22 Lombrives ligger vid Ussat-les-Bains i franska Pyrenéerna
Gnosticismen grundar sig på en ursprunglig värld som är helt olik den vanliga som vi ser omkring oss.
Gnosisbäraren känner den ”upplysning” som uppnås när han skrider över logikens gräns och börjar ösa ur en icke jordisk brunn. Zenmästarna talar om ett rationellt och ett icke rationellt tänkande och gnostikerna om en övernaturlig gnosis som öppnar sig för den som vågar använda sitt själsvetande. De hade ingenting emot filosofi och vetenskap, tvärtom var alla ledare inom gnosticismen vad som nu skulle kallas högutbildade eller i varje fall stora tänkare. De sökte däremot jämvikt mellan mänsklig kunskapsförmåga och re-ligio, en hjärtats förbindelse med urkällan. På samma sätt måste varje nutida gnosissökare först återfinna sitt ”förlorade vetande”.
Den som inte kan använda sig av ett alldeles speciellt tänkande omkring de ting om vilka det här talas kommer aldrig att, via en insikt som leder till självkännedom, komma till andligt uppvaknande. Därför har tänkande och förstånd en så avgörande plats inom gnosticismen såväl som inom alkemin. Alltifrån äldsta tid har gnostikerna försökt utveckla de troendes förståndsmässiga tänkande. Slaven som börjar tänka genom förståndet börjar då undra över sin ställning och den konservativt kyrklige börjar undra över inkonsekvenserna inom sin troslära.
Tänkande reser sig mot all imitation, det gör människan autonom och således blir tänkande den första anledningen till kätteri. Till och med att fördjupa sig i den vanliga naturens lagar fordrar i högsta grad en förståndsmässig tankeförmåga. Av en aldrig funderande, ytlig person skall man inte förvänta sig insikt i alltets stora under. Tankeförmågan bistår det mer intuitiva ”hjärtats tänkande” så att man via tankeförmågans tänkande kommer till hjärtats samvete, dess samtänkande. Människor har ofta bara ett minimum av intuition och samtänkandet tycks hos många ha gått helt förlorat och då ser man bara okunskap, samvetslöshet eller ett slags alltför tänjbart samvete, men om hon säger ”Det kan jag inte göra på grund av mitt samvete”, betyder det åtminstone att hennes intuition satt sig till motvärn.
Samvetskraften går alltid från tankeförmågan till hjärtat och där bildar den förnyad andlig kunskap. Samvetet, eller Urvetandet, är intuitionens följeslagare. En människa som lever ur intuition och samvete och, sett från högre synvinkel, inte bara på vanligt sätt är moralisk, förbereder sig för en andlig väg. Denna intuitivt öppna hållning leder henne definitivt till spiritualiteten för intuition och samvete har obegränsade möjligheter och står aldrig stilla. De vill inte låta sig begränsas genom mänskliga reservationer.
Mångas djupa längtan efter det högre livet har uppstått ur en hemlängtan som berört hennes intuitiva själ. Instinkten kan däremot inte liknas vid intuitionen. Många kan få en instinktiv känsla inför många företeelser men intuitionen är mycket mer sublim och utgår ifrån en själens sensitivitet som i grunden har att göra med andlighet. När det själsliga förnimmandet kan översättas till högre förstånd blir det kunskap, samvete, urvetande. För att en sådan erfarenhet skall uppstå behövs ofta bara en liten händelse för att det intuitivt uppfattade plötsligt skall bli ett vetande. Det vetandet kan man bevara och utveckla oberoende av andra men den individuella gnosis är hela tiden med på notorna.
De gamla gnostiska gemenskaperna, som felaktigt stundom uppfattas som isolerade klostergemenskaper, leddes alltid av parfaiter och bonhommer som i många fall bodde på heltid vid samlingsplatserna. Där sökte de unga parfaiterna skydd och ibland öppnade man för sammankomster med stora skaror troende och på så sätt kan man säga att de öppnade sig för världen och självständigt gav den av sin individuella gnosis. Varje sådan gemenskap står och faller med sina parfaiter. Så är det också med vanliga organisationer, de består oftast bara så länge deras ledare finns.
Alla gnostiker förenade sig vid ett givet ögonblick i en gemenskap, i skolor eller i klosterliknande institutioner där en kärna av parfaiter bodde och höll den gnostiska inriktningen vid liv. Mot vad historiker tror gällde det inte så mycket samlande kring en lära utan i första hand låta besökaren ta del av det kraftfält som parfaiterna byggt upp individuellt genom en personlig kunskap. Ibland föreställer man sig, att den inspirerade bara tagit del av föregångares insikter eller av litteraturens förklaringar, för det är den naturliga vägen för en intellektuellt inriktad som vill veta, och för dessa kan det vara svårt att föreställa sig att gnostikerna framför allt extraherade Kunskap ur en osynlig värld som de stod i samklang med via hjärta och själ.
Det skenbart förlorade urvetandet finns i hela kosmos och den som kan göra bruk av sina inre förmågor behöver bara andas in det. Inom en sådan gemenskap måste ett andligt kraftfält byggas upp och strålas ut så att alla som äger de beskrivna förmågorna kan förnimma en uttalad och en outtalad kunskapskraft. I en sådan gemenskap finns en jämvikt mellan stillhet och aktivitet men även under den aktiva fasen måste det vara möjligt för själen att bevara förbindelsen med den allestädes närvarande gnosis. Ur denna gnosis öser var och en fram det han kan omfatta.
Att grunda en gnostisk gemenskap är ett vågstycke. Numera skulle motståndet ligga i att människan i så hög grad irrat sig iväg från sitt urvetandes och samvetes förmågor och många gånger är så otålig och cynisk, att hon har svårt att använda sig av dessa finkänsliga inre instrument. Inom en gnostisk inriktning får inte teknikaliteter ta över, medlemmarna får inte uppslukas av byggplaner och smakfrågor. Inte heller får det betyda någonting i vilken omgivning den esoteriska gruppen bekänner sin gnosis utan bara hur och att de gör det. En del katarer gjorde det i grottor, andra i fria naturen, åter andra i källare och hyddor men det fanns också de som gjorde det i storartade slott.
Vart människan än går tar hon med sig själv.
Om man besöker en gnostisk brännpunkt känner man de högre vibrationer som en gång bildats där. Varje intuitiv uppfattar det. Då kan två saker hända: man kan känna sig upprörd, då har man dittills levt falskt, eller kan man känna sig ytterst upprymd och verkligen andas in de högre svängningarna och somliga känner en irritation. Alla dessa känslor kan uppstå om man besöker gamla katarplatser särskilt på de många ställen där vibrationerna fortfarande i högre grad finns kvar. Alla känner en harmoni ifall de får kontakt med den egna vibrationen, oavsett i vilken grad, men ändå lämnade katarismen, förutom en känsla av upplysning och beundran, en viss ångest efter sig.
Jorden och bergen tar upp den högre vibrationen men också avtrycken av det lidande som uppstod genom angreppen och minnen av båda dessa erfarenheter svävar i eterfälten ovan dem. Därför ligger ovanför en del katarplatser ännu minnet av den ångest de kände som ännu inte uppnått fullkomning i sin andliga förmåga. Ångest är en mycket djupt rotad emotion och den kan till och med utvecklas till själsångest. Detta eterminne påverkar de nuvarande invånarna på dessa platser som inte har lärt sig värja sig mot den.
I Lombrives22grottor fick man andlig upplysning men där upplevdes också fruktansvärd ångest på grund av de historiska händelsernas gång. Efter katartiden började dessutom kriminella gäng utnyttja grottsystemen och införde sin mentala vibration i dem. Därför slår mot den intuitive besökaren en hel skala av känslor, men bland dem som nått ett visst andligt uppnående framför allt en upprymdhet.
För att kunna bilda en gnostisk gemenskap måste det finnas parfaiter. En parfait blir man endast om man inom sig själv utvecklat sin egen insikt och dessutom har både andlig längtan och ett medvetet vetande. Man blir inte parfait genom en impuls eller genom flammande entusiasm, det vore bara en häftigt uppflammande men snart utslocknad låga. Man blir det bara genom en inre livslång, aldrig sviktande trängtan. Parfaiter kan uppstå ur alla samhällsklasser inom en befolkning och ur alla slags tankeriktningar men de har alla det gemensamt att de inspireras av Gnosis och kan överskrida den mänskliga hjärnans begränsningar. Den ”extas” som bland andra Meister Eckehardt talar om fanns hos gnostikerna också, men den var inte som inom mystiken känslobaserad utan hade sin grund i det Högre förnuftet och absolut inte lik den extas som förekommer i en del kristna frikyrkor!
Den antyds av Hermes Trismegistos som Tänkandet. Den överensstämmer med zenbuddhismens Satori som innebär föreningen mellan Ande och Själ – Shiva och Sati. Denna gnostiska ”extas” har lämnat minnesspår efter sig. Men vilken är då skillnaden mellan mystikern Meister Eckehardts extas och gnostikernas? – Det är egentligen ingen större skillnad mellan deras upplevelser. För alla dem som är på väg att förena själ och ande kommer ögonblick av hänryckning; ju mer han uppnått en enhet mellan intuition och urvetande, desto lättare känns det för honom att meddela andra vad han mottagit. För vare sig det sker genom hans utstrålning eller genom hans ord eller bara genom samvaro, kort sagt hur denna överföring än sker, måste hans instrument kunna låta litet ”för mycket” flyta igenom det.
Så länge man lever i en fysisk kropp kan det bli litet ”för mycket” av högre krafter. Då blir den inre spänningen övermäktig och det kan lätt bli ett ”nu orkar jag inte längre”. Men om egot kan samverka med sin nästas behov kan kroppens sinnesorgan klara den situationen men då måste man mer bli som en kanal där anden flyta igenom utan att man blir utmattad. Denna konst måste varje medarbetare behärska. Så som vattnet flyter genom en vattenledning så måste den sensitivt mottaglige och medkännande låta anden, ren och oförfalskad, flyta som genom ett rör till medmänniskan.
Ingen kan hindra människan att vara den hon är för endast genom verkligheten kan hon komma till kunskap och erfarenhet. Om en gemenskap grundas där gnosis skall flyta fram och tillbaka måste hela denna gemenskap inrikta sig på att vara ett sådant rör, en ledning som kan bevara gnosis kraft i dess ursprungliga tillstånd. En egenskap hos människan är att hon ser allting genom eget färgade glas, hon kan inte annat. Därmed färgar hon också sin nästa och hans omgivning med sina egna glas men vem kan veta om färgerna blev de rätta?
De gamla gnostikernas övertygelse ”Jag är ett intet” var inte framsprunget ur en mindervärdeskänsla och inte heller ur en falsk ödmjukhet. Den var en glädjerik upptäckt, följden av mötet med någonting överväldigande. Den var som att stå under en stjärnhimmel och känna sig själv liksom försvinna i den väldiga storheten av själva kosmos. Sensationen av att vara en del av detta oändliga och glädja sig över att kunna vara ett intet i det sammanhanget, så att man inte fördärvar det. Då ljuder orden ”Jag är ett intet” på ett helt annat sätt! Man har genom insikt och gnostisk hänryckning stigit till toppen av ett berg, insiktens och kunskapens berg, där en väldig och hänförande utsikt breder ut sig, en upplevelse som man inte vill gå miste om och stående där upplever man lyckan av att vara både ett intet men ändå allt.
Då har man kommit till gränsen till sitt icke-vara, till det område där motsatserna möter varandra, till zens Satori, vilket inte kan omfattas av det rationella tänkandet. De som har sådana erfarenheter och vill fortsätta ha kvar dem, de är i stånd till att leva inom en ny men ändå urgammal gnostisk gemenskap. De kommer att vidta alla åtgärder för att bevara den förverkligade gnosis, bära ut den och fördjupa den. Med att ”vidta alla åtgärder” menar vi inte att fanatiskt klamra sig fast vid vissa bestämda uppgifter utan vi menar: de skall vilja förlora sina liv för att behålla Det. Det här vet alla som mött Gnosis. De andligt sökande är alla pilgrimmer på väg till sitt ursprungliga Hem. Måtte nu Allt Livs Herre få leda dem till det Goda Slutet.
Betlehems djupa frid vare med dem alla ända till den fröjdefulla hemkomsten!