Rinnande vatten kan omforma sig i otaliga former och framträda i de mest olika figurer. Det blir aldrig stillastående, är alltid ett överraskande hänförande spel som binder åskådarens ögon.
Elden följer samma mönster, den är oberäknelig, levande överraskande. Eld och vatten är element som båda äger en väldig kraft.
Samma kraft ligger förborgad i varje Urdygd som dessutom har en rogivande förmåga. Vatten och Eld är de två ledande naturelement som måste omfatta varandra för att skapa den ideala människotillblivelsen, så som Hermes Trismegistos säger (Alkemins legendariske grundläggare som ibland jämförs med den egyptiske guden Thot) och bli till en förening av de två trianglarna, elden med spetsen uppåt och vattnet med spetsen nedåt, och bli Hexalfa, den sexuddiga stjärnan, människans symbol som ju dessutom enligt Genesis (Skapelseberättelsen) skapades på sjätte dagen.
Två motsatser i såväl naturen som i anden måste bli Ett för att den förnyade människan skall kunna skapas. Det är en verklighet som var och en som vill skulle kunna åstadkomma, att förena tänkandet (Elden) med hjärtat (Vattnet) men det blir mycket svårt att genomföra. Så länge inte förståndet, som eldselement är ödmjukt öppet och tillgängligt avvisar det att förena sig med hjärtats vattenelement. Med hjärtat förhåller det sig på samma sätt, det vägrar att anta förståndet om det inte är medvetet besjälat och det är en eldsaspekt.
Hos den andligt intresserade finner man en kamp mellan hjärta och huvud i den bemärkelsen att Själen som vattenaspekt inte kan gå ihop med Anden som är Eld. En Urdygd för båda ihop, huvud och hjärta, Ande och Själ. Annars finns ingen som kan uppnå en bestående harmoni mellan huvud och hjärta men striden mellan känsla och förstånd kan upphävas i de situationer tanke och emotion gemensamt går upp i någonting alldeles särskilt, t.ex en esoterisk målsättning.
Den bestående sammansmältningen av Själ och Ande frambringar Visheten men har förstås föregåtts av hjärtats och huvudets harmonisering. Svårigheten är bara att den goda början till förverkligandet av en Urdygd inte låter sig realiseras genom egot som ju är jordmänniskans enda direkt uppnåeliga medarbetare. (Den goda början är detsamma som den gudomliga själens uppvaknande, om man uttrycker sig apokryfiskt bibliskt).
Det som ligger utanför egots domän är utom räckhåll för den jordiska människans förmågor och detta verkar frustrerande för sökaren och väcker besvikelse som får honom att påbörja en strid utan mål. Uppväckandet av vilken Urdygd som helst är beroende av Själens attraktionskraft.
Har man inte tillräckligt intresse för saken betyder det att själen inte har affinitet med någon av Urdygderna och då förblir det hela en lek eller ett tidsfördriv som alltid viker för mer intressanta egobehov. Eftersom egot då måste anses vara starkare än den slumrande själen blir förverkligandet av en Urdygd en andrahandsangelägenhet.
Då händer ingenting på det andliga området. Kärnfrågan förblir: Vilket intresse förgår det beslutande momentet? Varje Urdygd är intensivt förbundet med själen. Ur alla Urdygd talar en andlig livskraft som i grunden är den motoriska kraften dess existens. Den intensitet med vilken själen längtar eller söker och begär är avgörande.
En gång sa en som avsade sig vår väg: Jag längtar inte tillräckligt. Det var verkligen en uppriktig ursäkt som också bekräftades av hans senare livsväg som kantades av alla möjliga andra intressen knutna till det materiella och mycket hängivet. Den begynnande lilla lågan hade släckts.
En Ljusson hade blivit offer för en av ursynderna. Ursynderna försöker, var och en på sitt sätt, omsätta Ljussonens ljus till Kraften med Lejonhuvudet som Evangeliet om Pistis Sofia talar om och det ljuset är fullkomligt egocentriskt.
Den omsättningen kan endast göras av ursynderna. Upptäck därför din ursynd och få bukt med den! Den är din högst individuella motkraft, din satan, din vilseledare. Den som inte är intresserad av det låter ett sådant råd gå dem förbi, den andligt inriktade följer det.
Eftersom varje ursynd är en produkt av begynnelsens allra första omsättning av det heliga till det oheliga och således en underkastelse av den luciferiska lagen i människa och kosmos är det där själva antispiritualitetens kärna ligger. Ursynder kan inte bestridas eller övervinnas genom egot för den har lagt beslag på själen som är det enda överblivna icke jordiska elementet.
En längtande själ är alltid tvivlande och orolig och låter sig inte nöjas med Lucifrs ljusfenomen. Som Pistis Sofia när hon i kaos ropar efter bistånd. Hon måste övervinna tolv aspekter av ursynderna i kaos och med en enda Udrygd lyckas hon alltid. I från allra första början hade hon en affinitet med en kraftfull Urdygd: Frälsningsbegäret.
Genom hennes s.k botesånger drar detta Frälsningsbegär fram och blir allt starkare på hennes väg genom eonerna och leder henne till en slutgiltig seger. En sådan kontinuerlig hjälp måste komma varje sökare till del, annars lyckas det inte.
Genom all mänsklig problematik, genom all livskamp, genom all glädje och allt lidande, måste det löpa en Gyllene tråd som man inte får släppa. Den tråden kan vara:
Gott Mod som kommer ur den förvissningen att Ljusens Ljus är närvarande och räddar;
Kärleken till Anden eller Pistis, medvandraren som stannade i Trettonde eonen;
Frälsningsbegäret som ständigt kallar;
Inre adelskap som avvisar ursynderna, eonernas makt;
Urvetande som kungör hur man kommer undan motattacker;
Skapande förmåga som hela tiden i alla eoner framkallar ny kraft som övervinner;
Oföränderlighet som visar eonerna sin makt och sitt överseende så att de försvagas;
Oövervinnerlig är den som äger denna andekraft, den äger inte den som bara är svagt förbunden med sin själ. Denne går under i det vanliga livets malström eller låter sig förledas av yttre spiritualitet som bara kompenserar ett slags skuldkomplex.
När två egon möts uppstår ofta en vanmakt när det gäller att upprätta ett samband, Visst kan man tycka att två människor verkar vara nära förbundna med varandra men i djupast väsen är de ensamma.
Man kan bara till en viss grad hjälpa sin nästa men denne måste själv utföra handlingarna. Den som har inriktning kan förklara var hans nästas flaskhals ligger, det som förklarar hans andliga stagnation, så att han nickar instämmande och entusiastiskt skulle vilja göra någonting men när det kommer till det beslutande ögonblicket står han ändå alltid ensam.
Utlämnad åt sina individuella ursynder blir han suggererad till att Vänta tills i morgon, Är det så bråttom, Stämmer det här, men är jag verkligen så egoistisk. Så snart han säger att han ska inrikta sig på att gå vägen igen ligger ursynden på lur, redo att beröra honom i hans svagaste punkt, den som har affinitet med hans ursynd och i den kampen kan ingen hjälpa honom.
För det första är denna ursynd pinsam för honom men för det andra också mycket bindande men det är egentligen en hatkärlek. Ena dagen hatar han den, andra dagen är han fångad i den. Hela hans organism är genomströmmad av en viss ursynd, den håller honom helt fången.
Hans sjukdomar härrör sig ur den, han svagheter, hans organiska överkänslighet, den är hans akilleshäl. Men skulle den försvagas av en enda Urdygd skulle han ha vunnit striden.
Andlig tillväxt är inte frågan om att lära in, bli invigd eller lydnad eller plikt, den är en fråga om själens kvarvarande förmåga, en fråga om själens livskraft. Man kan ha andlighet som hobby men då förändras man inte.
De som gör det förnöjer sig bara med intressanta ämnen. Detta förekommer bland esoteriker, de kan se det som en hobby men självfallet finns det esoteriker som tar det på ett helt annat sätt!
Om man bara kan lämna ett litet utrymme om dagen för det Högre ändamålet blir det också som en hobby, ett intresse för sådant som samhället förträngt. Blir en människa ensam visar hon vem hon är.
Många söker en andlig ledare som håller deras eld brinnande med sin egen låga, en auktoritet som leder dem på ett bekvämt sätt eller en som tillfredsställer deras näringsbehov.
Det blir en hjordmentalitet, som baggen leder sin flock men hade Sofia en auktoritet att tillgå när hon kämpade med Autades? Nej, det hade hon inte men hon hade Ljusens Ljus och sin egen lilla kvarvarande kraft. En gnostiker är alltid en som är självständig, i nöd och lust. Genom denna självständighet bevisar hon att hon har växt ifrån hjordmentaliteten.
Dessförinnan var hon varken en gnostiker eller en Pistis Sofia, varken kättare eller sann esoteriker. De som utövar en andlig hobby samlas i klubbar för att utöva sin hobby medan de andliga förblir enstöringar tills dess de på grund av en Urdygd känner igen varandra.
En andlig är lika ensam som en egoist och båda utgår från en egen medelpunkt. Skillnaden är att den förstnämnde växer i sitt inre medan den sistnämnde förstelna. Den förste växer av sig själv och blir snart en del av en storartad Enhet, den andre är högst en del av ömsesidig splittring.
Egoisten stöter undan sin nästa, den andlige drar honom till sig, även om oavsiktligt. Vandraren på vägen strävar efter att på alla sätt förkovra sig och undvika det som tömmer ut honom. Oavsett vad han har för plikter är det av största vikt vilken förmåga till kärlek han har för kärlek är alltid starkare än plikt.
Allt organiserat är består av plikter men Anden kan endast uppnås längs en Kärlekens väg som hjärtat visar. När man kan tala med andra om den mångfacetterade kärleken då är det säkert att Anden är närvarande. Den andan helgar de närvarande.
När man talar om Chrestos, uppväckaren av Anden, då är han i mitten (Matteus 18:20). Apokryfiskt heter det: Med den som går ensam är jag närvarande, men är de två går jag bredvid dem. Det Enda Goda (Tarotseriens Magiker) är den sanne Ljussonen som äger denne Chrestos och skulle de vara två bildar de en gralsbägare fylld av hans anda och är de tre kan de visa honom som resultat.
Till slut kan man inte leva utan denna kraftutgjutning och så minimeras ursynderna för då föredrar man av egen erfarenhet Urdygden.
Då är det fullbordat!
Då har Ljussonen för alltid förbundit sig med Ljusens Ljus och utan möda följer han den nedsänkta ljusstrålen uppåt igen. Det ligger i din förmåga, Ljusets son, att utföra de Goda verken och varför kulle du då inte göra det? Det kommer du att erfara som det sanna dopet i Andens eld och du kommer att förnimma den röst som säger:
Så är det väl min son, så är det mycket väl, dig har jag utkorat. Då vet du att du funnit den Goda Början och då lyser det Goda Slutet som Aurora som du då verkligen ser och som redan lyser upp ditt anlete. Då har allt åter blivit gott!
Djup Frid (Katarernas välsignande hälsning) ledsage dig från nu till det Goda Slutet (och med det menade de Betlehems djupa frid i betydelsen själens uppgående i Anden).