Bibliotheket Henk och Mia Leene

Den tid då ordet ”gnosis” helt saknade betydelse ligger numera bakom oss genom att så mycket publicerats om gnosticismen. Inte minst därför att ordet omges av en viss mystik och att vissa gnostiska sekter fortlöpande analyseras.

En av de äldsta och värdefullaste definitionerna av ordet ”gnosis” gav oss Valentinus, en gnostiker under andra århundradet som till slut av kyrkan kom att anses vara en farlig kättare. Han översatte begreppet till ”Hjärtats vetande” och avsåg en rent intuitiv direktkunskap, ett slags igenkännande som kunde leda in i själva Gudshjärtat. Därför är en djupare betraktelse av denna gnosis så intressant men inte bara på vår tids nynostalgiska grund utan framför allt därför att Gnosis kan bli till en kostbar ägodel för var och en. Gnosis är tidlös och oförgänglig och kan ta sin boning hos såväl den kyrklige som den icke kyrklige. Sökandet efter en rymd där man kan finna ro, stillhet och frid går ofta hand i hand med en längtan efter direkt gudserfarenhet eller ett direkt mystiskt upplevande som blir berikande för individen.

Samhällets allmänna inriktning har lett till ett andligt bristtillstånd som resulterat i en tillbakablickande våg som uttrycker sig enligt ifrågavarandes medvetandetillstånd och inre utveckling. Andlig förflackning och statusjakt på det yttre planet håller tillbaka gnosis i den betydelsen, att växelverkan mellan hjärta och själ, mellan Gud och människa, blir lidande. Så har gnosis och gnosticismen blivit obegripligheter uppblandade med tvivelaktigheter som kätteri, upproriskhet och kritisk inställning i största allmänhet. Blotta tanken stör det välordnade, väl genomförda och komfortabla levernet och andligt armod har börjat ledsaga det materiella välståndet och leder till en allt större inre otillfredsställelse. Alla äger, förutom sin yttre personlighet, också en inre som trängande ber om sin del. Och egentligen kan den yttre personligheten aldrig avskiljas från den inre, för hur mycket det inres trängtan än må upplevas som ett hinder, tränger den ändå alltid till sist igenom. Det kan ingen maskering hindra.

Med stor kraft har man under de senaste årtiondena börjat avstämma sig på själva den yttre formen under det att man bortser från den inre grunden. Man ser det ofta i konsten, där stundom själlös skönhet fångar ögats uppmärksamhet. Men de yttre sinnena existerar inte uteslutande av sig själva utan lever i växelverkan mellan den inre människan och hennes inre sinnesförmågor. Erfarenheten har visat att själlöst behagliga former inte ger bestående tillfredsställelse utan bara väcker längtan efter ”fast föda”, bestående värden som inte är bundna till det förgångna, nutiden eller framtiden och som verkligen kan tjäna människan till föda, beståndsdelar att omsätta i stärkande livsenergi och andlig livskraft. Våra dagars tillbakablickande är därför ingen tillfällig företeelse utan tecken på den inre längtan som alltid funnits. Människosjälen fordrar sin del och själ och hjärta går alltid, mer eller mindre, hand i hand; ögat återspeglar själsrörelser och hörseln avstäms på hjärtats och själens tillstånd. Om nu inte öga och öra kan finna näring lider den inre människan, det inser även cynikern.

Gnosis, som en kunskap som nås genom att uppmärksamma själens viskningar, ger näring åt den inre människan. Idag finns ett trängande behov av att nå förbindelse med hjärta och själ och detta försöker man också med stor hängivelse tillfredsställa i en yttre omgivning. En stor del av den nuvarande mänskligheten föreställer sig själen närmast som en patologisk vanföreställning som ibland tar sitt uttryck i en formtjänst, utsmyckad med sköna, tomma utsirningar. Dess skapade gåvor: hörsel, syn, luktsinne, känsel, smak, tålamod och tankekraft, suktar efter en föda som kan hålla den vid liv, förbundet med de sju verkligheterna¹ Dessa, som är vävnaderna, ögonen, psyket, nervsystem, njurar, blodomlopp och benstomme, bildar tillsammans människan och får, om de begränsas, människan att lida både psykiskt och fysiskt.

Den som ser naturen, själen och anden som helt åtskilda är antingen störd eller också saknas upplevelsen av ett levande inre, därför att detta fortfarande befinner sig i ett drömtillstånd. Men den fundamentala treenigheten, som alltid är den levande, individuella gnosis brunn, kan inte förnekas utan följder. Många alternativa gemenskaper strävar efter att återställa denna grund, men ofta inriktar man sig inte på föreningen av själ och ande utan förblir stående vid enheten mellan natur och människa. Även om detta är en rent biologisk förbindelse som kan medföra kroppsligt välbefinnande kan den inriktningen ändå leda till ett sökande efter enheten mellan människa, natur och anden eftersom den väcker frågan om de skapade tingens grund.

I djupaste väsen är människans verk frukten av hennes inre beskaffenhet och i de fall dagens människa kan ge uttryck för sin inre längtan ger den också frukt men hos de flesta sker detta bara sporadiskt. I re-ligio (åter-förbindelsen) söker man gnosis, den direkta kunskapen, liksom astronomen som kommer i direkt förbindelse med skapelsens gränslösa under söker livets källa medan andra kanske uppfattar detta stora under bara som en självklarhet. Gnostikern stod nära naturen men försökte undkomma dess skenbara nyckfullhet därför att denna är resultatet av en inre brist, en denaturering eller en destruktion. Naturen är en sfär av motsatser och sålunda måste han lära sig, att han var fångad i en motsatsernas värld vars aspekter man aldrig kan frigöra sig ifrån inom naturen.

I naturen är det så att om man söker glädjen stiftar man också bekantskap med sorgen; söker man föda har man först erfarit hungern; söker man friden finner man också oron och när man söker rikedom finner man också armod och lidande. Vi har två ben att stå på och två armar att gripa med och dessa är faktiskt avbilder av de fyra elementen, två och två motställda varandra. Människan vill ofta gripa ljuset med ena handen och mörkret med den andra eller stå med ena benet på andens grund och med det andra på marken eller, som katarernas² femuddiga stjärna (Pentakeln) symboliskt vill säga det: Människan är en femhörning och måste hålla de fem delarna i harmoni: vatten och eld, luft och jord och den eter som genomströmmar dem. Inget element fattas gnostikern och inte heller saknas omväxlingen glädje och leda, ro och aktivitet i hans liv.

Nutidens trängtan efter meditation, efter stillhet och ro och efter avskildhet är en följd av störd jämvikt, en avsaknad av sund och naturlig växelverkan, allt inom motsatsernas ram. Den yttre människan står och lever inom naturen, inom den skapade materien, och själen lever ur etrar som primärt utsänts från den Andliga världen. Detta är egentligen motsatser som måste vara i jämvikt. Man kan inte särskilja själ och människa, inte ens de fall hon är hemsökt av psykiska och fysiska störningar.

Den som söker den direkta kunskapen eller gnosis och vill vittna om den måste ha uppnått inre jämvikt. Inte den enögdhet och det förhärdande som blir följden av en tillbedjan av naturen i och för sig utan att också bli varse anden bakom den, en besjälad jämvikt som får henne att vittna om treenheten: Ande, själ och mänsklig formuppenbarelse. De klassiska religionerna har strandat i tjänande av en form där anden betyder en avgudabild som nådigt antar anhängarnas offer: pengar, arbete, fattigdom, umbäranden, självtukt, emotionell och eterisk tillbedjan. Anden har blivit en gigantisk avgudabild som alla offrar till på det sätt respektive trosyttring föreskriver.

Med Gnosis är det helt annorlunda. Gnosis fordrar inte, Gnosis tvingar inte utan går till dem den väljer och som vill ta emot den och bemöter dem då helt naturligt och enligt deras inre och yttre beskaffenhet och sinnesförmåga. Att kunna skåda in i den egna inre förmågan är helt beroende av ens inre tillstånd. Den förmågan ringaktas av en del och haussas upp av andra. De yttre sinnena tar sig olika uttryck hos var och en men alltid i överensstämmelse med deras inre verklighet. Man kan inte förneka de yttre sinnena ifall man vill se och utveckla de inre sinnesverktygen. De yttre kan bara leda människan fram till hennes förmågas gränser tills hon når Efesus (Gränslandet), berget där formen dör.

Om man sluter ögonen varseblir man andra verkligheter än dem synen förmedlar: hörsel, vävnader, benstomme gör sig påminda och eventuellt kan också själen förnimmas via luktsinnet, hörseln och luften. Även själen, fången i den yttre människogestalten, följer med till Efesus, gränslandet, och tar där steget mellan vara och icke vara och tar med sig de sinnesverktyg den utvecklat samtidigt som den lämnar förberedelsens land.

Men vad är förberedelse? – Det är att förena natur och själ, alltså människa och själ, att avstämma yttre och inre sinnen på varandra och hela tiden vara inriktad på det. Så snart den inre varseblivningen aktiveras börjar även de yttre sinnesverktygen förnimma på ett annat sätt. Först känner man en unik hemlängtan eller kanske bara en längtan efter stillhet och avskildhet. Hela ens yttre tillstånd är ett resultat av ens inre, och det innebär att det man eftersträvar och blir tillfredsställd av avslöjar ens inre tillstånd.

De sju verkligheterna, eller de sju sinnena, med sina egenskaper inklusive själen, leds av anden om människan erkänner sin själ som sin sjunde verklighet och ser sig själv som det står i Enoks bok: ”Ett väsen skapat av anden som befruktat naturen via den universella själen och gjort detta väsen till sin avbild; treenheten människa ur naturen, själ ur universell själ och ande som aktiverar själen".

Den skapelse som ”syndar”, det betyder ”avsöndrar” sig från denna verklighet, kommer att erfara följderna. Inte på något sätt som ett slags bestraffning utan bara ett slags följdverkan. Ingen kan, efter en verklig självrannsakan, säga att han aldrig har upplevt följderna av denna förnekelse. Den som lever i harmoni med denna lag blir helt förvandlad och lär, framför allt, känna Gnosis.

Den gnostiska traditionen lär oss att Anden bor i människans hjärta men inte i hennes känslor. Hjärtats tänkande är inte detsamma som emotioner. Hjärtats tänkande är Gnosis. I den kinesiska filosofin sägs att hjärtats ande skänker lyckan. Lycka kan tolkas olika och det blir en tolkning som mera åtskiljer individer än gör dem likadana. Det gör hjärtats ande också. Den är individualiserande men ändå är den en själens frukt, den åttafaldiga lotus, den kostbara klenod som står i direkt förbindelse med hjärtat som organ. Hjärtat är fritt, lyder ett gammalt uttryck, och den som gör sitt hjärta till en träl gör ett försök att förslava anden och det kan inte lyckas! Hur man än försöker behärska sina emotioner förblir hjärtats tänkande som det är.

Benådad är den som känner sitt hjärta men den som inte gör det drar in i det land där Māyā är härskarinna. Den som känner Gnosis är rik och stark och så länge han är i världen kan han bära fram gnosis utan att förminska den, för han äger ett andligt verktyg, dock bara till en del, så som en vacker blomma bara är en del av naturen, så som ett konstverk bara uttrycker en del av sin skapares värld. Därför är individens gnosis bara ett styckverk om än fullkomlig till sin aspekt. Så kan många om de tillsammans frambär sina delaspekter visa desto mer av den stora härlighet den oförgängliga Gnosis innebär.

Den som söker denna gnosis må besinna sig och finna sin egen enhet för att i sinom tid låta den stråla ut inom en större enhet.