Naturen och egot, växter och djur, människa och kosmos är genomträngda av både dygd och last, det ena kan inte existera utan det andra. Därför kan man inte enbart godta dygden och förkasta lasten, man måste svälja båda.
En del föreställningar säger att människan står över djuren därför att hon tänker men då måste man också säga att hon just genom tänkandet också kan ställa sig under djurens nivå.
Tänkandet, om det är all Gnosis överens, äger makten att helga och att vanhelga. (och Gnosis definieras ju som det 'direkta vetandet' stundom också 'hjärtats vetande'). Det verkar beslutande på både dygd och last och kan förvandla lasten till en förverkligad Ursynd eller en dygd till en Urdygd. Ursynd och Urdygd kan inte existera sida vid sida, det blir antingen den ena eller den andra.
Det intelligenta tänkandet, och då menas inte intellektet, är i stånd till att göra en människa såväl helig som djävulsk. Intelligensen är en gåva av den gudomliga eller den sataniskt inriktade själen. Intelligensen kan av lasterna göra svårartade Ursynder men också göra dygder till heliggörande Urdygder.
Intellektuella kan vara mycket ointelligenta. Intellektualitet och intelligens är två skilda begrepp. Intelligens kan inte läras in, den ligger både i den medvetna och omedvetna själen hos den fallne Ljussonen.
Intellektualitet är ett biologiskt arvsanlag som sammanhänger med hjärnans fuktighetshalt. Den lägre formen intelligens finns i naturen som naturintelligens, djurens naturinstinkter och de är rent naturliga egenskaper som varken är heliga eller vanhelgade men kan vara över ett intellekt för de kan inte härmas genom inlärning, de är ärftliga och obrottsligt bundna till naturen.
Människan, som avvikit från naturen, är inte längre instinktiv och hon kan vara så ointelligent att hon förlorar sin själsessens. Den fallne Ljussonen är alltid intelligent och därav kommer hans makt. Hans naturliga vetande bistås av ett andligt vetande och naturens dygd och last är båda rent instinktiva. Ursynd och Urdygd är båda ett slags intelligens.
Djuret kan instinktivt beskydda sin svagare broder och till och med en växt kan skydda sin svagare gelike Ogräs skyddar växten mot ohyra och fåglarna sörjer för jämvikt mellan insekter och växter.
Allt det här sker instinktivt under ledning av intelligensen hos en grupp- eller natursjäl men även det femte elementet, etern, sörjer också för naturens jämvikt. Störd jämvikt finns endast hos människan därför att hon själv är utrustad med en intelligens som, om hon avhåller sig från den helt nödvändiga eterisk-andliga näringen, helt kan förinta henne. Hon är fri att använda Ursynd och Urdygd, fri att omsätta dem och kan vara helig så väl som ohelig. Eftersom vanhelighet och helighet båda ligger under respektive över naturlagen ingriper de i naturens liv, till helgelse eller till vanhelgande.
Ett husdjur tar upp sin ägares dygder och laster och alla vet att ett husdjur kan likna husse och matte för det lever ur de eteriska vibrationer som omger det och det kan stimulera till instinktiva Ursynder men också till spiritualitet och helighet. Djuret är sensitivt och det är också den naturliga människan. Så till exempel påverkas hon av det landskap hon lever i, den grund hon bebor.
Bergsbor uppvisar klippornas kännetecken, vänliga och mottagliga som landskapets dalar; skogens invånare allvarsamma och steppens melankoliska. Det finns fler exempel. Även astrologiskt antar hon landets stämpel och immigranter först efter åratal. Så antar också djuret inflytandena från omgivningen och varför skulle de då inte ta upp atmosfären i ett hem?
Under sin existens på jorden har människan gjort oändligt mycket ont. Då kanske man säger Men också mycket gott, hon har också gjort jorden beboelig. Men är det så?
Man tänker sig ofta att jorden före människan var obeboelig. Det skulle innebära att den Universella Anden eller en gud skulle ha placerat människan i en obeboelig miljö. Alltså ha hållits i andra hand efter växter och djur som ju passar i den här omgivningen.
Den ursprungliga ordning där den fallne Ljussonen befann sig var paradisiskt härlig som myterna berättar. Genom att ständigt skapa behov blev det aldrig ett slut på hans habegär och människans naturliga omgivning ändrade sig i takt med det, någonting som den nuvarande människan får umgälla.
Tillsluten för det naturliga vetandet stödjer hon sig på intellektualism, en inlärd fallen intelligens, har hon slagit en stor del av naturen i bojor. Jämvikten är störd, det blir hungersnöd och samtidigt ett överflöd som ger motsatserna fattig och rik. Dessa begrepp var okända i den ursprungliga naturen.
Många utgår från den föreställningen att Gud eller Skaparen eller den mäktiga intelligens som lät livet i naturen uppstå begick stora misstag som måste korrigeras av människan. Men den inställningen är en aspekt av en ursynd, Högmodet, som alltid säger: Jag är bättre än du, om inte den allra bästa.
I naturen identifierar djuren varandra i fråga om laster och förtjänster och man kan se hur det ena djuret kan bistå det andra, ja, det ena djuret kan leva på det andra och ändå kan båda leva gott. I naturen ligger en andlig lag djupt förborgad och som på något sätt kommer fram i naturlagarna, den Plan som skall förlösa Ljussonen.
Som vi många gånger har sagt finner vi inte den direkta ondskan i naturen. Den dödar inte för dödandets egen skull utan vill hålla jämvikten och är till för den fallna mänskligheten som borde inse det. Tro inte att det är genom våra fantastiska ingrepp det sker ett slags naturens fullkomning genom oss som gör allt så bra!
Västerlänningarna är väl de som överfört ett behovstänkande hos naturfolken så att deras naturliga begär av tillräckligt slog över i mer och mer? Men att vrida tillbaka den utvecklingen är nästan omöjligt. De som inte fått sina behov tillfredsställda kommer att göra allt för att nå det målet vilket också går ut över andra och kostar blodsoffer.
Mäktiga industrier, handel, penningtransaktioner, religionsutövning är ofta utgångna ur en av Ursynderna i stimulerande samverkan och som en orkan drar de genom skapelsen och var och en kan intyga hur de ändrar och fördärvar den inklusive människan själv.
Det finns en Urdygd som hade kunnat förhindra denna degeneration: Urvetandet.
Urvetandet är ett vetande och en reflektion som utgår ur Visheten. Den kan inte förväxlas med inlärd intellektuell kunskap. Den är lik det vi kallar Samvetet/Samvetandet. Och det har inte djuren utan de har vetande enligt naturen. Ur detta sam-vetande kommer också skuldkänslan fram medan den som inte vet att han begår misstag inte får dessa skuldkomplex. Naturen känner inga skuldkänslor. Dessa finns bara hos den människa som intelligent gör det hon inte vill eller inte kan eller inte borde göra i förhållande till sin ställning. Skuldkomplexet är lika gammalt som mänskligheten men det antar gigantiska former i form av uppstaplade ursyndiga dåd som tynger samvetet.
Därför har vi fått en ny industrigren: Freudianismen och psykiatrin med ytterligare utlöpningar av det. Ett behov har skapats och och den som känner det är viltet och den som tillfredsställer det är jägaren.
Samma sak känner vi igen i religionsutövningen, det skapas ett religiöst behov bland folk och nationer som inte hade behov av den typen av religionsutövning och så uppstod ett slags själsindustri. Fler behov måste också skapas så att verksamheter skapas. De växer oss över huvudet därför att de nya behoven blir ett ”måste”, en excess, och allt detta är frukten av en av de nedbrytande Ursynderna.
Men blir människan lyckligare av allt det här? Man måste räkna med övergående tillfredsställelser fram tills ett nytt behov skapas och då följer en ny fas av habegär. Människan är bunden till denna expansions- och ägandedrift. Men Urvetandet är en makt! En makt att befria sig, oavsett från vad.
Inlärd kunskap är makten att kunna behärska andra, Urvetande makten att behärska sig själv, till att återställa Adelskapet, Modet, Kärleken, Frälsningsbegäret. De som har Sam- vetandet ser att naturen fortlöpande utarmas. De som dessutom har Urvetandet kan göra något mot den här utvecklingen för Urvetandet medför alltid helande och välsignelse.
Urvetandet är en ägo som måste delas ut. Genom Anden reflekteras det in i Själen som frambär det till hela organismen. Det skyddar sin bärare mot sjukdom, missuppfattning och ovishet och påverkar omgivningen. Den nuvarande örtkunskapen kom till viss del fram ur djurens och växternas instinktiva kunskap.
Naturälskare kan lära sig mycket genom att observera djur och växter men glömmer att de en gång själva har haft samma kunskaper. Men människan måste lära in allting på nytt som att en länge invalidiserad måste ägna en lång tid att lära sig gå igen om förlamningen släpper.
Naturälskaren antar det han observerar därför att han vet att det är sant. Ett åskådligt exempel är att det upptäcktes att växten ögontröst sedan en naturiakttagare undrat över varför en fågel varje morgon flög ur sitt näste för att hämta en stjälk ögontröst. Sedan såg han hur hon gned in sina ungars ögon med den i de fall deras ögon öppnades för sent. Nu är ögontröst ett utmärkt naturpreparat vid ögonstörningar och den kunskapen är en kunskap ur naturen och finns hos den som lever i enlighet med den.
Naturälskaren är genom sin direkta förbindelse med naturen mycket mer benägen att anta den som kunskapskälla än den som är omsluten av de moderna städernas betong, neonljus och konstgjorda blommor. Faktum är att den som avvisar kunskap om naturen samtidigt inte kan väcka Urvetandet igen trots att det inte är av den nuvarande naturen.
I en något tillrättalagd tolkning av Christian Rosenkors Alkemiska Bröllop står det Naturen är Urnaturens tidsbundna dotter. På samma sätt är också den naturliga människan en Andens tidsbundna skapelse på grund av Själens återtåg som ju ändå tillhör den Universella Andens värld.
Natur och Ande får inte åtskiljas så länge människan är tvungen att finna sin andliga återväg här inom denna natur. Många blir vana vid sin motnaturliga miljö och börjar anpassa sig och blir onaturliga och som konstgjorda. Medicinska undersökningar påvisar hur mycket det konstgjorda bryter ner och därför efterfrågas numera från alla håll äkta levande material.
Det som omger människan måste vara i stånd till absorbera hennes fluidum och reflektera det, hennes organism är inställd på det och det är en naturlag. Mycket av det konstgjorda varken tar upp eller ger vidare.
Natursten mättas av människans fluidum och det ser man också i meteoriter som hos naturfolken betraktas som trollstenar och förs vidare från far till son. Även trä drar till sig vibrationer och utstrålar dem. Bilder i tempel och kyrkor är uppladdade av den sfär som omger dem och det kan en åskådare se och känna.
I en naturlig omgivning finns alltid växter, mineraler och ibland djur som absorberar omgivningens verksamheter och därigenom påverkar och stärker den. Människan är kung men för det mesta en dålig sådan.
Vår ovishet och inte alltid illasinnade avsikter men tanklöshet eller kanske bara en allmänt motnaturlig utstrålning har hela tiden ett inflytande på vår omgivning. Varför skulle det annars råda en specifik atmosfär i varje hem? Är det på grund av inredningen? Nej, det beror på oss som bor i hemmet och bara att inse det förbinder oss med en naturlig insikt och om inte känner vi oss otillfredsställda och oroliga.
Men varför trivs vi bäst i vår egen omgivning? Jo, för att vi älskar oss själva, vår självskapade livssfär. Där märks vi tydligt och om vi har varit borta känns det alldeles speciellt att komma hem.
Där det bor flera tillsammans blir det besvärligare, det blir en växelverkan mellan olika strålningsvärden. Då kanske en medlem av hushållet inte känner sig hemma.
Alla som bor i det hemmet inandas dessa strålningar dagligen och så kan svagare personligheter börja ta över de starkares karaktärsegenskaper och så sker det ute i naturen också.
När vi betraktar Urvetandet måste vi skänka en uppmärksamhet åt detta naturliga vetande som så lätt kan iakttas i natur och omgivning om man bar utnyttjar sin medfödda begåvning för att vara uppmärksam.
Det är en nödvändighet att man inser hur människan är en levande och härskande del av skapelsen för särskilt den andligt känslige kan berika sig av denna kunskap om naturen som ytterst sett Anden lagt in i naturen.
Med hjälp av det vetandet återställs människans jämvikt och hon börjar se sitt ansvar för hela naturen som enbart av förbarmande lagts den fallna själen i sitt beskydd. Förbarmande är en aspekt av Urvetandet och den som verkligen vet kan inte förhålla sig dumm.
Intelligens är ett ok för starka skuldror och varje Ljusson har styrkan att bära detta ok men han kan använda den kraften till gott eller ont.
Den som inser det blir rik i anden