Bibliotheket Henk och Mia Leene

” Jag har tecknats av Math, naturen,
innan jag blev odödlig.
Min födelses land var sommarstjärnornas sfärer
De som levandegjort dessa världar
hade mig vid sin tron i det första stjärnsystemet
och jag är ett under vars ursprung inte är känt …”

För många som studerat druidismen står det fullständigt klart att mellan druiderna och Pythagoras lära löper Ariadnes gyllene tråd. Denna triad finner man också i katarernas symbolik för den är Gnosis grund. Den odödliga själen är den dyra klenod för vars skull livets skola måste genomgås och genomlidas. Om denna själens odödlighet får vi ta del i Barddas³² lyriska ord:

”Jag har tecknats av Math (naturen) innan jag blev odödlig, innan jag av min djursjäl gjorde en mänsklig. Mellan mina läppar gjöt Gwion (Gwion, Galaad, utsända av Gwenved) Odödlighens dryck, den som är i Gral, som han bevakar, Karidwens gral, den gudomliga modern.
Min födelses bygd är sommarens stjärnors sfärer. Världarnas livgivare höll mig vid sin tron i det första solsystemet och jag är ett under vars ursprung inte är känt. Jag var i Asien med Noah i Arken. Jag var i Indien när Rom byggdes. Jag har mött dem som överlevde Troja. Intill Domens dag skall jag stanna på jorden och ett fullkomligt Universum kan jag uppvisa …
Idno och Heinin kallar mig Merlin men framtida kungar skall kalla mig Tabliésin …

Dessa ord påminner om Pärlans (eller Själens) sång som gnostikerna så ofta använde sig av och som anses ha sitt ursprung i en del av det apokryfiska Tomasevangeliet.  Ändå går rötterna till denna sång faktiskt tillbaka ända till Atlantis och till Hyperborea, de lycksaligas land och man ser tydligt den röda tråden mellan Hermes, Pythagoras, stoikerna och Apollonius av Tyana. Sedan leder den till druiderna som tidigt kom i förbindelse med de urkristna lärorna, det vill säga med den gnostiska kristendomen.

Merlin är en sägenomspunnen och omstridd gestalt. Druiderna såg honom som en som existerat i alla tider och ledsagat folk och individer som en ljusson som då och då inkarnerar för att avslöja sin Vishet för alla som vill ta emot. Även druiderna kände till de heliga talen, de ”nio grundläggande formerna”.

”… och när min skapelse är fulländad har jag inte längre del av födelsen genom en fader och en moder, utan är då, genom de nio elementen, en frukernas frukt, den högsta gudens frukt ur blommorna och bergen, och av trädens och buskarnas fägring …”³³

Som siffran Nio antyder, är den det högsta man kan nå och leva upp till på denna jord medan dess rot och dess uppfyllelse är i himmelen. Då är man på samma gång hos bergens blommor (i höjden) och bland träd och buskar (i djupet); då är man ett med både naturens och himlarnas själ. Dessa sinnebilder användes också av Hermes Trismegistos. De visar på själens hänryckning, på dess frigörelse ur sitt fängelse. Själen måste vandra genom de nio korten, de nio siffrorna, i Hermes Tarot (eller Memfis Tarot) som också tydligt framkommer i Pythagoras lära om talen.

De nio former som de nio grundtalen uttrycker är de nio processer till omvandling som den som vill vandra Stigen måste genomgå. Därvid är den åttonde ett förverkligande som ger själen ro och den nionde är den instruktiva form som leder själen in i ett eremitstadium, ett att vara i men inte av världen. I Faust säger häxan: ”Nio är åter ett”. I nionde formen har själen återfunnit sig själv och är en fullvuxen och självständig skapelse. Det är den själ som lever och lider, den själ som förfogar över både liv och död. Den kan upphäva döden och leva det eviga livet och om den skulle känna rädsla eller ångest skulle det bara vara inom den lägre världen, där allt är svårt.

”Där det finns få själar och litet liv och där som döden är som djupast, där är Anwin, den första avgrunden. Där ljuset finns och där det följaktligen är ljust, där det finns värme och oförstörbarhet och där det råder oföränderlighet, där är Livet. Där det svarta finns, kylan mörkret och det brutna, där är döden …” 

Den första avgrunden ansågs alltså ligga i livlöshetens sfär, där själen inte kan andas och där den endast kan beröras då och då. Det är den sfär som ligger utanför de nio grundformerna och där befinner sig de ofödda, sökande det Enda, den sanna begynnelsen eller … Enheten. Där som ”det är ljust”, i den eteriska världen dit den svarta materien inte kan dras upp, befinner sig Livet. Ju mer inriktad på själva materien man är, ju ”tyngre” är man och desto långsammare är ens vibration och ju mindre kan man nås av Ljuset eller eteriskt bemödande. Ljuset är värme och Ljuset ändrar sig inte, det är bara det att mörkret inte har uppfattat det³⁴. Själen finns där, som en gnista av Ljuset, det är bara det i människan som är utan ljus som inte kan identifiera det.

Om man tycker att man inte har någon själ har man i verkligheten bara kapslat in den i en okunnighet som, i och för sig, inte kan känna dess närvaro. En ljusson som förnekar sin härkomst innesluter sitt ljus i ett mörker, ett mörker som kan kallas ”att inte veta”. Där härskar det kalla och förfrusna, och den okunnighet som aldrig belyses, där är själva döden. Döden är ljuslöshet och sålunda livlöshet.

För druiden utspelas livet inom Abreds cirkel, sfären mellan Anwn och Gwenved, och där tar han emot sina själserfarenheter. Det är platsen mellan omedvetenhet och gudomlig vilja och där gläder han sig åt att ha fått chansen att bli en sann människa, en Guds avbild. Det människoblivandet börjar med Ingenting, går vidare i Någonting och slutar senare i Ingenting, säger oss häxan i Faust. Den som inte sätter värde på sitt uppehåll inom Abreds cirkel, förkastar livet där eller gör det sjukt är inte värdig att ta emot de nio grundformerna. Häri återfinner vi beskrivningen av hoppet i Pandoras ask.

Kommen ur tron, ett slags intuitivt vetande, en stilla säkerhet, går man över till hoppet, och inom Abreds cirkel börjar man, som man säger, ”leva på hoppet”. Att inte känna hopp var, menade druiden, nästan som ett självmord och röjde otacksamhet inför den skapare man en gång hade suttit bredvid. Därför kände druiden under alla omständigheter ett andligt hopp som genomsyrade hans gestalt och fyllde den med energi. Vidare:

”På tre sätt kan människan likna en demon: lägga hinder inför sig själv, frukta ett litet barn och glädja sig över det onda”

Ytligt betraktat kan de orden låta som någonting man kan gå förbi men den andligt öppne anar djupsinne i dem. Den som sluter sin själ för andlig inspiration är som en ”demon” för till sitt väsen är ett sådant förhållningssätt inte mänskligt. En demon vill inte utsätta sig för den gudomliga inspirationen, helt enkelt därför att den känner att den skulle lösas upp av den. Gudskraftens omsättning äger rum i själen med den jordiska människans hjälp. Varför viger sig en människa egentligen åt själen? Jo, för att hon ser hur den genomlyser henne och liksom drar upp det jordiska på högre nivå. Inte för att bli ”det himmelska” utan mer för att hänge sig åt det.

De som upplever detta bemödande som för besvärligt bevisar att hon lever i disharmoni och att hennes själ blivit för mycket inkapslad. Eftersom man inte kan skilja själ från människa kan man inte säga att hon huvudsakligen skall hålla sig till antingen det ena eller det andra av dessa två men när själen flammar upp inom oss får vi ändå alltid att göra med Demon kontra Deus problematiken. Demon fruktar det lilla barnet som eonerna fruktade Pistis Sophias svaga gryende ljuskraft och Goliat fälldes av lille David. Demon fruktar det minimalt gudomliga eftersom Deus absorberar mörker medan Gnosis (den direkta kunskapen) upphäver okunnigheten. Det ”lilla barnet”, den ”lilla kraften”, är som den lilla gnista som kan antända ett stort bål som helt kan ta upp oss, genomlysa och värma upp oss och bli till ett ljus för oss.

När som detta sker har Demon blivit Deus och denne Deus kommer den jordiska människan att tillbe. I själshänryckningens ögonblick upplever man ingen smärta, tvärtom. Då klagar inte egot och inte heller längtar det efter skentillfredsställelse och Demon utför inga tricks. I detta moment befinner sig den inre människan i Gwenveds värld och dricker där sin ambrosia. Om hon sedan faller tillbaka till Abred, alltså tillbaka till mellanvärlden, då kommer den vunna erfarenheten att bli hennes ledsagare, alltså någonting som ger insikt vid smärtsamma erfarenheter och håller undan Demon. Därför måste dessa erfarenheter komma tätare och tätare för att till sist bli till en obruten helhet.

Då har man blivit som det ”lilla barnet”: utan fruktan, fylld av hopp och förtroende, intet skyende och allt detta därför att man ingen fruktan känner. Och ändå har man då också kommit till vuxenskapet, till det vuxenskap som får oss att bli barn på nytt, nämligen till att bli Guds barn, som kristendomen uttrycker det. I det vanliga livet finns i allmänhet hos människan både det vuxna och det barnsliga, både mättnad och tomhet, både någonting och ingenting. ”Den som gläder sig över det onda är som en demon”, sades det också, och så är det, sett i denna anda. Den som medvetet följer och praktiserar det icke av ljuset genomlysta och således svärtar ner sin själsförmåga är i själva verket som en demon.

Den i så fall fallna och ovilliga själen har börjat leda henne men ändå kan hon inte säga: ”det visste jag inte” för ljussonen ser mycket väl när han avviker, även om han bara har kommit till det andliga sökandets stadium. Men faran är att han snart kommer till det moment då han inte längre kan vara sökare utan hans själstillstånd blir en materiekoncentration som i motsats till det vanliga tillståndet med dess positiva och negativa aspekter dessutom är demonpåverkad, sålunda demoniskt ”besjälad”, alltså ett ytterst problematiskt läge. Detta var vad druiderna avsåg med att ”glädja sig över det onda”.

Det rent naturliga gläder sig aldrig över ”det onda”, det känner helt enkelt inte till det. Det gör däremot den ”fallna” själen eftersom den antagit demonisk framtoning. En sådan demonisk företeelse känner inte den förborgade gudens tre attribut: ”Kraft, Vetande och Kärlek”, alltså en annan benämning av ”Tron, Hoppet och Kärleken”. Tron är kraften, magin, grunden. Vetandet är det skapande Hoppets frukt och det för själen framåt så snart den anslutit sig till det gudomliga igen. I den egna inre guden bor dessa tre ledsagare. Den som i sann mening tror, det vill säga utan dogmer och yttre former, äger också Kraften. Den Kraften leder honom till Hoppet, det hopp som får honom att förstå Pandora och i hennes läge trots all utsiktslöshet kunna finna ett hopp i askens botten. Det hopp som Gnosis ger, ett vetande som inte kan antastas av ovetande eller själlösa. Slutligen äger han också Kärleken, den så omdiskuterade, som uttrycker sig i frälsningsbegär och det inre adelskapet³⁵. Det är den kärlek som oupphörligt driver själen mot Anden och aldrig framkallar stillastående, kylighet eller okunnighet.

Kärleken är värme och ljus. Den som känner kärleken känner sig lätt, annars äger han den inte. Den som känner den äger tillika hoppets och vetandets kraft³⁶. Platon liknar kärleken med Eros, som kosmos ordnande kraft. All kosmisk beröring uppträder liksom den demoniska påkänningen i trefald, ansåg druiderna. Tre är alltings grund. Denna uppfattning återfinner vi i såväl talläran som i Tarot. Trefalden förnyar allting. Den är inte ny utan förnyar. Ur sig själv bär tvåfalden frukt och denna frukt gestaltas vidare längs de nio grundtalens och grundformernas väg. Den som har kännedom om dessa nio företeelser har kommit mitt in i den universella visheten. En vishet som skapar gnostisk vishet. En vishet som väcker den kärlek som blir en förbindelse mellan själ och Ande. Då den är outsläcklig blir den hatad av demonen. Men den kan inte framkallas så där utan vidare utan den växer fram. Den växer i Kraften och Vetandet. Kunskapen om det förborgade, hoppet som lyser upp horisonten, även om medmänniskorna inte förnimmer den.

Så är en ljusson i själva verket en Universums son och därför bär hans bevekelsegrund, hans tankar, hans känslor, ja, hans samlade livsyttringar, alltid det universellas kännetecken. Detta universella gör honom inte helig men gör honom till ett mikrokosmos som avbildar makrokosmos. Helgelsen vandrar tillsammans med Kraft, Vetande och Kärlek. Ingen av dessa tre kan förnekas och hoppas över.

Den som saknar kraft tror inte för han har ingen kontakt med sin inre gud.

Den som är ovetande ser inte Ariadnes tråd, den som hans inre gud spunnit för att visa honom en väg.

Den som är kärlekslös mot sin själ och gentemot sina gudomliga gelikar, mot sin nästa i allmänhet eller överhuvudtaget mot allt levande, vill inte bli förbunden med den levande, för han är ingen andlig sökare.De tre gudomliga attributen fullbordas i den mån man gör bruk av dem och bevisar sin hållbarhet om man utför dem.

Den som menar sig vara en ljusson, må denne då verka på ”Bretagnes trefaldiga ö” av Kraft (Tro), Vetande (Hopp) och den Kärlek som upprätthåller Själen.