde uppror mot den Universella Anden och Själen steg ner i kaos var den bärare av de Sju Urdygderna men efter nedstigandet fångades den i de sju Ursynderna.

I naturen och i människan kan man se reflexer av Urdygdens väsen i de vanliga dygderna som är enkla men ofullkomliga imitationer av Urdygderna. Låt oss nu börja med den första Urdygden, det Goda Modet och vi kan då se hur den i naturen visar sig i det spirande livet i vårens tid. Motsvarande ursynd är Driften, Modet Urdygden.

Det mod med vilket den unga plantan häver sig uppåt genom jordskorpan är unikt liksom också babyns mod när den kämpar sig genom den svåra förlossningsprocessen. I naturen är dessa aktiviteter instinktiva och omedvetna men ändå en avbild av det Goda Modet. Modets Udygd är en bestående egenskap som inte är underkastad växlingarnas lag, inte underordnad växlingarna, inte kommer och går som Driften.

Modet är en alltid lysande låga så som alla Urdygder. Ljusets son är sirad med ett auriskt fält av sju flammande eldar, de Sju Urdygderna. Modet känner inga hinder och ordagrant betyder det att vara tillsluten mot svårigheter.

Det betyder att den modige är en koncentrerad enhet i sig själv och den som äger denna egenskap har ingen särskilt öm punkt i vilken anfallande pilar kan träffa.

Man förställer sig i allmänhet att hänsynslöshet, stark vilja eller allmän hårdhet skulle vara detsamma som modet men i själva verket kan en saktmodig eller djupt religiös människa också vara modig. Urdygden Modet avvisar alla former av rädsla. Det är en inre säkerhet som skänker detta överjordiska Mod.

Driften som ursyndig ersättare av det Goda Modet ser ut att kunna driva till modiga gärningar men detta är bara ett sken. Drift är en passion medan det Goda Modet är en alltid närvarande och alltid stark inre kraft.

Det yttrar sig i många former, i långmod, tålamod, fördragsamhet, lugn och vishet, kort sagt i alla dessa egenskaper som är dygder finns Modet i bakgrunden.

Därför: den som kan väcka en av Urdygderna kan vara förvissad om att denna blir det förlossande band som leder honom ur de kaotiska motsatserna.

Så snart som lättja, avund, girighet eller omåttlighet, högmod eller vällusta behärskar en människa är Gott Mod försvunnet. Varje ursynd antastar Urdygden. De Sju Urdygderna är till sitt väsen ett och det är ursynderna också. En enda Urdygd blir vägvisare för de andra men även en enda ursynd banar vägen för sina gelikar. Den som gärna vill vara lugn och samlad måste äga Modet att möta sina motståndare och angripare med ett modigt lugn.

Rädslan är utesluten redan vid blotta närvaron av en Urdygd. Alla Urdygder driver undan rädslan för att de alla framträder ur en inre säkerhet.

När Mikael besegrar den sjuhövdade draken gör han det på en Urdygds grund: Modet som skänker honom säkerhet och oförskräckthet, insikt och träffsäkerhet, oegennytta och ett inre ädelmod för han är ju en ädel riddare.

Bibeln talar endast om det Goda Modet, inte om ”mod” enbart, t ex: 

Att äga Gott Mod är någonting är någonting helt annat än att äga den mänskliga 'modighete, för det sistnämnda framkallas bara om det gäller ett yttre besegrande med ett egocentriskt mål, om ära eller ägodelar står på spel.

Det vanliga modet hos naturmänniskan framkallas av ett person- eller saktillstånd ur en säkerhet som kommer av ett självmedvetet ego. Det gäller då den egna modigheten eller ett särskilt syfte. Det finns till och med ett mod som uppstår för att skydda den egna själen. Ser hon bara en nytta med att uppnå ett sådant mod och föreställer sig att det på ett eller annat sätt kunde förbättra henne, samlar hon allt sitt mod för att vinna det.

Helt annorlunda förhåller det sig med det Goda Modet. Det är alltid närvarande, aldrig bundet till tid eller rätt ögonblick; Ur-modet talar genom en människas vanliga ord, bestämmer hennes livshållning och besjälar hennes medmänniska.

Varje Urdygd har ett element av besjälande förmåga till Själens upplysning, till medmänniskans hjälp. Det betjänar inte det eller det vanliga ändamålet, det är bara närvarande och är en oumbärlig andlig egenskap.

Man kan väl någon gång säga Så modig är jag inte. Och visst, om modet saknas saknas också möjligheten att visa flera andra egenskaper: Tålamod förutsätter ett slags mod, fördragsamhet, oberoende gör det. Det fordras mod för att leva som en andligt inriktad och att vara en andligt inriktad individ fordrar det Goda Modet för att kunna 'övervinna världen'. Man kan inte föreställa sig en andlig människa utan detta mod.

Detta det Goda Modet får man inte förväxla med en militant befallande handlingskraft eller annan våldsutövning. Gott Mod kan tillämpas såväl i stillhet som i aktivitet. Det betyder alltid att vara tillsluten gentemot svårigheten, sig vare sig den nu framspringer ur faror, lidande eller till och med ur rikedom.

Det stora misstaget den andligt sökande kan göra är att missbedöma naturens målinriktade lagbundenhet. För den otillräckliga sinnesförmågan syns naturen ofullkomlig och fullkomlighet utesluter ju lidande. Men naturen känner både sorg och glädje.

Döden är en naturaspekt och dess motpol det naturliga livet. Naturen kan man inte göra fullkomlig även om många försöker. Den andliga fullkomligheten känner ingen död, inget lidande, inget förstörande och ingen hjärtlöshet och varken parasiterande eller profiterande.

För att kunna motverka de naturelement där ondska och hjärtlöshet ligger inneslutna måste man känna ett slags hårdhet och den kallas mod bland människorna. Men den saktmodige kan inte efterleva naturlagen till alla dess aspekter för han har en aversion mot förintelse, utsläckande av liv och allt profiterande av sina medskapelser.

Genom denna hållning anses han av omgivningen sakna mod men ingenting är mera fel! Det är bara det att den saktmodige saknar böjelsen att vara utan medlidande. Hans mod omfattar också aktning för livet och vördnad för det skapade.

Det modet använder han inte till självhävdelse men väl till Själens bevarande, skyddande av det enda sanna och verkliga heliga livet inom honom själv. Det är stor skillnad på självhävdelse och att vilja bevara själsförmågan! Den som inte skymfar det naturliga livet vanhelgar inte heller det andliga men också omvänt.

Det faller av sig självt att den modige är principiell men hans principer är av rent andlig natur och därför kan sådana levnadsnormer komma fram som verkar löjliga för omgivningen.

Den som är besjälad av ett andligt mål ger sig själv ett mod som är i överensstämmelse med målets art medan det vanliga naturliga modet kan urarta i fanatism. Det kan inte Urmodet, det kommer aldrig i fråga för det utesluter sådant genom sitt saktmod och sin respekt för medmänniskan; tvärtom, Andens mod för med sig Kärleken i alla dess aspekter.

Vördnad är ett slags kärleksyttring, den som känner den andliga essensens kraft och majestät visar vördnad för allt gudomligt och förandligat. Det har ingenting att göra med organiserad andlighet för en sådan existerar egentligen inte.

Människan kan sätta upp en dagordning i sitt liv och ägna vissa tidpunkter åt det andliga men det är egentligen att binda det till tiden. Så snart Själen råder avgör den dosen av spiritualitet och den kommer att bli i överensstämmelse med behovet. Hon får aldrig för mycket och aldrig för litet men hon avgör själv graden av andlighet respektive materialism.

Så avgör hon också om hon skall stå i dygd eller last och kan ställa sig både ovanför och under dessa yttringar och till och med komma under naturlig nivå, kort sagt bli helig, andlig gudomlig eller ... satanisk.

Mellan båda står den neutrala naturen om allt står väl till och då blir det neutrala egot och jaget ingenting hindrande för hur skulle egots avvikande hållning kunna bli kännbar och dominerande över Själen? De är bundna av tiden och kan bli allvarliga egosjukdomar om de går över en viss gräns för då antastar de egots neutralitet och blir en flaskhals vid andlig utveckling.

Varje människa ägnar sig åt både dygd och last utan egen förskyllan och ingen mer åt den ena av dem för ingen av dem kommer ensam och det blir som Paulus konstaterar: När jag vill det goda står det onda bredvid mig.

Allt det dygdiga i människan har också en skuggsida. Man kan inte berömma henne för hennes dygder och kritisera henne för hennes laster för båda har samma utgångspunkt: vår naturbundenhet.

Varje egomänniska har så också ett visst mod men kan också uppvisa feghet och man säger kanske Och han som jag trodde var så modig. Allt därför att Tidens väsen visar sig i var och en och allt är ett ögonblick i tiden. Idag är jag upprymd, i morgon är jag nedstämd. Idag har jag esoteriska ambitioner men i morgon intresserar de mig inte. Sådan är dubbelsidigheten, naturens tidsförlopp. Allt som är av tiden eller följden av en motsats framträder ur egot och inte ur Själens liv eller ur sann andlighet.

Shakespeare skriver:

Och mod och vishet hör också ihop för Visheten bekröner den människas huvud som har övervunnit sig själv och i alla omständigheter förblir sig själv, förblir den vise, den andligt inspirerade.

Därför är Visheten de Sju Urdygdernas sammanbindande faktor och är med i alla vanliga dygder. Visheten är ingen ensidig egenskap utan alla Urdygders fader-moder. Den som har modet som naturligt mod har stor järnhalt i blodet och det ger stor oförskräckthet men det är ingen högre gåva, det är en medfödd organisk egenskap.

Kroppens kemiska laboratorium står för vissa egenskaper, för dygder och laster, för graden av deras svart-vita skärpa och vetenskapen har redan insett att kroppens kemi står för många av människans uttrycksformer.

Det mod som hög järnhalt i blodet ger ger också ett drag av aggressivitet medan Visheten aldrig framträder tillsammans med det. Aggressiviteten är en form av driften.

I den unga plantan blir på våren den kemisk-organiska jämvikten utslagsgivande för dess förmåga till genombrott genom jordskorpan, alltså dess naturfödda mod. Det är en naturlig instinktiv livsträngtan. I krig visar många plötsligt ett väldigt mod för att deras liv står på spel och mycket aggressivitet och drift kommer fram i en krigssituation. Även järnhaltigt krigsmateriel förstärker det.

Andligt mod är ingen naturegenskap och har inget samband med järn i någon form utan med Anden som består av ett antal helgande element.

När Mod och Vishet går ihop är människan inte bara modig under särskilda omständigheter, då är hon alltid modig därför att hon är vis. Att nu vinna Modet därför att man längtar efter andligheten fordrar bara att ständigt följa sina andliga principer och bygga sig en grund med det.

Självsäkerhet ger att slags naturmod men själssäkerhet skänker en individuell vetandets troskraft, Vishetens mod. Längtar man efter den Heliga Dygdens Ur-mod måste man börja skala av sig sina mantlar och avslöja vad dessa döljer, det som hindrar det Goda Modets födelse.

Då möter man för det första sin värste motståndare Ångesten i alla dess schatteringar, fruktan för förlust av sin egovärdighet, rädsla för att förlora någonting och bli underordnad.

Denna inneboende ångest måste man söka upp och övervinna genom ett enkelt ur sitt besjälande kommande förnuft. Det går!

Man kan det genom en enda inre koncentration. Då kan man fastställa att genom huvud och hjärta och hela det kroppsliga systemet drar en självklar känsla av säkerhet och som ger en icke jordisk glädje.

Med den glädjen kallar man Urmodet till sig och den glädjen förblir bestående om man hela tiden när den med Himmelens dagg, gudarnas spis som är av Anden.