Bibliotheket Henk och Mia Leene

”Se all tid då du inte tänker på det gudomliga som helt förlorad.
Om du vill ha din nästa mot dig så var själv mot honom
Det Gud har givit dig det kan ingen ta ifrån dig
Gör och tänk inte sådant som du inte vill att Gud skall få reda på
Själen blir upplyst genom att minnas Gudomen
för själv har du inom dig någonting som liknar Gud
Använd då dig själv till att vara ett Guds tempel,
till att likna Gud”

Ur Pythagoras Gyllene verser

”Akta förmer dem som dina vänner som bistår din själ mer än din kropp”

Demophilos, en av Pythagoras lärjungar

Det är inte så mycket vår avsikt att i första hand citera de stora som att pröva om de kan tillämpas i vår tid. Ingenting är mer aktuellt än Anden för den är universell , alltid ny men ändå lika gammal som Världen. Alla värden som utgår från den bär en evighetsstämpel. Därför kan man också kalla själen evig, obegränsad, obunden och tidlös om den inspireras av Anden. Allt som får människan att tappa sin begränsning, alla ord, tankar och gärningar som inbegriper sådana oförgängliga värden, härstammar från själ och ande. De som ”bistår din själ” kommer alltid att känna igen ljussonen och det oförgängliga i dig och vara istånd att bortse från det hos dig som ännu är ofullgånget och brister i vishet.

Platons Timaios, en enastående skrift om Atlantis, innehåller Pythagoras skapelselära. Alla ljussöner intresserar sig för kosmos, naturen och de oskrivna lagar och värden som ligger förborgade där. Hermes princip ”Som ovan, så nedan” har alltid varit grunden för den universella visheten. Så önskar sig till exempel den som längtar efter vänskap en motsvarande spegelbild. Så som det himmelska avspeglas i människan vill hon avspegla sig i medmänniskan och hennes liv.

Många andligt sökande känner igen sig själva i Pythagoras. Som ung förskräcktes han av två svårbegripliga företeelser: dels Ödet–Försynen och dels människlighetens leverne som han uppfattade som nästan en längtan efter dårskap, lidande och slaveri. Prästerskapet hotade med Försynens bestraffningar medan de bildade mer uppfattade skeendet som Ödet i sig. Den stora massan tyckte att allting bara verkade vara dårskap och godtog därför lidande och slaveri och menade att ”så här är det bara”. Därför upphävdes i hans hjärta tidigt det rop som fortfarande så ofta hörs: Frihet!

Det gällde för honom individens frihet att välja mellan Himmel (Försyn) och Jord (Öde), och därigenom befria sig från lidande, förslavning och dårskap. I en sådan frihet skulle man kunna befria sig från menighetens tankeofrihet och prästerskapets arroganta belästhet. Pythagoras var en av dem som fäste stor vikt vid det gudomligt feminina, den mottagande principen. Han hyllade den ”svarta madonnan” som en avspegling av ”den vita madonnan”; i henne såg han det manligt-evigas brud. Dessa båda kunde inte åtskiljas för då skulle det manligt-eviga framstå som ett falsarium och det kvinnligt-eviga som en villfarelse.

Enhet är grunden till livets födelse och endast enhet kan skapa en tvåfald där ingen ömsesidig fientlighet finns. Människan är så drucken av mångfalden att hon inte kan återvända till enheten via Talens väg. Talens specifika värden har förlorats i detta töcken trots att den store Arkitekten lagt ner talens själ i människan till att kunna läsas och tolkas av henne. Hela skapelsen, menade han, är en enhet med talens lag: stjärnor, planeter, växtriket och djurriket, tidsförlopp och årstider, för han upptäckte att det finns inbyggda talserier i hela materien.

Hur kan man känna Gud om man inte ser Apollon, den andliga solen? Hur kan man känna Jupiter, som är ett resultat av kärleken mellan gudomligt och materiellt och känna igen honom som sin fader om man inte söker sina egna himmelska gåvor? Jupiter representerar Triaden, trefalden, de tre världarna, de tre sfärerna. ”Allt liv har sitt ursprung i Triaden”, sa bland andra druiderna.

Detta är inte bara en tillspetsad teori utan resultatet av djupgående eftertanke och studium av den högre delen av läran om talens magi. Så ger Ande, Själ och Kropp livet dess mening medan Ande, Eter och Materia (naturen) underhåller livet hos skapelsen. Utan själskraftens förmedling kan inte Anden omfatta materien och då kommer livet att fly. Varje kroppslig manifestation lever tack vare själen som står i förbindelse med Anden. Visserligen kan man säga att man inte är religiös och varken tror på Gud eller Anden men genom att man lever bevisar man ändå att man är förbunden med Anden. Stoikerna sa att orsaken till livet ligger i själen och att den i sin tur finner sin inspiration i Anden. Man kan också se ut att vara en stor sökare men om man inte är inspirerad av själen är man inte sökare utan bara en som söker sig för överallt, utan målsättning.

Andligt sökande kommer ur själen och ingen annanstans ifrån! Egot söker tillfredsställelse och tidsfördriv som en reaktion på besvikelse och missnöje. Tvärtemot detta söker själen den djupa frid som är rotad i Anden och tar sitt uttryck i hjärtats salighet. Begär av alla slag gör bara människan svag och berövar henne tillfället till att vinna den djupa friden och den överjordiska lyckan. Låt oss därför inte inbilla oss att vi är sökare i andlig bemärkelse så länge vårt hjärta bara utgår från materien!

Varje tanke som inte är vigd åt det gudomliga betyder förlorad tid” (Pythagoras)

Vid alla våra gärningar, ord och tankar måste Gud vara vårt vittne. Då blir snart vårt liv genomsyrat av Anden och den tid kommer då vi lider inför varje gudlös tanke. Det är den högsta formen av frihet när människan ser Gud som sitt vittne och aldrig behöver skämmas över sina innersta tankar. Tanken flyger vart den vill. Den rör sig efter hjärtats önskningar, bevingad av antingen frälsningsbegäret eller bara av begäret. Det välkända ordet ”Tanken är fri” är en inkapslad lögn som förutsätter att det finns dolda delar eller hemliga områden inom människan som inte märks utåt. Med Gud som vittne är allting ljust och inget är omärkligt, natten är bara ljusets vila och ingenting finns som inte syns.

Utifrån en sådan tankegång, som man gång på gång möter hos Pythagoras, har också uttrycket ”Akta dig, Gud ser dig!” uppstått. På det sättet försöker man då dölja sig och sin avvikelse med ett slags skenhelighet. Ibland tror barn att mamma ser allt och tvingar sig att bli mönsterbarn men då kommer deras eget väsen och deras egna önskningar inte fram. Det allseende ögat har sedan århundraden blivit mer ett hot än en välsignelse.

Den som lever ur själen, som är en gnista framsprungen ur den stora Världssjälen, upplever det allseende ögat som en ledsagare som hjälper honom att undvika misstag. Den som i sanning kan anropa Gud som sitt vittne vet att han därmed också uppropar hans dom. Den som anropar Gud vänder sig alltid till den kosmiska kraft som har skapat hans kärna. Om hans kärna är gudlös så är också den anropade kraften det och det binder honom bara för om han har en inre gud känner han att han först måste börja tjäna denna gud innan han anropar den som vittne, den vördnad han känner är i så fall för stor. Alla illgärningar mänskligheten har begått i Guds, Kristi eller andra heligheters och samfunds namn faller tillbaka på förfärliga saker i människans innersta kärna. Hon har anropat en kraft som motsvarar det, inte de gudomliga krafterna.

Varje människa tjänar något eller någon. Frihet är att tjäna, ofrihet är slaveri. Om man tjänar sin inre Gud företräder man den lysande Triaden. Om vi gör det är enheten stark och levande inom oss och då kan vi, utan risk, förverkliga tvåfalden. Den frambringar i sinom tid de tre: barnet av harmoni och styrka, av tro och hopp i en kärlek som alltid är ”störst bland dem”. Ur kärleken kan man bli en Prometeus, en förutseende som genomskådar allt utan att bli bitter, börja hata eller förlora modet. Pandoras ask, som är full av elände och förskräckelser, gavs inte Prometeus utan Epimetheus²⁹, den tillbakablickande. I denna ask syns först inget hopp för den innehåller för mycket ouppklarat elände. Hoppet är räddningen, den skapande kraften, ”förutseendet”. Hoppet är som harmonin mellan ljus och mörker, mellan Yin och Yang, den tvåfald som håller skapelsen i stånd.

Vi äger alla en Pandoras ask, given åt den Efterkloke, vår tillbakablickande sida, och som är ett hinder för den Förutseende, den framåtsträvande delen av vår inriktning. Endast hoppet kan få oss att härda ut i den framåtsträvande aspekten. För många som skådar in i sig själva eller betraktar världen kan det vara svårt att förbli i hoppet när de ser ”det ouppklarade eländet”. Ändå förblir hoppet hela tiden vår tysta följeslagare, det hopp som är trons brud.

Hoppet stiger fram i hela naturen som en gudomlig kvinnlig aspekt. Vantro är att avvisa hoppet, att hoppa över andra steget som Goethe så vackert uttrycker det i Faust i avsnittet Häxan en gånger ett: ”Zwei ist keins” (Två är ingenting) men där som ingenting är frukten av någonting och inte får förväxlas med tomhet, okunnighet eller med värdelöshet³⁰. Detta ”ingenting” är som hoppet i Pandoras ask och även Pythagoras säger: ”Två är ingenting”.

Hoppet är en gåva, en tvåfaldig kraft, den trotsande ädlingens Enda; den Enda för Tron och för Magikern (Ettan i Tarot). Mottagligheten, den bildande kraften hos den gudomliga bruden, finns i en kvinnlig förmåga, en brud som i sin tur inspirerar sin make till den andliga kärlek som blir till ett ljus för dem båda. Att den nuvarande mänskligheten i så liten grad kan förverkliga detta ideal beror på det faktum att man har glömt att det nödvändiga hoppet trots allt döljer sig i Pandoras ask och väntar på att bli funnet, det hopp som för själen betyder dess livsandning.

”… för själv har du inom dig någonting som liknar Gud. Använd då dig själv till att vara ett Guds tempel, till att likna Gud” (Se inledningscitatet till detta kapitel)

Är vi då levande tempel? Ärar vi Gud inom oss över allting? Celebreras inom oss dag och stund en ärobetygelse till Gud? – Många tycker en kvart om dagen skulle vara nog ifall de överhuvudtaget gör det. Varför är många av oss så tröga att själen gråter? –  Därför att de grundprinciper anden för med sig förnekas, som exempelvis uppmaningen ”Res dig upp!”. Ryck därför upp själen ur jorden och ställ den mellan jord och himmel så att den får tillgodogöra sig himmelens dagg och förverkliga det faktum att den inte bara är av jorden.

Hur frigör man själen? – Genom att utforska friheten och göra det genom att börja i friheten. Själen smakar inte alls de gudlösas föda och ljussonen blir förgiftad av den, annars vore han inte framsprungen ur himlarna. Då skulle inte himmelens dagg räckas honom som det eviga hopp som får horisonten att lysa upp inför honom och få honom att bli ”den förutseende”. Den som äger det högre modet äger också det lägre och i den formen är det ödmjukheten. Den som kommit av höjden har stigit ned i djupet och bevarar där minnet av höjden.

Hur kan man tappa ett sådant minne? Finns det inte inom en? Hur kan man säga ”Jag söker Anden” om tanke, ord och gärning visar motsatsen?  Orden ”Det du håller högst av alla ting blir det som får herraväldet över dig. Om du överlämnar dig åt Guds herravälde kommer du att kunna behärska allt” är urgamla men alltid aktuella ord. ”Men det måtte jag väl veta”, säger väldigt många som blivit alldeles övermättade av alla ting utanför Anden de redan tagit upp i sig. Egentligen är detta ”att redan veta” detsamma som att ”ingenting veta” och att ingenting veta är ödmjukheten eftersom ingenting är som noll och noll är fullheten.

Pythagoras heliga tal ligger mellan Noll och Ingenting. De är de heliga tal som är livet självt och som måste levandegöras för de ligger inom oss. De är som regnbågens färger och heliga krafter som blir till Fullheten om vi går under i ”Ingenting”. Den som kommer ur detta Ingenting blir allra först Enheten: rörelse, insikt och motorisk kraft, det som driver oss till det sanna Livet. Därefter kommer Tvåfalden: harmonin och den förborgade kunskapen. Så höjs i hjärtat den gnosis som besjälar oss genom ett bildskapande och genomflödar oss med det levande hopp som först gör allting ljust och sedan frambringar Ljuset självt. Ljuset självt är Jupiter, den eteriska gudomligheten och själens gudomliga aspekt. Det är det som lyser upp det förmörkade och låter det skåda bortom eländet och därför skänker mod. Fader Eter kallar då sin telning till sig och då löser sig själen från jorden och börjar genom etern skåda himlen; hänryckning blir då dess arvedel och den dricker himmelens tårar.