Bibliotheket Henk och Mia Leene

Filosofi kan kompensera mångas besvikelser och svårigheter i livet. Den kan bli den ventil genom vilken de kan låta tankar och känslor få fritt lopp utan att filosofiskt inriktade vänner skulle finna dem alltför konstiga. Filosofin är en tillflyktsort för den längtande själen men framför allt teoretisk filosofi kan dessutom vara en kompensation för bekvämlighet eller dåligt samvete. Omedvetet tänker också en del ”om jag kan komma fram med förståndiga och upphöjda ord gör jag ett bättre intryck på andra”. Det är en ganska naturlig reaktion som främst vill skapa jämvikt men den kan också skapa psykosomatiska besvär.

Varje tanke, varje föreställning och varje känsla har en reaktion till följd. Ingenting i skapelsen existerar för sin egen skull, allt är tvåfaldigt för att så kunna hålla natur och skapelser i jämvikt. En märklig egenskap hos den annars så tänkande människan är att hon inte håller räkning med detta faktum, utan avviker hela tiden från denna nödordnings lagar. Detta slår tillbaka mot henne. Jämviktslagen är en nödlag och vi befinner oss ständigt på flykt ifrån polariseringen till tvåfaldighet. Vi håller oss alltid till den ena av de två motsatserna; allt får lätt en stämpel; introvert eller extrovert, framfusig eller tillbakadragen, arrogant eller vänlig, alltid antingen så eller så. Nog för att det finns mellanlägen men det upplevs nästan som värre om man säger ”han är varken bra eller dålig” än om man säger att han är båda delarna.

Inom filosofiskt tänkande försöker man dock komma undan polariseringen så mycket som möjligt. Då fjärmar man sig på samma gång ordets grundbetydelse, philosophia, som helt enkelt betyder ”visdomskärlek”. Det är en kärlek till någonting som ligger utanför polariseringen, det kan alla vara överens om, men vad visheten i övrigt är det kan man ha mycket olika uppfattning om. Det finns emellertid en vishet som möter oss på den Nionde stigen, den som motsvarar det nionde tarotkortet (Eremiten). Han stiger över det polariserade tänkandet och löper längs den verkliga vishetens väg. Och … Hur lever då den vise, hur tänker han och hur reagerar och handlar han?

Den vishet det här handlar om är ingen idealisering som man kan tänka sig till, den är resultatet av ett varaktigt inre bemödande. Hur kan då den som inte vunnit den kunna föreställa sig den? – I talsymboliken innesluter talet 9 all begåvning från föregående numeriska värden och sålunda uppkommer ett övernaturligt resultat, en skapelse som äger egenskaperna välvillighet och, framför allt, tjänande, sett ur vanlig naturbunden synpunkt.

I övrigt föreligger alla möjliga bedömningar om dem som uppfattas som ”övernaturliga”, de både beundras och föraktas, de framstår som både sjukliga och överjordiska, men då är det inte frågan om 9-individer, då är det sådana som tappat fotfästet och helt enkelt bara förlorat kontakten med sin jordaspekt och då saknas 9:ans nystart för dess nedåtriktade spets berör då inte jorden.

I de hermetiska skrifterna finns enastående beskrivningar av den hermetiska människan: i en berättelse beskrivs hon som styrande invånare i staden Oktoaden (Åttan). Tillsammans fanns där åtta ljussöner som var och en förverkligade en viss strålningsaspekt och överst stod Hermes den trefalt store⁴².

Om man följer talserien från början finner man, att 1:an är pionjären, energin. Den följs av 2:an, där han kommer till en kunskap som i 3:an uttrycker sig som ljus. Dessa tre är de tre ädla fundamenten. Efter det kommer 4:an, skötet eller laboratoriet, själva arbetsfältet där detta ljus kan uttrycka sig och ljuset befästs i evigheten genom 5:an. 6:an avgör om han vill stiga upp genom detta ljus eller om han vill stanna kvar och bygga sig en boning på jorden. Om han stiger uppåt hissar 7:an sin segerfana, som också kallas Triumfen, i jublande glädje men fanan rycks honom ur handen av 8:an, som framställer den smala korsvägen till Ljuset och slutligen framställer så 9:an ett vara i den ursprungliga sfären och vill vittna om och tala om den. Här passar orden ”nu vet jag att all ångest är utan grund”, ett magiskt uttalande som vittnar om sjunde och åttonde stigens verkan.

Nu kan man fråga sig: ”Befinner jag mig på den nionde stigen?” I verkligheten är denna stig att vara ångestfri och fylld av vetande, kärlek och trohet. Alla tillkortakommanden gentemot dessa egenskaper uppstår genom ångesten. Den kan maskeras av ett mindervärdeskomplex såväl som av ett översittarsyndrom. Det gäller i båda fallen i grunden en ångest gentemot en själv. Niomänniskans fasta säkerhet låter tyngdpunkten förbli i huvudet, i Kronan. Hur många har inte förlagt tyngdpunkten till fötterna fastän de står på ett sviktande gungfly?

2:an, den andra stigen, karaktäriseras, förutom av sitt numeriska värde, av själva sin figur som påminner om en knäböjande. Det är själen som ber. Om vad? Vad grubblar den över? Det är här 1:ans höga mod som böjt blickar ner, nu som en ödmjukt knäböjande gestalt. Vad hans bön innehåller blir beroende av vilken kvalitet 1:an hade. Den kan ha varit både en god och en dålig början, alltså från det ögonblick vi för första gången började tänka efter om vårt liv, det ögonblick då livet började avslöja sin verkliga karaktär för oss.

Den nionde stigen lämnar inga överraskningar, den känner livet och dess båda poler och vet sig besitta ett instrument som kan spelas av båda motpolerna men låter dem aldrig göra det. Han ser bara de två blinda makterna dra förbi och de kan inte längre träffa honom på hans kanske enda svaga punkt, som det gick när Höder sköt Balder⁴³ med en mistelpil.

Den vise har sin svaga punkt, olika för var och en, men som upphävs av Anden. På en andlig sökarväg är därför självkännedom och iakttagelseförmåga av nöden därför att det är mycket långt kvar till att upphäva denna svaga punkt. Man får börja med att upptäcka den och skärma av den. En svag punkt är alltid en psykisk överkänslighet och kan symboliseras av ett visst organ för alla organ motsvarar en särskild del av vårt psykiska tillstånd.

Vår andliga inriktning avgör om dessa latenta sensitivitetspunkter skall komma fram eller inte.

Den nionde stigen och dess vandrare blir översköljda av ljus och genomlysta av det och detta ljus skyddar dem från smärta. Att det är en konst att samla så mycket ljus att man kan skydda sig, det vet ju alla, men för Eremiten (Nian) är det inget problem längre. Ljuset lämnar honom aldrig mer, liksom han aldrig lämnar Ljuset. Kan man ens föreställa sig en sådan situation? Ett tillstånd där ingenting längre kan uppröra en eller irritera en. Detta sker inte på grund av att omständigheterna blivit mindre tyngande utan för att ifrågavarande har ändrat sig och börjat behärska omständigheterna.

Det är för det mesta svårt att utifrån kunna uppfatta om en människa lever ett svårt eller lätt liv. Det finns de som, trots svåra omständigheter strålar av glädje och de som, trots lättvindliga svårigheter, ingenting annat gör än klagar; den nionde stigen är dock ingen erfarenheternas stig utan den är vandraren själv och alla omständigheter fogar sig efter honom. I djupaste väsen börjar någonting sådant redan på första stigen eftersom hela den sökande vägen bygger på att man börjat vidta åtgärder i sitt liv och därmed i viss mån börjat skapa sina egna omständigheter.

Det uppfattar man inte till en början utan fastnar hela tiden vid bisaker. Man kan till exempel bli bedrövad över att man så ofta upprepar samma fel och ibland tar omständigheterna en vändning som man inte hade räknat med. Samtidigt märker man mer och mer hur tråkigheterna fortare stökas över ifall man inte så mycket fäster sig vid dem. Och finns det någon som innerst inne inte vet att det egentligen är vi själva som orsakar alla de band som kan vara så svåra att lossa? Vi vet väl också alla att vi slösar bort månget dyrbart ögonblick med att försöka knyta upp sådana band?

Allting som man bundit sig till måste man en gång frigöra sig ifrån, ändå är den ångest som gjorde att man band sig ofta ännu svårare än bandet man knöt. Sedan finns det de som inte alls vågar binda sig till någonting och även i det fallet är det på grund av ångest. De är kanske rädda för att skapa karma eller rädda för att förlora sin ”frihet”, en frihet som i så fall bara är ren egoism.  Men den som går den nionde stigen är fri. Han vet och behöver inte repetera. Han känner det som är ovan såväl som det som är nedan. Han kan härska och tjäna men gör det alltid på samma gång. Han har inte ett ego i obalans som känner rädslor och inte har han härskarbehov som han måste spela ut.

Inte heller finns den nionde stigen här eller där, den är den som vandrar den. Vi kan träffa på den hos vår nästa eller hos oss själva. Den är djupt rotad i vår organism och i vår själ, den behärskar både ego och organism och inhöljer själen. Eftersom den aldrig forcerar och inte innebär någon ego-träning leder den inte till en konstlad självbehärskning för en sådan skulle sakna ljus och värme. När en Eremiten talar framträder Ljuset, han överför sin själ, för han kan inte annat.

Han är gynnad men ingen skulle kunna eller ens vilja försöka byta med honom. Det framgår för tydligt att bara en som han kan behärska omständigheterna så väl och ingen kan ställa sådana krav på livet som han. Samtidigt söker han inte sådana livsvärden som är för förgängliga. En som nöjer sig med små omständigheter behöver inte för dens skull ha frigjort sig från jagiskhet utan han förblir in i det sista ändå driven av de två blinda makterna för av dem är jaget uppbyggt. Det betyder inte alls att jaget är dåligt men man måste komma ihåg att det hela tiden personifierar de två blinda makterna. Den som går den nionde stigen behärskar dessa helt.

Det finns ingen som inte älskar sig själv och många gånger har den som säger sig hata sig själv ännu större bundenhet till sig själv än en som älskar sig själv. Så länge vi tillåter oss bli sårade är vi i själva verket för bundna till oss själva. Vad ligger det i en kärleksyttring som bara betyder att ett ego älskar ett annat? Den kärleken är egenkärlek! Om man nu skulle finna den i grunden motnaturlig och börja försöka motarbeta den, då ser man att det inte går att träna eller forcera bort den. Den hör till den tidigare omtalade ”sårbara fläcken” och man kan bara upptäcka och behandla den genom själviakttagelse.

Eremiten (9:an) behärskar neutraliteten och genom den förhåller han sig gentemot sitt jag. Han ser sig själv som ett instrument, varken mer eller mindre. Likväl … den ängslige och alltför självkritiske kanske säger ”Fråga inte mig, jag är neutral”, men menar egentligen ”dra inte in mig för jag är rädd för mig själv”. Både ångesten och viljan håller till i njurarna, det bekräftar bland andra den kinesiska filosofin. Både andliga och materieinriktade sökare försöker övervinna ångesten med viljan men båda företeelserna är till sitt innersta väsen kompanjoner.

Endast viljans överlåtelse kan neutralisera ångestens negativa verkan. Inte som den osjälvständige som bitvis överlåter den till en auktoritet som han kan åberopa och skydda sig under. Andlig viljeöverlåtelse har absolut ingenting med viljelöshet att göra utan den är en viljetransformation. Den som har förlorat viljan, som kan vara fallet vid slaveri eller livegenskap men även vid neurasteni och vissa neuroser, är oemottaglig för alla fysiska och psykiska livsintressen.

Just detta att inte längre kunna bli berörd är deras stora problem. Genom att man inte kan nå dem är inget utbyte med dem längre möjligt och det är utbytet som innebär rörelse och tillväxt; uppgång eller nergång. Om man överlåter sin vilja åt en auktoritet tror man sig kunna undvika nedgångsaspekten och bara få uppleva uppgången. Den som gått stigarna fram till den nionde stigen vet att det var frågan om både uppgång och nedgång innan man vann det beständiga. All uppgång kan sluta med nedgång och den som springer kan ramla. Att gå in i en uppgång trots risken för en senare nedgång visar på ett mod, första stigens goda mod. Låt oss också hålla räkning med att även stillaståendet har sina risker. Egentligen är den förgiftning och död. En förgiftning kan kanske leda till att man börjar längta efter medicinering, andlig eller medicinsk, och då utstrålar man åter en önskan.  I så fall har man alltså blivit positivt provocerad av stillaståendet.

Då är det mycket värre om man börjar tyna bort psykiskt. Den som gör det uppvisar också de kroppsliga motsvarigheterna till det. Vi måste göra oss av med varje föreställning att de stora skulle vara sjukligt bortdöende, bleka och magra för de som är det är bara sådana som saknar livskraft, sådana som hellre går och lägger sig än går ut och går. De som är stora i anden är tvärtom mycket aktiva, såväl till det yttre som det inre.

Ändå kan man, kroppsligt sett, starta resan mot ett högre uppnående från vilken utgångspunkt som helst, man kan mycket väl vara sjuk och därför kroppsligt inaktiv. Det som är essentiellt är att ha modet att börja. Det är den andliga pionjäranda som aldrig fattas den andligt sökande. Sedan upptäcker han hur brottningskampen, grubblet men framför allt upptäckandet tar vid. När han till sist kommer till eremitens stadium, upptäcker han kan återfinna både andens och naturens verkningar och krafter inom sitt eget trefaldiga väsen.

Den nionde stigen är som de föregående åtta praktisk, alltså praktiserande. Den känner vetandets tystnad och lägger sina ord väl. Allt som människan är, allt hon organiskt och andligt äger, det äger hon inte för intet. Om vi vill göra oss av med någonting, om vi vill kasta det ifrån oss, då gör vi det därför att vi är otillfredsställda med det. Men borde vi vara otillfredsställda med vår underbara organism, vårt givna naturliga instrument? Kan vi frånkänna oss att vi också äger en själ som är en rest av det gudomliga och genom vilken, som Platon uttrycker det, ”Kaos kan komma till ordning”. Endast i brist på ljus, i ett tillstånd av blindhet, kan vi anklaga skaparen och underkänna honom. Som andligt-organiska väsen är vi mer beundransvärda än alla andra skapelser.

Undra över dig själv, både över din brist på insikt och över din allmakt. Så länge du förundrar dig över dig själv på det sättet faller du inte ner i den grop där inte ljuset syns och inte heller sätter du dig på självöverskattningens papperstron. Förundran gör dig levande, mottaglig och lysande. Från läkekonsten vet vi att det svåraste men samtidigt viktigaste är att kunna ställa rätt diagnos, men vem kan diagnostisera sig själv rätt? Dia-gnosis betyder kunskap genom belysning.

Den andra stigen, den där man knäböjer, är diagnosens stig. Den är ett svårt stadium för sökaren, det kan bara genomlevas ”på knä”. Varken den som är förblindad av högmod eller den som är förslavad kan ställa diagnos på sig själv eller andra. Att praktisera den nionde stigen är att vara ett med Ljuset som lär och undervisar, håller sällskap med oss och beskyddar oss.

Kort sagt: den som en gång utgått från Ljuset har åter blivit Ljuset. Vem kan skilja honom från det?