Bibliotheket Henk och Mia Leene

I de gamla gnostiska broderskapens kölvatten framträder tydligt Mani och hans efterföljare. Mani föddes den 14 april 216 i Babylonien och av persiska föräldrar. Hans far Patèk var en andlig sökare som hande kontakt med mandéernas gnostiska skara. Mandéerna följde esséerbrodern Johannes Döparen.

I Manis läror återfinner man därför tydligt mandéernas idéer så väl som Zoroasters, esséernas och den judiska kabbalans läror. Manikeismen grundas, liksom alla gnostiska läror, på den universella berättelsen om Adamas, som med hjälp av sina fem medhjälpare: luften, vinden (etern), vattnet, jorden och elden, hade att övervinna angreppen från de redan i urtiden uppkomna luciferiska fälten. I denna legend berättas om hur den första människan, av Zoroaster kallad Ormus, blir övermannad av sina motståndare, varigenom Ormus och hans fem kooperatörer blir till en blandning av ljus och mörker. Ljuset anses komma från norr och mörkret från söder och han blir en fånge mellan dessa två  poler.

Denna historia framställer, om än något tillspetsad, den rent gnostiska grunduppfattningen. Den fångne, den första människan, måste ”be sju gånger till Gud om förlossning ur sin fångenskap”. Då sände Gud ”en levande ande ledsagad av Livets moder” till hennes befrielse men hon lämnade sina fem assistenter kvar på jorden och i dessa blev livsmoderns själsessens nedlagd och ligger där fortfarande förborgad. Därför äger naturen i sina fem element något av den första människans lysande Ande och varje hennes efterkommande, som kallas Ljusets söner, är därför i stånd att återvända till Gud om han kan extrahera själen med hjälp av dessa fem assistenter genom att bära fram de sju böner som öppnar porten till Guds Rike.

Man behöver bara ta del av pentagrammets symbolik och av de olika lärosatserna om en utveckling i sju stadier för att finna beröringspunkten med de gamla manikeiska uttalandena. Den femuddiga stjärnan har använts sedan lång tid tillbaka och fortlöpande övertagits av många rörelser. Den kan användas till att uttrycka helighet såväl som ohelighet. Som helig symboliserar den de fem medhjälparna åt den första människan, som ohelig framställer den de fem elementen som låtit förorena sig av mörkret. Med spetsen uppåt uttrycker den helighet, med spetsen nedåt det oheliga och är således Kristi symbol respektive Lucifers. Gnostiska symboler kan lätt övertas av vem som helst och det ser man ofta, men används de enbart som yttre symboler förlorar de sin kraft.

Fastän historiker gärna vill dela in gnostikerna i sekter, dogmer och lärosystem, ser man som sagts ingen skillnad mellan äldsta tiders gnostiker och de medeltida. De höll också alla kontakt med varandra och konkurrerade aldrig. Deras efterföljare utbredde sig till många orter och rörelser blandade sig med varandra. Så levde manikéer och katarer sida vid sida under 1000-talet och använde varandras ritualer och så fann den välbekante manikéerledaren Fortunatas , efter sin flykt från Asien, en fristad i slottet Mont Wimer i Champagne, där både katarer och manikéer levde tillsammans. Gnosticismen kännetecknades alltid av ett minimum av organisation eftersom den yttre aspekten aldrig fick avleda det andliga innehållet och för att undkomma denna frestelse bildade anhängarna smågrupper där man kunde mötas som medmänniskor och, framför allt, vara varandras nästa.

Den gnostiska ritualen utgjordes alltid av en koncentrerande ceremoni med avsikten att nå själen, den första människans essens, med hjälp av Gnosis mystik. Det andliga fundamentet bestod för det mesta av en enkel rit som sedan följdes av att man vittnade om Gnosis, hjärtats kunskap, och med upprepade hänsyftningar till ”sagan om den första människan”, som man med inlevelse föreställde sig som verkliga händelser. En gnostisk ritual är därför inte avsedd för någonting annat än att väcka den ursprungliga ljusson som bor i varje människa.

Då vittnesmålen om manikéerna är mycket begränsade förirrar sig ofta historikerna i antaganden för till största delen är manikéernas knapphändiga eftermäle bara tolkningsbart för en gnosisbärare.

Manikeismen spred sig till och med till Kina och ingick där senare förening med buddhismen. Det är inte att undra över, att de stora budbärarnas tankegångar överensstämmer med varandra och när vi i nutida litteratur om gnosticismen ser gemensamma kärnpunkter överallt är detta ingenting märkvärdigt. Början till att finna Gnosis ligger i den enskildes känsla av en kallelse att vittna om den. Inspirerade känner igen sina gelikar överallt och godtar varandra utan känsla av överlägsenhet eller att tycka sig ha kommit längre eller vilja konkurrera.

Konkurrens känner Gnosis inte till. Detta vore, som katarerna sa, Satans eller Lucifers anda; Lucifer tävlade ju med Gud. Denna urtanke om konkurrens, ett slags tävlingsinstinkt, finns inom alla naturriken och idag framkommer den i allt tal om konkurrensens betydelse som pådrivande kraft men ofta leder den till konflikt och egentligen är den till sitt djupaste väsen bara existensdrift. I den ursprungliga andliga sfären behövde väsendena inte frukta att bli utmanövrerade och därför fanns inte försvarsmekanismen. Man kunde därför aldrig känna sig ”överkörd”

Människans misstag har blivit att hon, under ohelighetens inflytande, börjat se det sjuka som friskt. Den neutrale, icke-kämpande, ringaktas i samhället. Den första människan blottställdes inför sin fångenskap när hon insåg att hennes kallelse var att överföra det som var av mörker till ljuset. Det är den urgamla legenden om Jesus Kristus, Ljusets söner, Mitras, Osiris och från början om Adamas-Hevah. Den förstfödde offrar sig för de fångade som blivit Lucifers byten och som bara i ringa utsträckning bevarat minnet av sin ursprungliga frihet. Denna legend återfinns i alla gnostiska legender, oberoende av var någonstans i världen. Det vore naivt att tro att denna ”första människa” eller ”kungason” aldrig någonsin skulle ha vunnit striden mot mörkret.

Det gäller förlossningen genom Ljuset eller Pärlan, som det så vackert heter i Sången om Pärlan⁵. Människan är ett tvåfaldigt väsen och hon kan, som den första människan, rena sina fem element och göra sig till en sjufaldig tillbedjare av Gud och överlåta de sju urdygderna åt honom och därigenom förkunna att Guds son återvänt. Att ”be sju gånger” är att helga sig sjufaldigt⁶. Därefter kommer genombrottet och så förlöses Ljusets son på Åttonde dagen eller den dag då ”herren vilar i honom”, dagen efter Bönevakans icke-göra. Att be sju gånger är ett skapande eller, rättare sagt, ett återskapande, likt den sjufaldiga oktaven, det första Ordet, de sju tordönen, de sju andliga dagarna. Och historien förvillar sig i vad den finner vara komplicerade gnostiska berättelser på samma sätt som kemister går vilse i alkemin, men den gnostiskt mottaglige känner alltid samhörighet med den gemensamma gnostiska livsbrunnen. I deras tal står det pärlhalsband att finna om vilket det är sagt ”Kasten inga pärlor för svinen”.

Manikeismen blomstrade samtidigt med den tidigaste kristendomen, druidismen, de egyptiska osirislärorna och med kabbalismen och esséerläran.  Man ser överföringar från den i såväl apostlarnas apokryfiska evangelier som i allmänna egyptiska och grekiska läror. Urkristendom och gnosticism kan inte åtskiljas.

Man förvitar manikéerna att de skulle vara soldyrkare, man säger att katarerna tillbad solen där uppe på Montségur, deras gamla helgedom uppe på en höjd i Sydfrankrike som en gång tillhört priscillianer och manikéer, och på ett sätt var ju gnostikern det när han kallade sig Solens son och såg solen som yttre symbol för Anden, en Hjärtats och Ljusets källa. Den ”första människan” var en Solens son, Mitras var det också, men vad vore den första människan utan de fem elementen och de sju ”bönerna” för vad skulle vi vara utan hjälp från naturen, de fem elementen där de ”fem vintergröna träden” ger sin livets sådd? Den andliga urnostalgin hos oss fångna ljussöner skulle aldrig kunna tillfredsställas av sig självt. Var skulle dessa ”förlorade” befinna sig om inte den historia skulle finnas som är full av vittnesmål och går upp i en enhet utan motsatser och motstridigheter?

Har man någonsin hört de gnostiska samfunden bestrida varandra? Endast där man upplever konkurrensens makt och oroar sig över sin egen existens, där försvarar man sig. Detta är följden av änglarnas-ljussönernas fall som utdelade sin kunskap till människorna och som så dåligt tolkats⁷. Det oheliga drar fram emot det heliga för att det inte vill mista sin makt men det heliga strider lika litet som dag och natt bekämpar varandra. Det ena drar sig tillbaka och det andra framträder. Skulle de bekämpa varandra skulle naturen antastas i själva grunden. Om ”larven” skulle komma i frustation och ängslas över eller känna motvilja mot vad som skall komma efter den skulle den inte vara istånd att upprätthålla medvetandet om att vara en som skall förvandlas till puppa. Men om så ändå sker skulle Kosmos Herre ingripa och tillfoga någonting så att det oheliga provoceras och kommer i rörelse och inte kvävs i sin avsaknad av ljus.

När människan börjar kalla det oheliga heligt och berövar det andliga sin kraft så de fem elementen tappar sin andliga anda och den ursprungliga alkemin inte längre kan utföra sitt uppdrag att ”rena de tre själarna”, då ingriper Universums arkitekt, låt vara på vilket sätt, för den fallne och inkapslade ljussonen måste minnas vem han är, varifrån han kommer och varthän han måste gå.

Känner man inte igen samma grundtanke i de vanliga religiösa grundföreställningarna?

Jo, men ändå inte riktigt. Tänk på legenderna om hur budbärarna och alla som påvisade det oheliga blev förföljda. Man säger att idag finns inga alkemister och inga katarer längre, även om det finns organisationer som hävdar att de går den gnostiska vägen fastän de bara håller Gnosis fången i en dogmatik som kallas gnostisk och inte får ifrågasättas. Men en gnostisk lära är ingenting annat än en individuell gnosis som blivit levandegjord. Under alla århundraden har gnosisbärarna motsatt sig formens kristallisation: zenutövare har ifrågasatt den vanliga buddhismen, parfaiterna motsatte sig kristendomens ytliga dekadens.

Gnostikern bryter sig ut ur den dogmatiska fångenskapen och man kan inte beskylla honom för att bemöta sina gelikar med ett inställsamt leende och aldrig talar han heller om avfällingar och syndare. Han ser i ett sådant fall endast en sökare efter Gnosis, en larv som vill bli puppa men kanske inte riktigt lyckats med det. ”Ve den som hindrar mig skåda den storartade himlen”, säger en kinesisk invigd. Ställ ingenting mellan människa och Gnosis, så lyder parollen.

Larven ser ännu inte himlen, han ser sin egen natur, han rör sig i den naturliga rytmen men har ännu kvar att upptäcka himlen för först måste han upptäcka jorden. Den första människan hade sina fem assistenter, luften, vinden (etern), jorden och elden och larven måste leva i harmoni med sig själv och återfinna de fem och aldrig tro att han skulle klara uppgiften utan dem.  Tillsammans med dem utgick han en gång från Kosmos herre och nu finns de inom hans egen natur som de ”fem organen”, för att citera den kinesiske gnosis, och som båda skall bygga upp och bryta ner. Först måste en harmonisk kropp byggas upp innan kroppsbyggnaden kan brytas ner. Så som det är i naturen, så är det i anden. Larven verkar i sig själv tills den kan överlåta sig åt puppan. Puppan samlar sin kraft tills fjärilen, det transmuterade ursprungliga väsendet, kan födas igen och i en ny form.

Lagen om tre: Tron, hoppet och kärleken upprepas i Lagen om fem med tilläggen födelse och pånyttfödelse och i Lagen om sju: med uppnåendet av förberedelse och återställande av Urdygderna. Det låter honom i frihet och mod gå Saturnus, portväktaren, till mötes och förlösa denne från vakttjänstgöringen⁸. Då har på nytt upprepats vad den gnostiska legenden talar om: den första människan har blivit fri och stiger åter till Gud. För alla är vi väl de förstfödda? Alla är vi väl svartbrända meteoriter, fallna från himmelen? Behöver vi inte slipas så att vi märker hur ur det svarta framträder ett plötsligt färgspektrum som flyter ihop till rent vitt när denna sjufaldiga gnistrande sten åter stiger upp till skyn?

Till färgen vit går han in i sitt urgamla Rike, som den vita pärlan, icke materiellt vit, men sådan som Pärlans sång antyder: ”Pärlan, det återställda heliga självet, skall åter tillbe sin Fader i kärlek och i tacksamhet och han skall aldrig mera lämna sin Faders hus ty den som återvänt är för mer än den som aldrig fallit. ”

Den som samlat vishet ur sina erfarenheter har blivit till Visheten själv.

Och Vishet … vad annat är det än Gnosis?