Det är påfallande hur de arkaiska andliga lärorna alltid anger hjärtat som centrum för psykisk aktivitet. De österländska så väl som de västerländska lärorna, yogan och ockultismen, med undantag för Zenbuddhismen, lägger lika mycket tonvikten på det mänskliga tänkandet. Men de gamla vise och den arkaiska yogan talar då egentligen om hjärtat när det kommer till uttryck genom den högre tankeförmågan Manas.
I ett avseende är alla läror överens; att det psykiska väsendet ligger förborgat bakom hjärtat, eller under det, i varje fall i hjärttrakten och att det står i förbindelse med det. Psykets verkan har alltså direkt att göra med hjärtats känslor. De är inte detsamma som våra emotioner för dessa är mer som organiska reflexer.
Den som vill bli andligt aktiv måste hålla sitt hjärta mottagligt, om inte har ett sådant försök ingen mening. Anden kan inte meddela sig genom ett biologiskt organ i människokroppen utan riktar sig uteslutande på psyket bakom eller under hjärtat, på den Åttafaldiga Lotus på det så kallade Lilla altaret.
Man kan inte göra en människa som är omedveten om sina egna inre rikedomar medveten om detta hennes förborgade psyke.
Den intellektuella förmågan gör andliga budskap till studier, metoder och övningar och den emotionella förmågan förvandlar dem till mystisk exaltation, känslomässig hänryckning. Båda yttringarna utgår från egotillfredsställelse.
Alla söker sin egen speciella uppfyllelse och den sker utifrån en antingen intellektuell eller emotionell grundkälla. Så kan de komma till ett jämviktsläge med sig själva. Orsaken till oro och otillfredsställelse på den sökande vägen ligger ofta i att man har en överbetoning eller en underbetoning på känslo- respektive förståndsinriktning.
Hjärtat, livets motor, den centrala medelpunkten för både den inre och den yttre människan, måste hålla sig utanför den disharmonin om hon vill hålla sig psykiskt och kroppsligt frisk. Detta är orsaken till att gamla skrifter varnande hänvisar till hjärtats tillstånd.
En motor som stannat eller är dysfunktionell gör hela maskineriet obrukbart; ett förbittrat hjärta försvagat av besvikelser får både det yttre och det inre livet att stagnera. Detta gäller inte organiska hjärtbesvär, de berör inte människans andliga liv, de hindrar bara hennes fysiska liv.
Vill man leva ett tillfredsställande, lyckligt eller andligt liv måste man alltid rådfråga sitt hjärta. Ibland innebär det att man kommer in på linjer man måste förkasta ur förståndsmässig och intellektuell synpunkt sett.
Men människan har ingen beslutanderätt över sitt hjärta, hon kan bara lära sig behärska sina känslor medan hjärtat som medlare mellan själ och materien förblir fritt och autonomt. Därför är ett förverkligande av andliga ambitioner så svårt. Hjärtat måste vara med, det vill säga dess tänkande och psyke måste vara med om det skall kunna bli en utvecklingsgång. Alla sju Urdygderna blomstrar på psykets grund och är därmed beroende av hjärtats situation.
Hjärtat kan känna sig attraherat av en av Urdygderna i synnerhet, psyket eller Själen överför då sin längtan till hjärttrakten som kan bebos antingen av själen, som ser det området som en motor i det andliga livet, eller till egot som bara uppfattar det som säte för lägre drifter eller emotioner. Det är till ett hjärta de orden riktar sig:
Ett rent hjärta är en nyckel till himmelen och Saliga äro de renhjärtade ty de skola se Gud.
Den som äger ett alltid rent hjärta skall skåda sin inre gud. Psyket-Själen som sådan gör sig då bekant så att denne verkligen får skåda Gud. Att skåda Gud betyder att förbli förbuden med Gud som man också kunde benämna”Anden.
Den som kan 'skåda anden' blir en vis som kan besvara alla sina medmänniskors frågor och som känner friheten och dess samband med den andliga lagen. De åtta Saligprisningarna på Oljeberget (Matt 5:3-10) stämmer ganska väl överens med de sju Urdygderna med en åttonde, Visheten, som en sammanfattande åttonde Urdygd.
Alla Urdygder fordrar hjärtats insats. Den vars hjärta saknar intresse för de andliga tingen förblir stenhård materialist, även om hans intellekt hela tiden uppvisar alla möjliga esoteriska intressen.
Många vise säger: Bevara ditt hjärta. Och verkligen! Man måste bevara det för likgiltig livsmentalitet, inte leka med dess känslor, inte låta det spela andra fiol, inte underminera dess gåvor.
Blott få känner sitt eget hjärta. Inte desto mindre är det det som driver all deras strävan, ligger bakom deras oro och bekymmer, deras intressen och behov. Så snart som detta hjärta hänger sig åt ett mål är det ingen mening att försöka vinna det för ett annat mål.
Utan sitt hjärta är en människa bara halv, då kan hon inte hänge sig och varken utveckla sig kroppsligen eller andligen. Ändå kallar man ibland en som skänker sitt hjärta till någonting, vad som helst, för besjälad för allt besjälande kommer ju, menar man, ur hjärtat. I själva verket kommer det antingen ur en själ eller ett ego. Ego-besjälande kommer ur begären men andligt besjälande ur Själen.
En fotbollsspelare kan spela en match besjälat, han lägger ner hela sitt hjärta i spelandet därför att hans begär vill vinna, vinna ära och tillfredsställelse. Inom spiritualiteten finner man sällan den typen av besjälande därför att hjärtat där redan hängett sig åt ett annat materiellt eller intellektuellt mål.
Den som skulle ha skänkt sitt hjärta åt psyket eller andliga målsättningar har sällan intresse för de mer materiella aspekterna utan blir begeistrad först när det talas om de andliga tingen men förhåller sig sval till de ytligare.
Hjärtat kan inte befinna sig på två platser på samma gång, i det avseendet delar det sig inte. Men det är fritt att ansluta sig till det som det finner en överensstämmelse med, det materiella eller det andliga.
Ett hjärta som är immunt för Själen - och om det är förbittrat eller förhärdat är det alltid immunt även om det, som fallet ofta är vid en sjukdom, inte är drabbat av det hela tiden – skyr i så fall de andliga tingen. Ett förhärdat hjärta kan inte längre andas och inte utveckla tanken.
Kanske drivs den andlige sökaren av ett begär efter Urdygderna, efter Visheten eller efter det Heliga men endast Frälsningsbegäret är i stånd att sammanbinda hjärta och Själ. Alla andra begär befinner sig utanför Själen för de är alltid ego-reflexer. Ingen kan överföra en Urdygd till en annan människa, hon måste själv kalla den till sig. Det är hjärtats kallelse eller själens rop som gör en människa mottaglig för andlig beröring.
Själens primalskri kan så behärska ett rent hjärta att det helt överlåter sig åt Anden. Då drar en känsla av oövervinnerlighet igenom henne, känslan av att hon nu behärskar allting och kan försätta alla motstånd och göra vadsomhelst och orden Jag förmår alla ting i Kristus som ger mig kraft blir i så fall en verklighet för henne.
Så snart som hjärtat vet sig inneslutet i Anden kan ingenting hindra henne att inom sig ta upp denna Ande och ur detta utvecklas alla de gåvor, krafter, Urdygder och makter som hon kanske med trånad längtat efter.
Man skall inte föra diskussioner med sitt förstånd, aldrig predika för sig själv utan man måste först upptäcka sitt hjärta, se var det befinner sig, vart det vill gå, vilka intressen det har. Alltför ofta måste det vara tyst för att det är så motspänstigt och det stör genom att vilja någonting annat än den vanliga ordning man byggt upp sin livssituation med.
Om hjärtat är otillfredsställt känner man sig olycklig. Av detta följer många smärtsamma upplevelser. Ett otillfredsställt hjärta inkräktar på kroppslig och psykisk hälsa. Hjärtat låter sig inte tvingas.
Hur många har inte ett otillfredsställt hjärta, särskilt i vår intellektuella tid? Hur många äktenskap har inte upplösts för att parterna inte kunde lämna varandras hjärtan fria? De ville tvinga varandras hjärtan men det gjorde sig i det fallet fritt men hur många offrar det inte i stället med alla följder av det? Det kan ha börjat i barndomen. Det tas mycket litet hänsyn till barnets hjärta.
Det skulle kunna verka fundamentalt regenererande ifall en andligt inriktad kunde hålla räkning med sitt eget hjärta och med andras. Men det medför andra konsekvenser. Varje förbindelse, vare sig det rör sig om vänskap, kamratskap eller kärlek, samarbete, gemensam tro eller där hjärtat är med, är mycket stark.
En vänskap mellan två personer kan bygga på de mest olika grunder men endast om hjärtat är involverat blir den varaktig, kan den bestå påfrestningar och betyder den ömsesidig kärlek. Än vackrare är en förbindelse som känner det rena hjärtat, det andliga, för det ger ädel frukt.
Ett skadat hjärta meddelar sig inte helt, det kan inte längre hänge sig därför att det insjuknat på grund av en massa ouppklarade erfarenheter, inget mål kan man då räkna med att kunna nå utan får bara avvakta tills det blir berett att öppna sig.
Bevara ditt hjärta, vänta med att skänka bort det tills dess det högsta målet i ditt liv står inför dig för man kan inte ge bort sitt hjärta och sedan ta tillbaka det så många gånger utan att det blir följder av det.
Andligheten väntar med sitt inträde tills människan överlåter sig, om det är frågan om andlighet i ordets sanna mening, annars är det bara frågan om några litet intressanta begrepp och att fila litet på sitt ego.
Ibland tycker man att ens hjärta vänt sig till Anden, det är bara det att det kostar en viss möda att hålla tillståndet bestående men det skulle egentligen betyda att det brister i överlåtelse. Förståndet betyder någonting men man utgrundar inte sitt eget hjärta. Till det fordras ärlighet och till att förstå en annans hjärta fordras fördragsamhet och förmåga till medlidande.
Det är allom bekant att emotionella spänningar antastar människans hjärta. Därför är den som lever i ett spänt tillstånd aldrig i stånd till att uppleva sitt psyke, känna igen Anden och vara objektivt mottaglig. Hon för en strid med sitt sjuka hjärta och ställer sig därför utanför sin livsskänkande inspiration.
Vänta dig aldrig öppenhet och mottaglighet och inte heller insikt och hängivenhet av en som är nervös. Hon är inte sig själv, hon längtar bara efter sig själv, efter att bli frisk. Hennes känslor är ojämviktiga och hennes tänkande rastlöst, hennes organism i kramp, hon är kort sagt inte i stånd att genomleva och genomföra det hon egentligen skulle vilja. Hon är fast i intellektualitetens tragikomiska förnuftighet och räknar inte med hjärtats värdighet och begåvning.
Många driver sina psykologiska experiment för långt eller underkastar sig för mycket sina begär och det leder till katastrofer. Överallt finns det de som inte längre förmår äga ett sunt hjärta, ett som är andligt inspirerande. Genom det uppstår en del av hjärtsjukdomarna. Människans hjärta och psyke är inte anpassade till att underlåtas.
Varje organ måste beaktas i såväl psykisk som kroppslig bemärkelse. Om det blir en andlig förbindelse och hjärtat samtidigt hålls utanför blir den människan som en robot som styrs med hjälp av formler, dogmer och yttre lagar. Är inte dagens människa rätt ofta en sådan robot men dirigeras då av mäktiga hjärnor bakom vetenskap religion och politik? Visas då någon hänsyn till det känsliga hjärtat eller beaktas överhuvudtaget ett hjärttillstånd som är inspirerat av Själen?
Men egomänniskan frågar sig ändå ibland Varför är vi så underlåtna vad det gäller hjärtat? och så släpps det in litet mänsklighet och litet spiritualitet men på den grunden kan inte samhället vila och därför vill en del upprätta en andlig förbindelse. En förbindelse mellan människa och människa och möjligen mellan själ och själ och då en förbindelse som helt vilar på hjärtats grund.
Endast på en sådan grund kan det bli tal om en Gemenskap. En gemenskap mellan människa och människa, att vara ett i glädje och bekymmer, ett ömsesidigt omfattande av varandras svårigheter och glädjeämnen. Den som vill bli andlig eller helig eller kanske bara en till sitt inre ädel, måste äga ett hjärta, ett som är oegennyttigt och rent.
Denna stora rikedom kan ingen skänka en, den måste erövras individuellt. Hur kan man mena sig vara andlig sökare om ens hjärta intresserar sig för helt andra saker? Vad är det man mest talar om? - Om det som hjärtat är fullt av. Det är det som då är ens intresse och det som kommer näst därefter är inte en hjärtats egendom utan är bara av ett förbigående intresse.
Sådana som kommer i ett läge då de forceras att tala om andliga ting bedrar sig själva om de kanske samtidigt tror sig vara andliga. Hjärtat flyr då iväg till annat. Mänsklig dygd och last bor i hjärtat, dessa tillstånd strömmar genom blodet och tänkandet, de renar eller smutsar ned och gör människan hela tiden till offer för himmel eller helvete; idag glädjen över en dygd, i morgon sorgen över en last.
Det finns inget uteslutande dygdigt hjärta men väl kan ett hjärta vara renat genom Anden och det blottställer sig inte frivilligt för striden mellan dygd och last. En Urdygd håller ett sådant hjärta under sitt beskydd. Varje Urdygd framträder genom ett besjälande och besjälar sig själv.
Att äga en Urdygd är som att gripa en solstråle och följa dess väg mot Solen. Det renade hjärtat, under vilket psyket strålar och tankeförmågan badar i dess besjälande längtar mer efter en Urdygd än efter någonting annat på jorden.
Men egot frågar: Vilken fördel har jag av det? och då svarar den andligt besjälade Ingen, men den har gett mig en liten bit av Himmelen som har fått mig att återupptäcka mig själv som en son av Himmelen.
Många står sig efter himlarna och griper efter lyckan, efter helighet och storhet och man kan bara hoppas att detta också skall bli deras del. Mer sällan tänker man på att Anden eller det Heliga också kan avvisa dem därför att de är för ovärdiga.
Många försöker gripa Anden men den flyr deras trånsjuka grepp eller, ännu värre, var det inte Anden utan någonting helt annat de sökte efter men Anden är fri såsom hjärtat och låter sig inte fångas av ovärdiga.
De värdiga däremot försöker inte gripa den utan förbereder dess ankomst och hoppas att den en gång skall komma till dem. Den förberedelsen lyckas bäst för dem som får vara sig själva och låta sina hjärtan tala. Om ett hjärta är inriktat på Anden då kommer den för att uppfylla det. Det är en gudomlig lag och den bevisar sig hela tiden
Gå in i din kammare och läs vad som står skrivet i ditt hjärta och vänd dig till den skatt ditt hjärta har utkorat. Endast så skall du finna den lycka, den frihet och det mål som hör dig till.
Må ditt hjärtas mål vara ädelt och leda dig till de Heliga höjder varifrån du en gång steg ned, på det att din själ må finna Betlehems frid (Med orden Betlehems frid hälsade katarerna på varandra), till din frälsning och hängivenhet!
3