Bibliotheket Henk och Mia Leene

Om man går bakåt i tiden vad det gäller gnosticismen hamnar man till slut i det helt bortglömda, i legendariska tidsåldrar som omges av mystik, i en tid då man hyllade ur-sanningen klädd i symboliska berättelser, upprättade för att skydda gnosis ljuva blom mot profanisering. Var man än söker finner man att gnosticismen och dess vittnesbörd alltid utgått från det kosmiska hjärtats direkta förbindelse med det levande mänskliga hjärtat. Det är som en sol, en synlig och en osynlig, ett organiskt hjärta och ett andligt.

Redan den allra äldsta visheten säger oss att Solen vibrerar i kosmos ande och att hjärtat korresponderar med Solen. Ur detta stiger gnosis fram, den andliga kunskapen, och därför kan man med rätta se gnostikernas vishet som en solreligion. Ett exempel är Zoroaster och hans solgud Ahura Mazda. Inom alkemin står solen, som symbol för anden, i centrum. Soldyrkan kan emellertid lätt leda den oförberedde på villovägar och man bör inte slå in på den vägen. Lika litet som katartidens trubadurer var vanliga vissångare var forntidens solreligioner vanliga naturreligiösa läror.

Från Atlantis, över Egypten, Grekland och Persien kom den gnostiska tanken till Europa. Långt före vår tidräkning kände mänskligheten till idén om andlig inspiration, överförd i den form som Sanhasai nedsänkte till våra områden med lägre vibration³

Katarerna kallade denna världen ett Satans verk men detta innebar bara att man ansåg att själva världsordningen, inte skapelsen i sig, har byggts upp efter långvarig påverkan av oheliga målsättningar och för närvarande är vårt samhälle helt i den oheliga andens våld och kommer att så förbli under århundraden till. Det är inspirerat av Lucifer. Ändå är Lucifer, som legenden förtäljer, Kristi tvillingbror. Demon est Deus inversus (En demon är Gud inverterad). Idén om att man skulle ha hävdat att det skulle finnas två gudar, en god och en ond, har fått många som intresserat sig för katarerna och gnosticismen i allmänhet att vända ryggen till, men det fordras tid, inriktning och insikt för att rätt kunna sovra i de oftast summariska framställningar som finns att tillgå och förstå vad som egentligen menas med dem.

Zen säger: Ur Tai Chi framträder Ch´i och Yin och Yang. Och Yin och Yang är lika litet allenarådandegudsföreställningar som katarernas uppfattning om ont och gott, i båda fallen gäller det förklaringar av kosmiska principer. I den antika myten är Saturnus både ljusets och mörkrets gud, i hinduläran ses Shiva som en gud som både förintar och upprättar. I den gamla judendomen var Gud såväl en domens och förintelsens gud som en kärlekens. Alla tycks de vara två i ett, gudar med janusansikten. Satan ses som Guds motspelare eller mörkret som står emot ljuset och både mörkret och ljuset upphäver varandra. De utmanar varandra konstant och alla är vi gudar med Janus dubbla ansikte.

Inom oss härskar samma rytm: mörker och ljus följer på varandra, motgång följs av medgång men mitt under det växlande förloppet kan vi ibland nå en höjdpunkt och det betyder att det måste finnas en princip som är högre än denna januskraft. Det är Ch´i - den osynliga solen, Kristus – den pånyttfödde, Shiva – den osynlige, Mitras – Solens återvändande son. Så ställs då åter naturen i den guds händer som står ovanför gott och ont, den gud som inte har två aspekter av vilka den ena alltid har övertaget, utan en gud som är allt i en, där alltings kärna ligger innesluten, även det onda. ”Det onda” är inte ”ont” i och för sig så länge det inte rycks ur sitt sammanhang och blir satt på en tron. Denna disharmoniska situation utspelas dagligen i alla tonarter; i världen, i naturen och i människan. Ingen är ond så länge det goda håller honom i sina armar, ingen är lasterlig så länge dygden råder. Men är då dygden någonting annat än lastens motpol? Det ”oheliga” har intagit det heligas plats och det var detta katarerna ville påvisa när de uttalade att ”Denna världen är av Satan”.

Så länge den fallne ljussonen brister i förhållande till Ljuset är han en fånge inom detta ”oheliga”, ja, faktiskt i satanismen men även satanismen har sin upprinnelse i samma eterkraft som ligger till grund för det ”heliga”!  Från början fanns bara en enda kraft, den gudomliga! Gnosticismen strävar efter oberoende av världen därför att ljussonen, så länge han aktiverar det oheliga kommer att förbli dess fånge. Detta oheliga kan man aktivera genom att leva i världen men lika gärna genom att leva i enslig världsfrånvändhet. Det gäller inte att ”hålla sig undan”!

Det oheliga finns inom oss och det är inte de naturliga tingen omkring oss som håller det i stånd. Vi driver hela tiden det hjul som heter ”Uppgång, blomstring och nedgång” – denna världens motor. Därför är det som man i många universella lärosatser finner uttryck som motsvarar ”världsflyende” och ”i världen men inte av världen” etc, kort sagt att bli eremiten i hyddan. Men att bokstavligen följa dessa deviser vore bara försök att komma undan den ohelighet vi alla gemensamt skapat och vart vi än går tar vi ändå oss själva med. Så länge vi inte återställt det oheliga till det heliga, håller vi det istånd även om vi fördömer det med munnen.

Genom alla tider finner man det beklagansvärda faktum att både vanligt religiösa och gnostiskt inriktade i många fall visar prov på denna tvehågsamhet. Gnosis och gnosticism är inte alltid samma sak. I tider av prövning och nöd visar människan alltid vem hon är även om hon alltid försökt avstå från egots begärelser. De som tvingar sitt hjärta att kompromissa måste räkna med följderna. Gnosis framträder bara hos den som ur sitt inre är rättfärdig. Kabbala säger: ”Belöningens stig är för den som handlar rätt”. På samma grund vittnar Zoroasters Gatha⁴ om en inre strid, striden mellan heligt och oheligt, mellan gott och ont. Kampen för en naturlig rytm ligger redan bakom en sådan kandidat, hon motsvarar redan det första kravet: återställning av sambandet mellan människa och natur. Katarerna tolkade också denna omsättning trefaldigt. Man kunde enligt deras indelning befinna sig i tre olika tillstånd:

Renhet eller formation – les purs (de rena);
Reformation – les parfaits (de perfekta i betydelsen helgjutna) och
les bonhommes (de goda) – de transformerade.

Litet lustigt men talande anger man ibland tillstånden som: larven, puppan och den fullbordade fjärilen och är larven inte är fullvärdig blir det ingen puppa av den. En frustrerad naturlig person, sjukligt fanatisk i sin strävan på den naturliga horisontala linjen är för fixerad vid larvtillståndet för att kunna ta nästa steg och bli puppa. Den hos vilken gnosis utvecklats är redan en puppa som växer till fullgånget tillstånd men den som har konflikt med sitt ego, som bekymrar sig över dygd och last, över om natten skall fördriva dagen eller dagen natten, är inte ”fri” från världen, i vilken han måste vara en sund puppa.

Frihet betyder på samma gång obundenhet som bundenhet. Frihet är att våga vara sig själv, vem man nu än är. Larven söker sitt gömställe när tiden att puppa sig har kommit, en människa vet intuitivt när tiden för hennes själ att börja spela en roll har kommit och väljer en omgivning efter det. Hon lägger inte sin själ på en dynghög, ifall hon utvecklats naturligt väl fram till den punkten. Dynghögen kan vara vad som helst, till och med den propraste omgivning. Hon gör fritt för själsfågeln på ett ställe där den kan bre ut sina vingar, se solen och känna igen sitt eget land. Vem skulle låta denna fågel få se sin frihet i en skog där jägarna lurar? Den själ som skådat sin vidare horisont stiger som lärkan sjungande mot skyn.

I gamla förhörsprotokoll kan man se stympade och förvanskade vittnesmål mot katarerna men hur skulle inkvisitörerna kunna förstå katarernas språk när de levde i en helt annan livssfär? Hur skulle hjärtan, fyllda av så helt olika slags kärlek, kunna tala till varandra?

Genom Gnosis, genom hjärtats kunskap, känner de likasinnade igen varandra de ser vilka som är gnosisbärare och verkliga gnostiker. Bland dem återfinner man tre strömmar:

den antika filosofiska, som kan härledas tillbaka till ett förgånget, för oss höljt i mystik;
zoroastrismen och
den kristna Gnosis

Historiskt tolkat vill detta säga oss, att de gnostiska vittnena aldrig bekände sig till specifika dogmatiska läror och att det förflutna, nutiden och framtiden bara förenar dem, hur mycket den yttre klädnaden än skiftade. Den så kallade hedendomen går egentligen tillbaka på det man kan kalla solreligionerna och utmynnar slutligen i den universella kristendomen. Ariadnes gyllene tråd har varken en början eller ett slut. Därför bär gnostikerna varken den dogmatiska eller i övrigt organiserade lärans begränsning. Så som hjärtats ande är fri och universell så måste gnosisbärarens vittnesmål vara fria och universella och de uppvisar inte den sataniska kampen för sina egna eller en organisations intressen. Det finns bara en universell lära och den måste han själv vara, han måste besitta själva kunskapen om den förlösande verkligheten.

”Låt bäraren av kosmisk ordning bringa jämvikt i mina tankars ström, låt dem bli som en porlande bäck med det klaraste vatten, så himmelens behag kan avspegla sig i mitt vetande och mina ord och mina tankar och mina gärningar vara i överensstämmelse med kosmisk lag”

Se detta citat både som ett zoroastriskt böneanrop (vilket det är) och som en alkemisk verklighet och en gnostisk sanning!  Den kosmiska ordningen, Naturens bok eller Bok M (Mater Materia), som katarerna kallade den, måste vara inskriven i kandidaten, så att ”himmelens behag” kan återspegla sig i honom. Detta är bönen för att göra oss till goda och friska ”larver”, väsen som reagerar harmoniskt på den kosmiska ordningens lag på vars tillämpning dess herre väntar … ”Låt bäraren av kosmisk ordning bringa jämvikt i mina tankars ström” …

”Bäraren” av kosmisk ordning är ingen gud med janusansikte, ingen Saturnus som bestigit Uranus tron och inte heller Lucifer-Kristus som utför sin väldiga strid. ”Bäraren” är Tai Chi, grundaren av allt vara och av icke-varat, all gnosis brunn och som låter sin livskraft flöda via den himmelska etern som uppenbarar sitt behag för den vars tankar flyter klara. Discipeln som frågade zenmästaren: ”Var börjar vägen?” kunde få svaret: ”Där bäcken porlar”. Här möts två exempel i samma naturbild: en enkelhet och framför allt en naturharmoni som inte bestrider sig själv utan bara vill vara den den är. ”Larven” måste först lära sig bli ”puppa” och varken komplicera det hela eller försvaga sin kroppsliga status och dess gåvor.

Gnostikern går först tillbaka till den sanna begynnelsen och i den ligger redan det goda slutet förborgat. I en frisk larv ligger slutresultatet, en fullgången fjäril, redan inneslutet, först måste den bara bli en fullgod puppa. Detta ger den sitt liv för. På inspiration av gnosis byter kandidaten sitt gamla liv mot ett helt nytt, ett som hör till puppans stadium och endast en felinriktad larv får svårigheter med det, är den sund och livsduglig går det av sig självt som när en knopp slår ut.

Låt så dem som fyllda av längtan söker Gnosis skåda in i sig själva och glädja sig för då skall Gnosis alltid vara med dem.