Ariadnes gyllene tråd löper som ett stöd som inger hopp och mod åt alla Gnosis vittnen. Ett av dess största vittnen var esséern Jesus.
Tro nu inte bara att den kanoniska Bibeln återger hans ord ordagrant och sanningsenligt! Då ger spridda uttalanden i de apokryfiska skrifterna en mycket tydligare bild av den Gnosis han frambar. Vad gäller själva läran skiljer han sig varken från sina föregångare eller från sina efterträdare, för hos dem alla framträder en ganska tydlig samstämmighet.
”Se, jag gör det sista så som det första” står det i Barnabasbrevet. Osökt finner man i detta uttalande den ursprungliga idén i Tarot och den ursprungliga talläran: Nio, den sista siffran, blir åter Ett eller ”Nio är ett”, som häxan i Faust sa. I Tarot är Eremiten (9) tillika Magikern (1) i ny gestalt, om vi håller oss till den ursprungliga tarotserien. Allt är då ”fullbordat” genom Chrestos (Gud) inom oss.
Man föreställer sig i allmänhet att Jesus på något sätt bara vill bekräfta profeterna och andra heliga i den vanliga Bibeln, men så är inte fallet enligt apokryferna. I Evangelium enligt Marcion står det till exempel: ”Tror ni jag kommit för att uppfylla lagen och profeterna? Jag kom för att upphäva dem och inte för att uppfylla dem!” Det var ungefär som Pythagoras när han sökte ”Friheten” och ville komma ur bundenheten till lagar och redan bildade uppfattningar. Man måste dock betänka, att ett sådant sätt att förhålla sig inte leder till en laglös flummighet. Om man följer ingivelserna från det inre gudomliga blir verkan inte den. Då följer man de inre lagarna medan det egentligen är de som är beroende av yttre föreskrifter som är laglösa, åtminstone gentemot den ursprungliga, högre lagen. I själva verket finns det ingen medelväg mellan dessa båda lagar; den inre och den yttre.
Bara den som lever i en illusion försöker gå båda vägarna samtidigt. Det skapar utmattning, förvillelse och ett kaos av okunnighet och spårar till sist ur. Mellanvägen är trots det mer allmänt bevandrad än den andliga ”Vägen tillbaka”, för de svaga försöker genom den gömma sin svaghet, dock till ingen nytta. All gnosticism talar om och visar mot ett avgörande.
Det avgörandet möter oss i tarotkort nummer 6 (Avgörandet), efter det att talet 5, den femuddiga stjärnan (i Tarot kort nummer 5, Översteprästen) uppfattat sitt ledarskap; demoniskt om stjärnan läggs upp och ner men gudomligt om det läggs rättvänt, alltså med spetsen uppåt. Alla står vi i ett av grundtalen och vare sig man tror på talsymbolik eller inte kan man i alla fall inse att det ligger mycket i de gamla gnostikernas kosmiska framställning av sanningen.
När till exempel Justus i sitt apokryfiska brev säger: ”Vår boning är i himmelen” inser varje gnostiker att han talar om själens hemvist och när det står att ”själen pånyttföds av etern och Guds ande” känner han genast igen sin egen uppfattning men tror inte på den vanliga idén att himmelen är någonting som uppnås först efter döden och att det är först där vi möter Herren-Fadern.
Jesus talade i mångas tycke fördolt och hemlighetsfullt men det kändes uppenbart för gnostikern. Endast de som var utan förkunskap eller bara följde sitt vanliga, fördunklade förstånd hade svårt att ”känna igen” det han talade om. Hela den kanoniska Bibeln kan tyckas vara fylld av kryptiska uttalanden, avsedda för en trängre krets. Det finns visserligen sådana uttalanden men de flesta är uppenbara för vem som helst som är av sanningen.
Ett litet paradoxalt uttalande finns i den unika Enoks bok. Där talas det om hur Ljussönerna föll därför att de överförde Kunskapen om Gud, den inre Gnosis, till Mörkrets söner. Gnosis kan då uppfattas som avsedd endast för de välsignade, men det avses helt klart att Gnosis är avsedd för dem som strävar efter att följa sin inre gud. Låt oss inte elitistiskt säga att ”vi tillhör de utvalda” för de som är det uppträder som ljussöner och uttrycker Gnosis makt: Kraft, Vetande och Kärlek. Var och en vet var han står i detta avseende och vilka dolda brister som hindrar honom från att uppfatta Gnosis förborgade språk. Ju tydligare man äger dessa tre krafters makt desto tydligare kan man skönja Ariadnes tråd i sitt liv och då kan man mycket lättare frigöra sig från ”profeterna”. Då behärskas man av en inre lag, den frihet som förbinder en med något men på samma gång binder en till det. Ingen ljusson skulle uppfatta denna förbindelse som ett tvång.
Endast den som är utan våld kan leva i en sådan frihet för då saknas all aggressivitet och då utförs inga offerhandlingar för att göra Herren nådig. Den dygdige behöver inte framlägga en offergåva inför Gud! Om detta icke våld uttalar sig Jesus i en apokryfisk skrift: ”Jag är kommen att avskaffa offret. Om ni inte upphör med det kommer vreden aldrig att lämna er.”
Vrede är en reaktion mot våld. Blodsspillan staplar skuld på skuld och det eteriska resultatet kräver hämnd eller revansch. Leo Tolstoy sade: ”Så länge det finns slakterier finns det slagfält” – en modern version av den gnostiska läran. Den som livnär sig på utgjutet blod drar eterisk vedergällning över sig och befrämjar aggression. Likväl … en vegetarian äter sig inte helig. Heliga är vegetarianer men inte alla vegetarianer är heliga. Ödmjuk dyrkan av allt som lever uppfyller ljussonen så som han också förärar en förborgad hemlighet, gnosis, i sig själv. ”Inte av svartsjuka har Herren bjudit i sitt evangelium: Bevara Min hemlighet åt Mig och för sönerna av Mitt hus.” (Clemens av Alexandria)
Man skall inte tala om det verkligt innersta heliga med sådana som inte kan känna igen någonting av det, utan bevara det åt dem som känner och ärar sin inre gud. Det är en lag som ingen organisation kan ålägga oss utan som växer fram av sig självt allteftersom ljussonen gör sina erfarenheter. Då fylls allt hans tal med en glans som talar för sig själv, men likväl … tala är silver men tiga är guld. Den vars tigande är som guld, som en andlig sol, som hjärtats inre adel, hos denne bor lycka och inre frid. Hans tal är som guldets broder silvret, det återkastar likt månen solens sken. Så kan även hans tystnad upplysa och bistå de ovetande för hans tigande motsvarar ingen tomhet utan är den guldets fullhet som återspeglar ljuset.
De gamla gnostikernas uttalanden stod inte på rent teoretisk grund, trots att det för den ovetande kan se så ut. För dem förblir hemligheten förborgad men de kan bli ett oumbärligt föredöme för dem som befinner sig på Stigen. Dessa senare kan aldrig vara utan den, de vill inte bli tomma igen.
I att tiga och samtidigt tala finner vi den gamla lagen om att ta och ge ”Det är saligare att giva än att taga”, heter det, och samtidigt är det underförstått att givandet är till för att tjäna sin nästa och tagandet är till mest för en själv, men egentligen kan man inte ge utan att först ha tagit emot. Man kan inte skilja de två för de är både naturens och Andens grundvalar. Ur dem framkommer den frukt som är Andens ljus. Ljussonen underkastar sig gärna denna lag, utan att knota och utan försök till undanflykter.
Han behöver inte söka efter metoder att kunna både ge och ta för där själen blivit ett med naturen verkar denna lag av sig självt. Den ligger innesluten i vattnet, elden, jorden, luften och etern, den är deras rytmiska andning, himlaljusens kosmiska rytm. Endast den disharmoniske och den vars själ glömt sitt ursprungsläge måste söka efter ”metoder” att åter kunna tillägna sig urrytmen men ändå kan detta inte läras in utan den förmågan finns redan, den måste bara avtäckas och få komma fram. Det kan alla som ”är av Hans folk” för ”där en enda finns där finns Jag” och denna Enda är den som kallats av Gud.
Ingen som befinner sig i sådant sällskap kan känna sig ensam och samtidigt säger han ”Hellre ensam än i dåligt sällskap”. Det säger ofta övermodiga men inte saktmodiga. Av nödtvång kan de befinna sig i dåligt sällskap men då är de aldrig andligen närvarande. Dåligt sällskap har litet ”demoniskt” över sig och där Demon är råder inte Deus. Den högmodige ljusson som öppnat sig för elitismen, i tron att tillhöra det utvalda folket, utan att vara utrustad med Vetande, Kärlek och Kraft, har glömt att de tre vägar Deus arbetar längs är: Erfarenhet, vishet och barmhärtighet. Det är en av de triader druiderna gick efter.
Erfarenheten kommer genom iakttagelse, ”levande livet”
Visheten kommer ur själen som äger kunskap
Barmhärtighet är Kärleken i dess ädlaste form
Hjärtat har förbarmande. Ljussonen har, precis som Jesus, förbarmande med de ovetande och med de svaga och fördömer dem inte genom fanatism. Den högmodige däremot uppvisar en elitistisk hållning på grund av sin tomhet, känner inget förbarmande och därför är hans kärleksförmåga bara ett styckverk som röjer hans egenkärlek och det är därför han talar om ”dåligt sällskap”.
”Be så att ni inte blir utmattade” är ett av Jesu uttalanden men ingen gnostiker förstår detta som att man hela tiden skall ligga på knä i bön eller tvinga sig att lida umbäranden. Att be är att tala med hjärtat. Att be ur ett hjärta som är fyllt av sol, guld, lycka och djup frid. Det kan den högmodige inte. Han ber endast med sina läppar och är som en måne som tror att han själv är det solens ljus han återkastar.
Att tala går hand i hand med att tiga, att be är den högsta formen av att tala. Ljussonens bedjande bildas av klanger som stiger ur hjärtat, ett guld som är det rena adelskapet. Bönen är både att ge och att ta emot. Man bara öppnar sig för sin gud och man får hans svar. Den inre guden lämnar inte den bedjare ohörd som vet att be på gnosis tungomål.
Gnosis är en kunskap och även en kunskap om Gnosis samtalssätt. Därför lär man sig inte att be utan man leds till det genom erfarenhet, vishet och barmhärtighet. Erfarenheten bildar bönen, visheten klangen och barmhärtigheten tar upp den i sitt sköte av nästankärlek. Utan kärleken till allt levande kan nästankärlek i sin oegennyttiga form inte uppstå. Nästankärleken omfattar allt och alla hos den där Gnosis finns. Den omfattar allt som berörs av Guds andning men förbigår det som inte framsprungit ur Gud. Ljuset älskar inte Mörkret men det samverkar till ett mål. I enheten förlorar Yin och Yang sina karaktäristika och blir den totala Ch´i. ”I enheten sjunga demonerna Guds lov”, sa Apollonius av Tyana. De två hade vänt sig till Deus. Den goda begynnelsen består inte av två utan av en enhet.
Förutom atomen finns en monotom, så uttrycker det den moderna vetenskapen. En självklarhet för gnostikerna, någonting som verkligen är odelbart, inte delbart som atomen visat sig vara. I Tomas evangelium säger Jesus: ”Mitt rike skall komma när de två blivit ett, det yttre och det inre, det manliga och det kvinnliga och varken manligt eller kvinnligt skall finnas till”. Vänster står inte längre emot höger för de har förlorat sin dualistiska karaktär och gått upp i den djupa friden. I den skall ”alla växter och träd och alla djur ändra sina egenskaper och djuren leva i frid med varandra och utan klagan tjäna mänskligheten” sägs det vidare. Alltså har människan blivit annorlunda och här har paradistillståndet, som ligger mellan det väsentliga och det oväsentliga och är fästat i eter och tanke, blivit förverkligat. Nu kanske många påminner om att djuren har ätit varandra sedan urminnes tider. Men detta är i själva verket ett senare uppkommet degenerativt fenomen.
Ångesten har blivit självhävdelsens drivkraft men så snart som naturen återställt sig, allt under inflytandet från Skapelsens Herre som människan i så fall öppnat sig för, blir inte längre en självhävdelse på nästans bekostnad nödvändig. Hennes stress blir lyckobringande och inget försvarande behövs och detta sker, menar han, därför att människan inte längre angriper sin nästa, därför att den djupa friden tar sin boning ibland människorna och går vidare till djurriket och från det till växtriket och från växterna till mineralriket. Allt tjänar då ömsesidigt allt. Den ene uppoffrar sig för den andre, det är all samlevnads mål. Den högste tjänar då den lägste eftersom han kan bäst och har det högsta vetandet och äger den djupaste friden.
Må detta mer och mer förverkligas och utbreda sig överallt där du finns, o, ljusets son!