Bibliotheket Henk och Mia Leene

men när jag skådar stjärnornas banor släpper mina fötter jorden och jag närmar mig Zeus själv

som när mig med gudaspis likt gudarna”

Hermes Trismegistos

Dessa Hermes ord påminner oss om vår dualitets innebörd: ”… å ena sidan dödlig och bunden till tiden, å andra sidan närd med gudaspis och upptagen bland gudarna.”  För att kunna bryta igenom denna dödlighet och bundenhet, äger människan förmågan att passera den fysiska begränsningen och förena sig med de himmelska svängningarna. Även Hermes sjunger sina lovsånger, sina böner och sin glädje under den tid då han sammansmälte med gudarna och hans väsen blandade sig med eld, jord, vatten och luft och med den ande som är allestädesnärvarande. Att gå upp i elementen, att bli ett med Alltet som finns inom oss, är den fullkomliga meditationen; att överlämna sig åt Livets själ och bli ett med allt levande. Det är att läsa Faderns tankar, hans som skapat allt skapat.

Sådana tankegångar möter oss även i andra skrifter av författare som skådat bakom de fördolda tingen. De talar om för oss att vi kan bli ett med den Gudomliga Tankeförmågan så snart vi kan se en utväg att kasta av oss våra begränsningar. Dessa begränsningar ligger just i vår tankeförmåga. Och vad säger att vi inte kan? Det du kan tänka det kan du!

”Så snart som du i dina tankar vet att ingenting är omöjligt för dig, stärker du det odödliga och sätter du dig istånd att förstå alla ting”²³

Orden ”Ingenting är nytt under solen”, som står skrivna på en papyrusrulle från tiden långt före vår tideräkning, bevisar att man i ett fjärran förgånget sysselsatte sig med precis samma tankegångar som den nutida mänskligheten. Inte ens metoderna har ändrats, endast det har tillkommit att vi så lång tid emellan har varit hämmade av religionernas påbud och tvingande tankegångar att vi under århundraden befunnit oss på ett sidospår.

Det finns bara två fundamentala fakta: för det första att människan är tvåfaldig; hon äger en jordisk och en himmelsk aspekt. För det andra att hon genom att bemästra sitt jordvara kan nå det himmelska varat och nära sig med gudarnas spis så att denna aspekt kan hållas levande. Då blir alla andra idéer oviktiga. Ju längre människan kommer från sitt ursprungsläge, ”jord och himmel”, desto svårare blir det för henne att inse hur enkelt hennes vara är. Ingenting är svårare än det hon själv tycker är svårt. Ingen är fiende annat än hon själv ifall hon gör sin jordaspekt till sin himmel. Det typiskt hermetiska och välkända uttrycket ”Som ovan, så nedan” är nyckeln till att förstå Anden, via ”själshänryckningen” eller vad de gamla som både Enok och Hermes ibland kallade ”själsrörelsen”, en rörelse som fick deras himmelska aspekt att vibrera.

Den enhet som förbinder människan med allt och alla ligger i känslan, i själva sinnet, säger både Enok och Hermes; sinnet som öppnar sig när hjärtat är rent och inspireras av själen. Om människan lever i denna realistiska renhetsuppfattning bereder det henne ingen ansträngning att överlämna sig åt själens hänryckning, besjälandet eller gudarnas beröring. Hon rycks då med av den väldiga storhet som ligger bakom och styr all form och alla ting, utan att känna sig hämmad av inlärda läxor och kan nu hängivet uttala anropet och lovsången ”O, Du alla makters Kraft, Dig vill jag lovsjunga!” 

Det är denna upphöjda känsla, denna djupa inre rörelse vi möter i bland annat Pistis Sophias²⁵så kallade botesånger, känslan hos den som gripits i anden, det man erfor i forna tider och det man kan erfara i nutiden.

Detta är till sitt väsen Gnosis: tanken hos en skapad entitet går upp i den tanke som ligger bakom naturen. Han blir ett med jord och himmel och rör sig högre än de högsta höjder och djupare än de djupaste djup och från den stunden förstår han alla ting. Det är den förening, det gränsöverskridande som i vår andefattiga tid söks på så många konstlade sätt men som inte kan fördras av den oförberedde därför att hans ”jord”, hans instrument, inte är rent och inte harmoniskt.

Det som Hermes vittnar om i sina skrifter kallar den kyrklige ockultism och sådant anses vara farligt. Det är förbjudet och djävulskt, och farlig kan ockultismen som sådan vara, men egentligen betyder själva ordet bara det fördolda alltså en verklighet som inte utan vidare kan iakttas. Hermes talar alltid om det som är fördolt, om Eldens själ och om Vattnets själ som vi skall förena oss med. Alkemisterna talar om den svarta Merkurius, jordens själ, som är vår naturtillvaro. Genomlev denne Merkurius, den själ som är av jorden och som i själva verket är en del av din egen själ för du är både jord och himmel! Och gör så det svarta svart så vinner du det rent svartas renhet och den hemlighet eller det fördolda kan uppstå som är den andre Merkurius själ: den vita Merkurius.

När alkemister kallar Hermes alkemins fader har de verkligen rätt. En fader är en skapande kraft, en besjälare. På grund av sin universalitet är Hermes ord fortfarande aktuella och det existerar ingen skillnad mellan den sökande människosjälen från förr och den nuvarande. Alla sökare söker de himlar de har kommit ur. Alla söker de Andens själ, det som de en gång vill bli förenade med: den röda Merkurius. Det finns ingen skillnad mellan gamla och nutida religioner, inte så länge vi håller oss till re-ligionen, för den lever som en princip inom varje Ljusson. Denna re-ligio kan han återuppväcka så snart som hans eget besjälande fört honom med längs himmelsbågen, längs stjärnors väg och närande sig med gudarnas ambrosia.

De som upplevt det andliga besjälandets hänryckning kan intyga att dessa ord varken är fantasi eller dikt: ”Orubblig genom Gud, o min Fader, iakttar jag tingen inte med ögats förmåga utan med den andliga energi jag mottagit av Krafterna …”, säger han vidare. Orubblig blir den som upptäckt sin inre gud, den som kan umgås med honom till levandegörande, besjälande och bekräftelse. Han tillbringar sina dagar på ett annat sätt, han iakttar på ett annat sätt för krafterna bakom allt skapat vibrerar även i honom.

I sina utläggningar liknar Hermes också den gamla kinesiska filosofin när den talar om Tai Chi och Ch´i: Tai Chi är Gud, Ch´i tingens fader. Fadern är som en två-enhet: tvåfalden fader-moder ur vilken de negativa och positiva polerna utgår, ur vilka vi alla utgått som himmelska och jordiska väsen. Över Ch´i står Gud, Tai Chi, och därför måste själen först möta Ch´i, tingens fader innan den kan möta Gud. I tingens fader ligger sådden till alla ting, tanken som skapade allting, och i honom upplever själen alla skapelsers väsen och hör han livets hjärtas slag.

När vi fördjupar oss i dessa begrepp och höjer oss till Hermes filosofi försvinner samtidigt allt det småaktigt förkrympta ur våra liv. Det förvandlar den obalanserade delen av vår jordaspekt till en grushög och låter ett tordön öppna vår mörka himmelsaspekt; vår existens kanske fylld av svårigheter och problem som bara hindrat vår jord och vår himmel från att kunna uppenbara sig.

Så som denne Fader frambringat skapelsen ur sig själv, frambringar människan, via tanke och känsla, sin skapelse; sitt liv med alla dess former och föreställningar, alla dess tankar och emotioner som irrar omkring i henne och som för det mesta uppträder som hennes fiender. Makter som suger ut henne och tömmer hennes jord såväl som hennes himmelsaspekt, så att hon helt avskiljs från sin himmel och till och med kan få henne ner under jorden. Sitt kraftlösa väsen när hon med konstgjord föda, omgiven av kraftlösa föreställningar som hon själv har skapat. Lidande av inre längtan söker hon undfly sitt inre armod och fylla sin tomhet och frigöra sig från det andrahandsvetande hon kan uppsnappa för hon har förlorat sitt eget minne av sanningen.

Det är inte så konstigt att hon ibland yttrar sig som om hon visste, som om hon vore med anden begåvad för hon har kanske ändå tröstat sig med reflexer av det minne av sanningen hon övertagit från mästare? Men ”som ovan, så nedan” blir först då enheten mellan himmel och jord när Faderns skapelse bringat frukt inom henne själv. Den frukt som växt fram genom enheten med Fadern är det som är värd att frambäras för den är som ambrosia och blir till en gudaspis för dem som söker denna essens och inte längre är tillfreds med det konstgjorda.

Föreställningen att en son går vidare med sin faders verk känner man igen även hos Hermes. I den tanken att han, som en Ljusets son, som en halvgud fått ta emot kunskap och sanning direkt från sin fader och den skänker han, Fadern till ära, vidare till alla ”av sitt släkte” - inte till dem som inte kan ta emot. Man känner också igen tanken om ”kunskapens förbannelse” som blir till en börda för den som endast äger den jordiska aspekten.

Inom en del föreställningssätt inom både religion, statskonst och heraldisk symbolik, finner man brottstycken av urberättelserna om ljussonen. Och de som kämpar med jorden (eller naturen) som om jorden skulle ha åstadkommit det onda, har glömt sin givna makt att vända sig till himlarna, dit det jordiska inte kan följa dem. Jorden skulle då inte hindra dem utan deras egen himmel skulle bli deras hinder. Jord riktar sig till jord och den oförfalskade. himmelsaspekten riktar sig mot himlarna, till den ort där begränsning och vanmakt inte existerar.

Den som inte tror på himlarna kommer inte att finna dem och ännu mindre bära fram dem och på det sättet blir jord jämförd med jord eller jord förenad med jord. Då angriper honom naturens problematik därför att de himlar som omfamnar naturen inte upplevs. Jorden ger inte näring åt sig själv, det är himmelssidan som skänker den eld som förvandlar vatten till dagg²⁶. Varje ljusson har bara ett enda mål ett enda ideal och ett enda framtidshopp: ett bli en med gudarna och leva av ambrosia. Ambrosia är himmelens dagg men hos den som inte livnär sig av den, blir hans himmel bedrövad men även så hans jord. Han blir sjuk och börjar uppvisa alla symptom på oro, olycka och brist.

Den som upplevt själens hänryckning, om så bara en enda gång, upphör aldrig med att försöka utvinna en andra droppe av denna ambrosia och känner sig inte hel förrän han fått känna ytterligare en droppe på sina torra läppar. ”Ta in i dina tankar att ingenting är dig omöjligt … ” Inte ens att möta själva anden är omöjligt. Inte heller att möta det som katarerna kallade den djupa friden är omöjligt för även den har framsprungit ur den ambrosia som själen öser ur gudarnas källa. Hur skulle ljussonen kunna glömma att han blivit född av himmelens ljus? Har han inte länge nog irrande sökt efter förlorade läror och mänskliga verk?

Där ljuset finns, där kan det breda ut sig. Där det himmelska ropet oroar själen och gör den olycklig om den inte skänker det gehör, där kan himmelen vidgas och omfatta jorden. Då läks jorden och var och en av oss så att vi kan se gudarna nedstiga från Olympen. Dessa är vårt släktes ljussöner som bjuder oss att stiga upp på Olympus och vidare mot de högre höjder varifrån vi stigit ner.

Sannerligen skall den som är kommen ur Ljuset i ett alltomfattande besjälande kunna ropa: ”Jag går till Liv och Ljus, välsignad vare du min Fader!” Och ljussonen skådar mot horisonten, mot Gudarnas berg som strålande inväntar hans ankomst.