Bibliotheket Henk och Mia Leene

Det är tragiskt att nödgas konstatera, att den så långt utvecklade och autonoma människan av det 20:e århundradet har fått betala ett så högt pris för sin individuella utveckling. Många söker en väg tillbaka till det förgångnas harmoni med naturen och vill återställa den jämvikten. Tallösa religiöst eller på annat sätt idéellt sinnade söker en alternativ livsföring medan många vill hålla fast vid en tro av något slag som ger livet ett innehåll.

Trots det skulle det tidigt medeltida, med dess gnostiska sekter och dess principiella men helt naturenliga livsinställning, inte i bokstavlig bemärkelse kunna återkomma för hela mentaliteten och alla omständigheter har förändrats. Människan är så till den grad tagen i beslag av samhället att religion och andlig inriktning bara blir en extra färgklick över det hela och absolut ingen huvudsak.

Ändå har ursäkten ”numera kan man inte leva ett idéellt och andligt liv” i för hög grad blivit en undanflykt för den som hellre bekänner sig till det vanliga livet. Lucifers grepp har så märkbart försvagat all högre inspiration att den tid måste komma då ett ingrepp utifrån åter blir nödvändigt.

Enligt historiska källor hade bogomilerna nästan 10 000 parfaiter bara i Pogesa i Bosnien. Jämför vi detta med nutida religiösa rörelser som har manifestationer med 100 000-tals deltagare då förväxlar vi andlighet med masspsykos. Parfaiter inte bara ”upplevde”, de levde genom en helt annan livsprincip, de hade blivit ”ett” med Läran. För att bli parfait behövde man inte följa några yttre lagar, inte uppfylla några särskilda förpliktelser med hot om sanktioner om man inte efterkom dem utan kärnpunkten var total ”omvändelse” och total hängivenhet.

Sådant kunde, fram till för ett par hundra år sedan, ske harmoniskt eftersom man helt kunde följa sitt hjärta. I dagens läge skulle sådana hamna i tidningarna eller bli intervjuade i TV på grund av sitt unika beteende. De skulle förlöjligas men samtidigt bli beundrade av många som innerst inne skulle vilja bli likadana men inte skulle våga. Att ”omvända” sig är idag mycket svårare därför att de materiella banden har insnärjt oss så fullständigt och helst vill vi dessutom bevara dem. Som blivande parfait måste man bevisa att man inte längre hade några materiella band, inte heller i sitt hjärta. Deras omvändelse var ett språng ut i intet, det beslutande valet i tarotkort nr 6.

Fastän många kanske tror att de redan gjort ett sådant val är våra val inte att likna vid parfaiternas. Deras liv behärskades bara av spiritualiteten: de ägde varken hus eller egendom, familj eller pengar.

Man kan säga, att de på ett sätt stod utanför samhället men var på samma gång ändå beroende av sina medmänniskors välvilja och omtänksamhet för sitt frugala livsuppehälle. Hur sådana skulle te sig i dagens samhälle kan man livligt föreställa sig, men tänk vilket välstånd en del nutida guruer och andra ”mästare” lever i!

Å andra sidan är fattigdom i och för sig ingen förtjänst och absolut ingenting att sträva efter men kan stundom bli dens öde som helt hänger sig åt det gudomliga. Man måste också komma ihåg att det för katarernas del inte var ett lidande armod utan en ädel och självvald måttlighet. Däremot är det för den som inte funnit detta mål bara en svår prövning att behöva vara fattig. En parfait kunde helt ägna sig åt att bara uppleva de två enda tingen: att erfara Gnosis i sig själva och att söka befrämja den gudomliga andens allmänna verkan.

Att helt omdana sitt liv utifrån egen övertygelse, även om det många gånger väckte omgivningens ringaktning, betydde att man hade en förmåga att identifiera sig med ett inre liv som man ansåg vara mer värdefullt än det vanliga livet, men hade livshållningen slagit över i ren fanatism, då vore det i själva verket egentligen frågan om egoism, någonting som utgår från egennyttan, vad man nu än skulle kunna kalla den. Men hölls fanatismen undan och om parfaiten uteslutande inriktade sig på noggrann själviakttagelse och följde sig själv, sitt samvete och sin intuition utan att på minsta sätt fördöma andra, då var det bara ett vittnesbörd om att han följde en högre väg. Därför måste den som ville bli parfait först gå igenom en prövotid som skulle utvisa om han verkligen var beredd, om han verkligen ville det han som troende hade föreställt sig att han ville. Och allt detta för sin egen skull och för deras skull som redan var parfaiter.

Det finns antydningar om att en parfait som lämnade ovärdiga tillträde till gruppen i vissa gemenskaper blev utesluten och inte kunde komma tillbaka under den inkarnationen. Detta därför att man visste, att ingen är farligare än den som fallit när det blev tider av förföljelser. Detta faktum gäller än idag. Ändå drog sig en del, som kände att de fallit, tillbaka i ensamhet, drivna av samvete och vilja till rättelse. Med att ”falla” avsåg man då att inte kunna följa sin inre väg men numera betyder det att inte kunna följa sin organisations riktlinjer men då finns det ju andra rörelser där man kan kompensera sin besvikelse.

Historien uppvisar exempel på sådant: Cicero i förhållande till de eleusiska mysterierna, Augustinus i förhållande till manikéerna och många andra som i skrift bittert anfäktat den gnostiska livshållningen i största allmänhet, för om en besvikelse gör en bitter kan man vilja hämnas på den man tycker är skyldig. Oftast förföljdes gnostikerna av dem som var bittra över att själva inte ha ägt tillräcklig förståelse för det spirituella draget utan förfallit i fanatism i stället, då man uppfattat kravet som lagar som måste följas. Den organisation de gick över till belönade sedan deras iver och så kunde de kompensera sin fundamentala besvikelse. Det här skulle dagens psykologi kunna säga en hel del om.

Man hatade inte så mycket gnostikern som person utan den spegel man såg sig ställd inför. Därför var en prövotid av största vikt, för i äldre tider kunde man inte, utan att förorsaka risker, hoppa mellan organisationer och övertygelser som skenbar vinnare eller förlorare.

Vad det gäller principer som ställer krav, soberhet och samtidigt naturlighet och enkelhet, har det skett en försvagning i fråga om tolkningen av dessa attribut. Detta befriar visserligen från klerikalt översitteri men profaniserar också det heliga så till den grad att det av många inte alls kan uppfattas. Detta är risken med intellektualismen. Både ett övermått av emotionella rörelser och av ett slags intellektuell arrogans skapar lamslående översitteri och faktiskt okunnighet. Varken den förslavade eller den okunnige skulle kunna klara parfaitens prövotid.

Man kan tycka att äldre tiders livsuppfattning var mer onyanserad och svart-vit. Bittra motståndare med ställning framförde sina åsikter militant, de höll inte inne med dem. Idag låter man alla yttra sig fritt, och det är förstås helt riktigt, men det gör också många gånger åhörarna mer oberörda för att de får höra så mycket. Religionskrig är i och för sig otidsenliga men äger rum på sina håll men då är de mer resultat av gruppmotsättningar och förs aldrig av rädsla för kätteri. Bogomiler och katarer kunde hålla stånd mot inkvisitionen därför att deras parfaiter och bonhommer visade en äkta och hållbar framtoning. Skulle de ha tvekat skulle inte gnosticismen i århundraden ha kunnat bestå som ett levande vittnesbörd.

Kristendomen och islam har också kunnat bestå under åtskilliga århundraden men de har gradvis genomgått en förändring, så att numera bara litet av det ursprungliga återstår; tänk på vilken skillnad det är på en urkristen och en nutida kristen!  Gnosis gjorde allt annat än splittrade men dess anhängare bestod ibland av utstötta som var splittrade på så sätt att de hade helt olika kulturbakgrund. Ändå kunde de utan vidare förena sig när nöden så krävde, vilket exemplet med Nicetas, bogomilernas ledare, visar.

En parfait måste alltid kunna bekräfta sin andliga längtan i gärning och därför fordrades en prövotid av år, inte bara månader. Det gällde inte i första hand att ändra matvanor och ta avstånd från det vanliga utan inre integritet och ändrade livsnormer blir bara en självklar följdverkan. Han kunde tiga och ägde Urdygderna och då allra främst den första av dem: Gott mod. Utan det skulle han aldrig ha kunnat ”övervinna världen”, en värld som inte bara bestod av förföljelser och hat, utan också av många frestelser; parfaiter blev överallt mottagna vid hoven och många av dem var ”högrestånds personer”. De var vana vid komfort och en skyddad miljö och måste nu lära sig naturens mysterium. Detta fordras om man vill bli en mästare i såväl fysisk som psykisk läkekonst, och det måste en parfait kunna vara. Han upptäckte snart att det är som den kinesiska filosofin lär: utan kunskap om naturens ande ingen mästare i läkandets konst. Denna insikt hade även den hellenistiska läkekonsten. På Kos kan man ännu se minnen av det och även på många andra håll kan man se hur allt ”högre” syftat till andens, själens och människan-naturens, enhet.

Renheten, som är förutsättning för att kunna utöva läkekonsten, betyder i grunden att stå öppen för etrarna. Etrar kan aldrig inverka positivt om de omges av orena tankar och känsloyttringar hos dem som drar till sig dem. De som nått renheten fick en läkande inverkan på sin nästa och gav honom insikt i naturen och i hur den verkar. ”Läs i naturens bok”, sa alkemisten, vilket också betyder ”Läs i människans väsen”. En parfait var, som den ädla fjärilen, på väg mot fullkomningen, vilket betydde den helt andliga människan. Om han föll förlorades detta mål och det finns inga ädla fjärilar i förminskad grad, de kan inte framträda i förminskade, mindre ädla varianter. Därför underkastade han sig själv, av logiska skäl, noggrann iakttagelse, en nitiskhet som man i våra dagar skulle le åt, trots att många innerst inne skulle vilja leva så. Sådana kan ofta se sig själva som svaga eller ljumma eller ser de i största allmänhet ner på sig själva. Därför har i våra dagar längtan efter mästaridealet blivit så upphaussat. Det man själv inte förmår låter man ”mästaren” ta över i tron att allt blir bra då.

Sådana tankegångar finner man aldrig om man letar i den gnostiska kvarlåtenskapen. Visserligen höll de troende parfaiterna i ära, men det var mest de helt utomstående som ville sola sig i deras glans. Annat var det med ”de ädla”, de som beskyddade parfaiterna mot deras förföljare. De ädla kompenserade sin eventuella brist på helighet eller andlighet och sina tillkortakommanden vad det gäller själviakttagelse med sin stora ridderlighet. De var verkligen ”ädla” på den nivå de kunde bekänna. Deras mod utgick både från äventyrslusta och verklig vördnad för parfaiterna och bonhommerna. Utan de ädlas beskydd skulle många parfaiter inte ha kommit så långt som de gjorde.

Nu kan man fråga sig om det finns parfaiter i dagens läge?

 -I så fall är då deras liv ett vittnesbörd där deras livsinställning och förmåga till själviakttagelse utgör bevisen. En parfait har växt fram ur en ”larv”, en vanlig, naturlig och harmonisk sådan. Han har varken blivit ”befordrad” av någon organisation eller ”invigd” av en halvfärdig mästare och inte heller har han ”mediterat” sig till det.  Allting är underkastat det fortlöpande växandets lag och harmonisk ordningsföljd, steg för steg. Man kan inte meditera sig till larvstadiet utan man måste, genom insikt, gärning och besinnande, först bli harmonisk . Utan insikt och slutledning kommer man ingenstans och inte heller utan efterföljande handling!

Måhända en del skulle vilja bli parfaiter men hur bli det utan att först bli larver? Bara det är i själva verket en stor uppgift nu när en allmän motnaturlighet, en materiell överskuggning och en ateistisk grundinställning är överhärskande. Vi har genom århundraden av missinriktning blivit så invecklade att vi börjat göra sak av de enklaste principer och lärosatser. Men naturen behöver inte läras någonting, den har ett medfött vetande. Detta har vi antingen förlorat eller också finns det där fördolt. Larven vet att den måste bli förpuppad och sedan komma till fjäriltillståndet. På det inriktar den hela sitt liv.

När djuret känner dödens timma nalkas drar det sig tillbaka i ensamhet. Många av oss ägnar åratal av sina liv åt att betänka dödens ”problem” och sedan dör många i tron på ett ”avgörande” ögonblick. Men, kan man tycka, det är ju därför att vi tänker efter, det är bara ett utslag av vårt tänkande som sådant. Och det är det men samtidigt berövar oss detta ständiga funderande vårt hjärtas finaste förmåga, det andliga tänkandet.

Det är ingen mening alls med att spekulera i livet efter döden om detta bara försvagar vårt jordeliv. Livet efter döden och livet på jorden bildar i djupaste väsen en helhet. Det ena är en följd av det andra och vice versa. Det måste den inre människan förnimma och skulle hon inte göra det skulle detta bara bevisa att någonting fattas henne. Larven måste veta det den måste veta men behöver kanske påminnas och återupplivas litet för så mycket har gått förlorat att vi inte alls växt till som larver. Den goda början har inte ägt rum eller … ännu inte.

Låt oss därför överhuvudtaget inte fundera över det där goda slutet. Låt oss försöka leva i en renhet som uppfångar de rena etrarna, d.v.s leva det naturliga livet uteslutande ”synden”, komma ur att ”stå utanför Ljuset” lämna de sju ursynderna, det luciferiska varat eller oheligheten. Parfaiten prövades på huruvida han var en larv, de troende var ofta inte ens det. Komna ur alla omständigheter, inom och utanför oss själva, har vi som söker Gnosis åtagit oss att vara larver, vanliga harmoniska egon som inte förstört sig genom ursyndernas tyranni. Det kravet kan vi lätt glömma om vi ser parfaitens gyllene glans som ett ideal som gör honom till en idol. Det skulle vara lättare än att själv försöka bli en!

Vägen börjar inom oss själva. Det vore fantastiskt ifall vi redan skulle vara riktiga larver för i ett sådant tillstånd ligger säkerheten av ett gott slutresultat, men detta är mer än vad de flesta kan uppvisa för hur många känner en så stor förvissning? Frånvaron av denna känsla av säkerhet i Gnosis gör oss ängsliga och tvivlande, till ”ljumma” eller kanske rent av till fanatiker. Låt därför alla arbeta på och bygga på den Goda Begynnelsen, på larvstadiet, så blir allt väl. På den som kan det vilar redan Betlehems frid¹³.