Bibliotheket Henk och Mia Leene

Gnosticismen intar en särställning bland alla de många utomkyrkliga och filosofiska systemen.

Om man försöker kategorisera den upptäcker man snart hur svårt det blir för den är så väldigt mångsidig. Om än framsprungen ur en enda källa, känner den många namn och förgreningar.

Officiellt räknar man inte alkemin som gnostisk utan den förknippas, på grund av namnet, mer till alltets eller universums kemi. Ändå räknas Hermes Trismegistos till gnostikerna och alkemister ser honom både som sin och den senare gnosticismens fader. Gnosticismen kan inte heller placeras in i en viss tid eller i en viss geografisk miljö. Gnosis har sina förgreningar överallt där de finns människor som uppfattar dess hemlighet. Den framstår visserligen alltid i viss mån i nationellt färgad dräkt men ändå är alla länders strömningar omisskännligt lika varandra. Överallt har dess anhängare känt samma slags eftertanke, känsla av utanförskap och längtan efter en djupare upplevelse, men inte så mycket genom en meditativ teknik, det är mera ett betraktelsesätt som vi här i Västerlandet senare tagit över från Östern.

Man vet att många gnostiskt inriktade valde att tillbringa en viss tid i ensamhet då de drog sig tillbaka från världen men då alltid i syftet att förbereda sig för en helt realistiskt uppfattad uppgift i världen. Den övervägde de eller så ville de bara först finna det egna inre djupet i och för sig. Katarerna föreställde sig tydligt att det fanns olika perioder i livet, både av världslig och andlig tjänstbarhet. Därför ville de inte att man skulle anta det direkta parfaitskapets väg om man var alltför ung för först skulle man lära känna sig själv, genomskåda sina verkliga drivfjädrar och genom en väldefinierad självinsikt bli i stånd att bryta vissa materiella band.

Det så ofta missbrukade ”lämna sin fader och sin moder” praktiserades aldrig så att det begränsade ansvarstagandet gentemot nästan. Detta ansvarstagande hade visserligen sina gränser men iakttogs alltid. I allmänhet antogs enbart helt vuxna som kandidater till parfaitskapet om det inte förelåg en alldeles särskild kallelse eller stor inre mognad redan i tidig ålder. Unga impulsiva och entusiastiska hade så många andra möjligheter och sedan de gjort bruk av dem stod vägen till det direkta parfaitskapet öppen för dem alla. 

Aldrig predikades det heller ”Bryt alla band vad det än skulle få för följder”, för det skulle de ha ansett vara ren fanatism som skulle kunna skada mer än göra nytta för andra själar. Därför var den gnostiska mönstervägen till för dem som fullständigt kunde genomföra den utan biverkningar, för sig själva eller för andra. De övriga, sympatisörerna, var helt obundna och ingenting särskilt förväntades av dem och de blev aldrig kritiserade, tvärtom möttes de alltid av fördragsamhet och förståelse. Den gnostiska botgöringen och dess meditativa förberedelse betydde alltså någonting helt annat än vad man i allmänhet numera tycks föreställa sig.  

Meditera kan man överallt, det är i grunden mest en fråga om individens gudshängivenhet och fordrar inte i första hand övning utan är ett varatillstånd.  Denna inre mognad ägde varje parfaitkandidat. Det gällde inte att kunna eller inte kunna meditera sig in i gnostiska tänkesätt, det gällde en logisk följd av andlig utveckling. De som aldrig riktigt kunde finna sig inom ett andligt förhållningssätt blev inte perfaiter utan fortsatte som troende. Dessa var visserligen på väg att påbörja den första förberedelsen men kände sig ännu för instabila för att riktigt kunna ta itu med det. En blivande parfait begagnade varje tillfälle till att förstärka den andliga inspirationen till en sådan början.

Detta var aldrig en fråga om diskussion eller ens överväganden, för om det självklara gjorde man inga utläggningar. Parfaiten kände bara två livsaktiviteter: att ta emot andligt och att stråla ut andligt.Däremellan fanns ingenting. Hans långa vandringar, alltid tillsammans med en vän i anden, företog han både i tystnad och under samtal tillsammans med en broder. Allt annat var bisaker och att för mycket gå in i dem uppfattade de som energiförluster. De behövde all den energin till sina vandringsfärder, sina predikningar och för att upprätthålla det Goda Modet²⁰, det som fick dem att kunna hålla stånd mot förföljarna. 

Om man fråntas en nödvändighet förlorar man sin uppmärksamhet. Den hos varje gnostiker inbyggda ”nödvändigheten” bestod av en inre och en yttre trängtan: hans själ kunde inte andas utanför andens fält och hans uppgift kunde ju inte utföras om han vore som död. Därför måste han hålla sin själ levande och på ett intelligent sätt kunna beskydda den. Han behövde så mycket andlig energi att en ständig uppladdning inom en gemenskap av sant broderskap var fullständigt oumbärlig. Hans uppgifter för världen låg honom så till den grad i hjärtat att han kände sig tvungen att först företa dessa uppladdningar innan han framträdde. 

Här framgår tydligt harmonin mellan andlig introspektion och andligt utstrålande. Det fanns absolut inget egenintresse med i spelet. Livet överläts åt spiritualiteten och egot gick med på det. Kampen mellan egot och själen, som så ofta utkämpas hos den andlige sökaren, är bara en övergående fas, en egots förberedelse till puppstadiet, och i detta stadium behöver man inte brottas med sin sak, det sker bara så länge hjärtat fortfarande söker en annan väg. Inre obeslutsamhet kan då bli ytterst svårhanterlig.

De österländska meditationsteknikerna gör, så som de i allmänhet uppfattas i väst, jaget lugnt men skänker inte insikt. De upplöser allehanda frustrationer men det måste mer till om en människa vill lära känna Gnosis, för Gnosis har faktiskt att göra med själva tänkandet. För närvarande är det många som längtar efter att meditera för det ger ett lugn åt det frustrerade egot och det kan man i och för sig se som en förberedelse till förberedelsen; egot och själen behöver inte kämpa med varandra.

De stora budbärarnas förberedelse genom introspektion var så enastående intensiv att de kunde gå tillbaka ut i världen verkligen genomträngda av Gnosis. De hade då upptäckt den första och ursprungliga hemligheten, den varigenom det är möjligt att hålla sig kontinuerligt uppladdad. Det är tråkigt att människan av idag måste lära sig att komma till meditativ inblick. Allt hon lärt sig ligger inom sfären ont och gott och inom tid och rum och stannar därför oftast inom psykologins verkningsområde. På det sättet möter religion och vetenskap varandra. De stora världsreligionerna bemöter också människan rent psykologiskt medan gnosticismen aldrig använder sig av någon metodik eller vetenskap utan vänder sig, utifrån ett sant människovarande, direkt till hjärta och själ. 

Psykologi är, förutom en förklaringsmodell, också en metodik. Gnosis kommer spontant och kan lämna spontant och det finns inga mellanlägen. Gnosis ställer, utan plikter och metoder, sina krav men då som livsförutsättningar, för utan dem kan den inte bestå. Parfaiten sökte inte stillhet eller omgav sig med tystnad därför att han måste det, inte därför att det var så förelagt, utan för att han kände det som en livsnödvändighet. Utan Urvetandet kan själen inte uttrycka sig, dess förlorade vetande återvinner den genom hjärtats tänkande och ande.

Den som någonstans inom sig kanske funnit ett intuitivt vetande av detta slag men inte kan få fram det i direkt mening, får bara vänta tills tiden är inne. Intuitivt vetande är omedvetet vetande, samvetets vetande är medvetet. Ju mer man lyckas med att ladda upp sig, ju starkare blir de inre sinnesverktygens förmåga och desto skarpare kan de yttre sinnesverktygen urskilja, deras förmåga att bektrakta det yttre får en ny dimension.  På samma sätt förhåller det sig med meditation. Den presenteras i ett stort antal varianter av nästan alla bokhandlare och flertalet mästare talar hela tiden om den.

Varje parfait hade sitt eget meditationssätt eller sätt att komma till eftertanke. Ingen av dem har vittnat om egna eteriska upplevelser, de har bara vittnat om Gnosis i och för sig, här och nu. Däremot finner vi en del troendes berättelser om livet efter detta eller om ett tilltänkt efterföljande liv som antogs bli följden av ett gott leverne, de vittnade om sin vördnad för parfaiterna och annat som kunde verka attraherande utåt. Människan är sig lik i alla tider.

Människor med ett ideal lever ur detta ideal, det är deras själsbröd. Parfaiterna kunde överföra ett sådant ideal till de troende, hur de kunde finna sitt själsliga livsbröd. Cyniker kallar ett sådant ideal för att dela ut ett slags ”tröstnapp” eftersom man kan se sådant imiteras i nästan alla religiösa och ideella sammanhang men parfaiterna bytte ut förespegling mot verklighet, så det var inte riktigt frågan om ett tröstande.

Man kan tycka att detta ”att gå in i hemligheten” skulle vara detsamma som att gå in i en abstraktion men ”att gå in i hemligheten” betydde att ”lära känna anden”, den Ande som faktiskt finns, faktiskt att börja äga Gnosis. Det samtal parfaiten hade med anden konstituerade den individuella gnosis, ett besinnande som tillika var en bön, i ordets ursprungliga bemärkelse, och en meditation i verklig mening. Det finns ingen förmedlare mellan själ och ande och ingen hämning heller, själen själv är, som alkemisterna säger, förmedlaren. Den som äger en förmedlande själ och vittnar om det är en parfait, en som är på väg att bli till en bonhomme. Likväl … ingen är god, inte en enda helt och hållet! Människan har både dygder och laster. Parfaiten överskuggar dessa oumbärliga naturliga i människan inlagda gåvor, själva livsförutsättningen, genom att tillämpa Urdygden för den kastar ljus över lasten och så som månen lyser upp nattens mörker upplyser den väckta själen den naturfödda människans svagheter.

Parfaiten ”syndade” inte helt enkelt därför att han aldrig ställde sig utanför Ljuset. Andens urdygd upplyste honom dag och natt i mörka som i ljusa stunder, i känslor av att vara övergiven som i glädjens stund. För att kunna stå ut med bespottelser, hat och mänsklig skröplighet och även för att kunna förhålla sig rätt när man möter beundran och förtroende måste man äga stabilitet och skapa hållbarhet och detta med fast inriktning under alla omständigheter. Inga av vårt egos gåvor är tillräckliga denna uppgift framför allt av att den lägre naturen är underkastad växlingens lag. Tålamodig strävan efter hållbarhet ligger utanför denna lag och är därför en andlig lag, genom tillämpning av den kunde gnostikerna alltid förbli desamma. Oavsett vad de mötte.

Parfaiternas böneliv och alla de stora budbärarnas utgår från detta tålamod och ingen vet bättre än de hur fysisk smärta, psykiska utmaningar, inkluderande raffinerad vilseledning, kan innebära ens fall om man så bara skulle visa den minsta mänskliga svaghet. Den egostyrda människan har kvar sina svagheter, dessa är hennes laster. Det är bara ifall åtminstone en av de sju Urdygderna skulle börja omfatta de båda tvillingmakterna Yin och Yang man kan klara av sina svagheter. Att ge upp är i så fall uteslutet. Urdygden förråder inte sin livskälla och aldrig heller prisger parfaiten sin. Den som av djup kärlek längtar efter parfaitskapet kommer också att uppnå det, hans kärlek skall leda honom. Kommer han inte fram då betyder det att hans kärlek inte varit tillräckligt stark, då är han bara en from människa.

Man hör alltför ofta: ”Prova meditera skall du se hur svårt det är att hålla sig koncentrerad!”

Det skulle få parfaiten att le ömt. För honom vore det lätt för hans tankar jagade inte omkring hit och dit utan badade alltid i det andens hav som blivit till genom Ursubstansen och detta kunde han för hans hjärna behärskades av hans hjärta. Själen behärskades helt av hans Hjärtats Ande.

Så förverkligades i honom alkemistens ord: Förena de tre själarna! Själens själ, Andens själ och Naturens själ. Med själ menas här själva kärnförmågan, den koncentrerade essensen. Själ ur själ är ren själskraft; själ ur ande är ren tankekraft; själ ur natur är hjärtats kraft, den rena överlåtelsen. Av

Själ ur natur uppstår renhet; ur själ ur själ sannfärdighet och genom själ ur ande den Kärlek som omfattar allt.

Så är de då förenade, dessa tre: Renhet, Sanning och Kärlek, tillsammans är de parfaitens mål,

bonhommens liv, den Allgoda människan. De som säger att parfaitens väg är så fruktansvärt svår befinner sig fortfarande i den omtalade konflikten mellan hjärta och själ. Så snart som de börjar följa sitt hjärta, varthän det än skulle leda, bortfaller dessa svårigheter för då har de lämnat kampens fält och om nu detta hjärta behöver gå en omväg innan det kan anta själen får det godta det.

Där som hjärta och själ älskar varandra, där skall människan vandra längs himmelsbågen och all strid vara henne främmande.