Bibliotheket Henk och Mia Leene

De Sju Urdygderna är, hur märkligt det än kan låta, inga uppskattade gåvor i människors ögon. Då tycker man bättre om dygderna för de är för kortvariga för att hinna väcka förargelse. En Urdygd väjer inte för kritik eller avund från dem som bevittnar den och därför är en som bär en Urdygd långt ifrån alltid omtyckt. Har det funnits det en vis man på jorden som rönte allas beundran eller kärlek?

Den som har en skapande förmåga överträffar alltid sina medmänniskors förmåga på ett eller annat sätt och bara det kan göra honom mindre omtyckt. Vi lever i en tid av alla lika och samma rättigheter, samma möjligheter och samma inkomster, det är en social strävan men utan möjlighet att slå igenom.

Den behöver inte vara framsprungen ur idealism, den kan lika gärna vara framsprungen ur avund för man slås ofta av att de som kämpar för lika rättigheter glömmer sitt ideal så fort de själva kommer upp sig.

Då försvinner deras upprördhet och och det forna idealet förlorar sin attraktionskraft. Bara det som en människa inte har men skulle vilja ha håller hennes intresse uppe. Samma inställning finns också inom andlig strävan, hon kan inte bemäktiga sig anden genom sin vilja eller tvinga fram den och då uppträder ett slags irritation som livligt stöds av alla Ursynderna.

I samhället är det de otillfredsställda som är orsaken till både revolutioner, krig och till sökarens trängtan och om de inte kan finna lycka i och av samhället ansluter de sig till något slags andlig uppgift. Var och en söker tillfredsställelse i betydelsen frid med sig själv, i och med sitt liv och sina förmågor.

Egotillfredsställelse betyder också att Ursynder stimuleras. Den påverkar lättrörliga ursynder som avundsjuka och omåttlighet. Vällustan är en både rörlighetens och orörlighetens Ursynd. Det sävliga högmodet blir lättja, arrogans och girighet. Så går vägen från otillfredsställelse till tillfredsställelse.

Att söka nå en position, att klättra uppåt på samhällsstegen eller att nå en andlig fullkomning, leder till en stabilisering av positionen, att för hela livet binda sig vid en religion eller ett sakförhållande, ett ha kommit fram i livet. Det gäller även andligheten för det andliga livet är för de flesta en kopia av det materiella.

Om dörren skulle ha stängts och ingen utsikt att komma fram längre står i utsikt blir förtvivlan desto större vare sig det gäller det världsliga eller det andliga. Alla vill se fram emot någonting, lättnaden av att ha nått fram och inte längre behöva sträva efter det utan kunna pusta ut. Men då var ju hela hans strävan ett måste som ställde i utsikt att man kan komma undan till slut.

Bara ett fåtal lever för livets egen skull, arbetar för den glädje all strävan ger och bistår sin nästa för nästans skull. Den här ställa i utsikt inställningen överförs lätt till det andliga livet också.

Den som nått höga grader behöver inte lära sig mer eller delta i cremonier mer, han är ju fullärd. Men vad betyder det egentligen? Om man betraktar dessa fullärda ser man att deras att ha kommit fram ingenting säger, de är bara som de som kommit fram på den vanliga samhällsstegen. De är lika hårda, nedslående och har samma besservissermentalitet och härsklystenhet som de. Undantag finns men det gör det i samhället också.

Det andliga livet utspelas jämsides med det vanliga livet, de håller jämna steg. Man gläder sig över ett andligt framsteg som över en högre samhällsposition. Att befria sig från detta fastrostade vanemönster, som kommer ur det mänskliga tänkandet och dess egosjuka, kostar en väldig ansträngning. Människans tankegångar måste i så fall ändras, inte längre utgå ifrån ha kommit fram tänkandet, i vilket avseende det än gäller och som högsta livsmål.

På jorden finns det ingen som har kommit fram. Detta begrepp är underkastat skenet och tidsandan. Det betyder alltid att man känner sig för mer än de andra, det gäller även i det andliga sammanhanget, och om det omfattar grader, hur de än har uppstått, ger ett deltagande en känsla av att vara mera värd.

Så fritas de från ofullkomlighet och skuldkomplex många gånger utan någon som helst anledning i verkligheten men tänker kanske att de vid senare tillfälle skulle kunna visa upp att de motsvarar den tilldelade graden och därför redan nu förtjäna en bättre plats och de tycker att Gud och Himmel är olika.

Varje Urdygd gör däremot sin bärare till en vantrogen när det gäller mänskliga föreställningar. Han drar sig ur alla samhälleliga eller andlig idéer om befordringsgång, men håller sig för dens skull inte utanför samhället, han låter sig bara inte imponeras av konkurrenstänkandet om det leder till ohållbara positioner och strävan efter dem drivs i grunden av fruktan och fruktan kan utlösa förintelsedrift.

Fruktan är ursyndernas existensgrund och oräddhet Urdygdernas. Eftersom hela naturen, samhället, ja, hela vårt liv drivs av ångesten, är det följdriktigt att en Urdygd, som ju drivs av oräddhet, bemöts av motstånd och får hela uppsättningen ursynder att sättas in mot de”urdygdiga.

Likväl har den skapande förmågan makten att ut ur en oräddhet bygga upp en helt Ny värld som börjar existera vid sidan om den gamla världen. Alla Urdygderna arbetar på en Ny värld, en ny sfär, ett nytt vibrationsfält. Varje bärare av en Urygd ändrar sitt personliga fluidum, sin vibration och det eteriska fältet omkring sig.

Deras aura bygger upp onedbrytbara icke-jordiska svängningar men blir på samma gång ett slags fara för de vanliga egocentrikerna. Den utstrålning som utgår från en enda Urdygd kan nämligen försvaga de gamla egocentriska vibrationerna.

En som har ett verkligt andligt förverkligande kan ladda upp omgivningen även om det sker omedvetet.

Från denne kan omgivningen uppfatta en levandegörande vibration och även detta på ett många gånger omedvetet sätt, en överföring av vibration som ändrar deras egen till en högre inriktning.

Denna ovillkorade överföring är, å andra sidan, inte långvarig. Det finns viljesvaga som hela tiden vill vara i starka personers närhet för att kunna ta upp deras vibrationer i syftet att därigenom själva kunna utvecklas. De vibrationer som överförs drar snabbt som en blixt genom auran men för att sedan snabbt ersättas av den gamla vibrationen.

Kirlianfotografier visar att människor, djur och växter är omgivna av ett auriskt fält som pulserar och hela tiden växlar medan oorganiska föremåls fält är konstant men får om de placeras i centrum av en pyramid annat auriskt fält. Andligt starka men också av naturen starka överför sin egen energi till sin nästa som då kommer under de dominerandes godtycke, i varje fall om överföringen ständigt upprepas på samma sätt som de föremål som befinner sig i mitten av en pyramid blir fångar i pyramidens strålning.

Skulle det röra sig om människor i stället för föremål skulle de få hallucinationer liknande de som framkallas av LSD i stället men man har länge trott att de som får upplevelser vid vistelser i Cheopspyramiden var andligt särskilt mottagliga ifall de fick säregna upplevelser där. Man kan läsa om det i boken Paul Brunton Hemliga Egypten.

Hallucinationer har använts för att åstadkomma för att göra religiöst inriktade förrättningar särskilt intresseväckande och medryckande. Man föreställde sig att med hjälp av dessa upplevelser komma till andlig inspiration men vad man i dag vetenskapligt kan fastställa är att människans kraftlinjestruktur störs av pyramidens vibrationsfält och då uppstår onaturliga tankebilder och visioner, egentligen denaturerande.

En del klärvojanta eller överkänsliga och profetiska har tidigare varit offer för en allvarlig olycka eller haft den sjukdom som förr ibland kallades den heliga sjukan eller epilepsi eller temporalepilepsi och dess sidonamn heliga sjukan har den fått just därför att den kan leda till att den drabbade får hallucinationer.

I många fall ändrar dessa företeelser medmänniskors reaktionsmönster då de som har sådana gåvor kan börja uppfattas som gudomliga och den ovetande menigheten kan därför börja beundra dem trots att dessa förmågor inte alls är gudomliga utan vilseledande om man tror att de kan verka förlösande.

Det vill man gärna tro för att man vill bli av med sin känsla av att ingenting högre äga. Då förstummas den som tycker sig ingenting äga på den punkten av dem som vittnar om det okända och blir fascinerade av sådant som egentligen är avledande.

Därför är den Sjunde Urdygden en skatt som inte på långt när begärs av var och en. Det är Oföränderligheten. Oföränderligheten betyder: ingen äregirighet, ingen fanatisk eftersträvan av förbättringar genom att jaga efter ett visst föreskrivet mål.

Oföränderligheten är ändå inte alls ett stillastående, förväxla den inte med det tillståndet! Den Universella Sanningen är på samma sätt oföränderlig och det upprör många ”strebrar” och upplever att andliga läror så många gånger upprepar samma sak i det oändliga.

Detta sker därför att Anden alltid är och förblir densamma! Ingenting i det här sammanhanget kan sägas som inte redan någonstans är sagt.

Alla budbärare, visa och heliga, öser ur och sammanstrålar vid samma brunn. I anden råder ingen separation, inga gränser och villkor, inga egna små underandligheter och inget det där kommer från mig. Oföränderligheten är som den Universella Sanningen, hur många gånger den än blivit förljugen, övertäckt eller förvrängd står alltid bakom den det som den är, evigt oföränderligt.

De som upptäckt denna Ursanning frambär också någonting som medbrodern eller medsystern kanske också någon gång gett prov på. De öser ju ur samma Urkälla. Bakom dessa frigjorda fenomen lyser den enda Anden och den sammanflätar alla dessa yttringar. Självfallet är den som fallit offer för Avundet sedan dess okunnig om denna Enhet och Oföränderlighet

för han är avledd av ursyndernas makt och deras ömsesidiga strid och motiverad endast av egot, en arrogant och avsöndrad kärna, en inriktning som väl större delen av mänskligheten alltid är inriktad på: det avledande och isolerande och det inom både det esoteriska och det religiösa eller materiella livet?

En av ursynderna behärskad streber kommer alltid att förhålla sig som avsöndrad där han står, vare sig det är i en ärorik position eller om han vunnit en hög andlig grad genom invigning och uttrycker detta genom ursynderna Omåttlighet, Avundsjuka, Högmod och Vällusta och blir därigenom stående isolerad.

Den som öser ur den Universella Sanningens Urbrunn blir vittne till hur dessa livsströmmar går ut över hela världen. Denne går upp i den sensationella förbundenheten, undret av att vara ett med de andra som upptäckt denna brunn och som gläder sig åt den, vederkvicks av den men också går igenom det lidande som denna förnyelse kan innebära.

Alltifrån den stunden känner den som funnit denna skatt ingen ensamhet längre om han än räknas som en ensling bland de andra. Han har upptäckt den oföränderliga Enheten och inser att splittring är ett sken men framför allt någonting mänskligt.

Själv avskiljer han sig också från massan men vinner oupplöslig Enhet i en Gemenskap som förblir bestående i Anden och som inte behöver hållas ihop genom bindande regler och tvångsmässiga föreskrifter.

Ur denna Enhet, denna oföränderliga sanning mottar han den Inre Oföränderligheten, och det betyder att aldrig mer ändra sitt intresse eller sin livskälla. För honom består alla tings kärna av den Universella Sanning som är av Anden.