Ditt Livsträds fägring
är som ett under, o, herre
Det öppnar mina slutna sinnen
För Ditt gudomliga vara
Hemlighetsfullt omsluter dess krona mina sinnen
och viskar i min själs öra
visheten av begynnelsen och änden
Ur rötterna av dess kraftiga stam
ser jag saven stiga upp i dess rytm
och sammanlänka det som är nedan
med det som är ovan
Låt mig bli som Ditt Livsträd
ett skott på de kallades stam
de som förrättar sina verk
i det paradis som står i mitten
Igenom historien har gnostikerna alltid betraktats som upproriska gentemot den kyrkliga hierarkin och dess ofrånkomliga dogmatism. Samtidigt har de också kallats ”förlorare”.
Men är det egentligen så? – Förlorare är i allmän mening de som tappat ansiktet inför samhälle och medmänniskor och med det synsättet är de nog förlorare, för det finns nästan inga materiella bevis för att det skulle ha gått särskilt bra för dem i den bemärkelsen. Likväl intar de än idag en plats i mångas sinnen och omfattande verk skrivs om dem. Där beröms deras livsföring och andliga insikt, i varje fall om författarna inte varit så subjektivt dogmatiska att de gått efter förföljarnas skrifter, för förr som nu blir smälek och falska beskyllningar ofta följderna för dem som vågar ifrågasätta den gängse och sanktionerade uppfattningen.
Otaliga har, frivilligt eller ofrivilligt, blivit martyrer på grund av sina ideal eller bara för att de lagt fram sanningen. Det tycks som om det sättet är det enda varigenom mängden kan få insikt om sanna fakta. Större delen av det mänskliga livets materiella och andliga vetenskap har framförts av modiga och idealistiska pionjärer som fått kämpa för den.
Vi är dessa sanningssökare stort tack skyldiga och det enda sätt vi kan tacka dem genom, är att föra den brinnande facklan vidare, så att ett fullkomligt mörker, där okunnigheten definitivt kan slå rot, aldrig skall bli rådande.