Oföränderlighet är en egenskap som inte existerar inom naturen för allting där är underkastat förändringens lag för där måste allting följa födelsens och dödens hjul, dess uppgång och nedgång. Oföränderlighet är ingen konservatism, inget envist fastklamrande för sådant skapas bara av ångest.
Om en människa blir ”oföränderlig” i en Urdygds anda betyder det att hon helgas och därför blir oföränderligt andlig. Gudomen är oföränderlig det är bara Själen som måste gå en väg för att komma så långt att den för evigt kan förbli i Anden. För den som är rörlig till sitt väsen låter oföränderlig som en omöjlig uppgift för att växa är ju rörelse, bli medveten likaså. Och det är det också.
Men tillväxt är en naturens egenskap och den fallna själ som vill uppnå sitt ursprungliga tillstånd måste också gå igenom en tillväxtfas. Att vara oföränderlig betyder att vara uthållig, vuxen yttre förändringar och uthärda begränsningar men ändå oföränderligt besitta Anden.
En konservativ hållning är en dålig imitation av den och kan stundom tilltala lättrörliga och tvivlande som an avundsvärd egenskap men då uteblir tillväxtfaktorn. Oföränderligheten har tillväxtstadiet bakom sig men man kan genom inre erfarenheter växa mot det tillståndet.
Man kan inte uppnå den direkt, det kan ta en livstid, några daga eller i enstaka fall bara några timmar. Ingenting förändrar som en genomgripande erfarenhet, den åstadkommer en inre beröring som kan bli grunden för religiositet men religionsgrubbel i samband med dessa erfarenheter inträder religionen t ex vid död, sjukdom, olyckor o.s.v. men också ge ett medvetande om Guds kraft. Den drabbade söker någonting att gripa tag i och då kan en religiös rörelse bli räddaren i nöden.
Exemplen på det är många. Plötsligt uppkomna farsoter leder till att många tänker över gudsfrågan, blir religiösa eller andliga sökare. Fängelsekunder kan få samma grubbel. Känner man sig övergiven av alla eller drabbas av sådant ingen mänsklig makt kan hjälpa mot eller ligger för döden kommer tankar på en Högre makt upp men då genom egoistiska behov eller helt enkelt bara av fruktan.
Man söker en Högre makt som kan hjälpa en. Blotta närvaron av en sådan tro kan ibland leda till en utväg för den leder till en känsla av säkerhet i skenbart omöjliga situationer.
Oföränderligheten är någonting annat. Den uppstår inte av bittra erfarenheter eller av en känslomässig chock. Den är bekröningen av en tillväxtprocess.
Man skulle kunna dra den slutsatsen att all religiös tro är tidsbundna företeelser men att det dessutom måste finnas en trossäkerhet i och för sig mitt ibland alla andra företeelser. Därför borde man inte behöva ansluta sig till vetenskapligt eller religiöst inriktade organisationer för då har man ju redan en inre kraft som säkerhet i alla lägen och kunna låta allt förskräckande och alla besvikelser dra förbi.
Oföränderligheten medför någonting icke emotionellt som dock inte är detsamma som okänslighet utan mer en neutralitet som när det gäller de naturliga tingens upp- och nedgång, sensationslystnad, utsvävningar och ondska får dess bärare att inte tappa fattningen och förlora jämvikten.
Han känner till den för att den varit en delutveckling i alla tidsperioder av mänsklighetsutvecklingen och han vet också att strävan efter de goda också väcker det onda. De som drar hjulet uppåt ersätts senare av sådana som drar det nedåt och hjulet står aldrig stilla. Så blir glädjen vid uppstigandet sorg över dess nedstigande.
Vetenskapens framskridande, som så många frågar efter, har många gånger degenerativ verkan och kan försvaga naturliga egenskaper och, som en del ledande personligheter säger: Inga framsteg utan uppoffringar men borde tillägga att de kan betyda tillbakagång för ursprungligt människovarande.
Vetenskapliga teorier om människans härstamning sätts mer och mer i fråga och man påstår numera vetenskapligt: Människan härstammar inte från aporna, neanderthalarna är inte våra förfäder utan existerade jämsides med den nuvarande människan och att människan inte är ett resultat av biologisk evolution, det är en föråldrad teori och överhuvudtaget blir alla teorier ifrågasatta i vår avslöjande tid och det skulle kunna bli så att vetenskapen själv börjar undersöka om inte en ur-idé ligger till grund för skapelsen.
Så talar astronomin om big bang som skapelsens ursprung och att en uridé kan ha legat till grund för människorna som de nu är och djuren som de nu är men hade tidigare andra former eftersom de atmosfäriska förutsättningarna förändrades.
I mannaminne och så länge vetenskapen har bestått har inga nya djurarter tillkommit utan bara vidareutvecklingar och vetenskapen trängande fråga blir vem eller vad satte liv i stånd? Vetenskap och religion närmar sig varandra allt mer.
Men den blint vetenskaplige som inte vill sätta tilltro till en urkraft betraktar till exempel fortfarande naturfolkens legender om en urorsak som galenskap och det liknar Lucifers vånda när han ser att det finns en kraft överordnad hans egen på samma sätt som att Kraften med lejonhuvudet till sist måste erkänna sig underlägsen (i Evangeliet om Pistis Sofia) och det liknar fortfarande många gånger vetenskapens uppvaknande möte med religionen.
Religionsutövning demaskeras i vår tid alltmer och det med rätta. Det har gått för många århundraden av bedrägeri och vilseledning men en liknande demaskering drabbar också den intellektuella vetenskapen och så kommer båda delarna att få visa sitt rätta ansikte.
Religiösa försöker avvärja denna demaskering genom att ändra sin framtoning men själva grunden till deras dogmatiska begrepp skälver och på samma sätt skakar den vetenskapliga grunden av alla nya upptäckter; parapsykologiska och de gamla överlevarna, naturfolkens, vittnesmål.
I alla lägen blir frågan om man lämnar något vad får man då i stället? Man kan undra vilken ny säkerhet får trosanhängarna om kyrkofädernas dogmer respektive de lärdas teorier undermineras vilken säkerhet har man då?
Otaliga sanningssökare har av förvirrad besvikelse bytt ut sitt andliga sökande mot ett spekulativt sådant som leder dem hit och dit. De känner att tiden tränger och de saknar en inre förankring och blir som en hjord i upplösning och flykt, flyktiga neurotiker med en vag inre aning utan en förmåga varken till tålamod eller besinning som räcker till att finna sig själva.
Ofta ligger orsaken i en inre strid som bottnar i inre motsättningar mellan reell livsföring och deras äkta längtan. Det skapar splittring och kan inte upphävas p.g.a egocentrisk hållning av ett eller annat slag. En enda Urdygd skulle förvandla en människa helt oavsett från vilket utgångsläge hennes sökande påbörjades.
I Anden finns det inga motsatser, den är i sig själv enhet. Den som står i Urdygdens anda står aldrig i motsats till sig själv och motsvarar helt de stora budbärarnas avsikter. Alla religiösa organisationer är mer eller mindre präglade av schismer, alltså känner de inte Oföränderligheten.
Finns en enda religiös församling som kännetecknas av Urdygderna? Nej, tyvärr inte för de är i händerna på det mänskliga som i sig är föränderligt till sin natur.
Därför lösgör sig den andlige från varje yttre form för att den inte skall hindra honom och hänger sig inte åt yttre disciplin men upptäcker den inre Lagen, den som väcker de Sju Urdygderna och som ger upphov till s.k discipliner:
- Gott Mod som är självbehärskning;
- Kärleken som är trohetens disciplin;
- Frälsningslängtan som är koncentrationens disciplin;
- Andligt Adelskap är värdighetens disciplin:
- Urvetandet är beskedlighetens disciplin;
- Skapande förmåga är mottaglighetens disciplin;
- Oföränderligheten är sanningens disciplin
Kärnan till alla dessa kvaliteter kan man finna i varje Urdygd. Vilka vanliga s.k dygder en människa än skulle ha är de brottstycken av Urdygderna och upphävs inte av dem. Det som en gång var förutsättning populariserades av den luciferiske Ljussonen och gjordes känd för jordmänskligheten, säger legenden (Se bl a Enoks bok).
Alltifrån den tiden blev Anden ohelig för den del av mänskligheten som sjunkit ner i materien där Anden inte uppenbarade sig men med en själ som kom från Himmelen. De ohörsamma Ljussönernas budskap blev dem till ett fall, en självförnekelse.
Det finns Högre värden som bevaras i tystnad, den tystnad som dessa outtalade värden tillkännager dem som kan ta emot. Det finns religiösa organisationer som gjort imitationer av detta och utdelar hemliga invigningar såväl som i större sammanhang som efterliknar de hemligheter som existerar i förhållandet mellan den inre människan och Anden.
Med början vid Ljussönernas nedstigande i natursfären gjorde de ingenting annat än spridde ett överlägset vetande i en känsla av förment överlägsenhet över den redan fallna jordmänskligheten.
Mellan människan på en viss nivå består ingen hemlighet, den andligt värdige känner alla dess aspekter, för denne är Anden en kontinuerlig uppenbarelse. Han vet när han skall tala och när han skall tiga och det är en återfunnen egenskap.
De nedstigna Ljussönerna förlorades sin inre värdighet så snart som de kom i beröring med de lägre naturvibrationerna och blev ett med jordmänskligheten och är det fortfarande och leder mänskligheten genom sitt vetande och spekulativa kunskap. Ingenting har hittills förändrats.
Nästan hela mänskligheten är som en blandning av jordbundna och Ljussöner och nu måste den Ljusson som funnit sig själv dra sig ur denna urgamla blandning och det är detta som är så svårt. En av Urdygderna skulle lösgöra honom ur den för en Urdygd medför ett avbrott med de jordiska banden för den är den ljusstråle som leder honom till Andesolen.
De gamla budbärarna talar, om man kan ta till sig deras oförfalskade budskap, om de Sju Urdygderna som sammanfattas i en Åttonde Urdygd, den överbryggande Urdygd som egentligen är den Individuella Anden själv.
Så som regnbågens sju färger flyter samman i det obefläckade vita, så kulminerar de Sju Urdygderna i Visheten. I varje Urdygd finns ett fragment av Visheten men den Vise har alla Urdygderna om än bara en av dem som särskilt framträdande.
Antimon betraktas i Paracelsus alkemi som det universella läkemedlet som botar alla de planetariska metallernas defekter i organismen, ett slags urmedicin. Varje på jorden levande Ljusson kan förvärva de Sju Urdygderna men Visheten är fullkomligt överjordisk i sin allomfattande uttrycksform.
En Ljusson som begränsar sig genom egot, d.v.s blandar sin himmelska värdighet med de jordiska motsatserna kan aldrig konsekvent bära fram vishetsaspekten. En Urdygd skulle ge Ljussonen en specifik vishetsaspekt, en gång en upplyst bedömning, en annan ett vishetens ord och alltid ur Anden men som kanske följs av någonting oupplyst.
En dygdig kan vara förståndig men behöver inte äga Visheten för det. Salomos beryktade visa domar var ingenting annat än psykologiskt logiska infall och sådana finner man ofta. Domar över andra är aldrig visa.
Den vise predikar inte rättfärdighet men är rättfärdig. Man kan tala om vad som är det riktiga och lägga fram det psykologiskt och med stor kännedom om sakernas tillstånd men Visheten är någonting annat.
Ur de stora Budbärarnas uttalanden kommer gnistor av Visheten emot oss men ibland med uppenbara motsatser; en gång talar den ädelt upplyste, en annan gång är det bara frågan om ett värdigt ego.
Det förstnämnda är förlösande och rent andliga ljusstrålar och det andra mer förståndsmässigt psykologiska, understödjande och uppriktigt uttalade. Sanning enligt naturtillståndet är i sig självt motstridig. Gott för den ene är ont för den andre. Motstridigt men ändå sant.
Det renade förståndet där huvud och hjärta har lika andel är högsta uppnåeliga sanning för naturmänniskan. Ovan står Visheten och i den är både Själ och Ande inbegripna. I nionde kortet i den egyptiska Tarot är Eremiten avbildad och där ser vi Visheten. Om honom kan sägas:
Han förblir oföränderligt densamme men ändå har han Gott Mod, Frälsning, Adelskap, Urvetande och Skapande förmåga. Det var en av dessa strålar som ledde honom till Andens omfamnande och så blev han den Vise
Tittar man på de stora Budbärarnas liv ser man att de i början helt enkelt var människor med sina dygder och laster men sådana som icke kände synden alltså de kände inte det som är utan ljus, det jordiska som står utom medvetet upplevande av Ljuset.
Det man inte känner till saknar man inte. Jordmänskligheten som tog upp Ljussönerna kände inte Anden men Ljussönerna lärde den känna den men på sitt eget sätt.
Den som syndar ställer sig medvetet utanför Ljuset och synda betyder ju egentligen att avsöndra sig. En synd begås alltid medvetet för Ljussonen har ett mätinstrument som mäter det men det använder han inte när han är igång med negativ handling, den att omsätta helighet till vanhelgelse.
Men ... Den av eder som är utan synd han kaste den första stenen.