Bibliotheket Henk och Mia Leene

Dagens människa blir alltid stimulerad av att höra om läror som var aktiva under förkristen tid, i varje fall om de fortfarande kan följas i praktiken. Hermes är en legendarisk person man diskuterar än idag. Även om man inte helt säkert kan belägga hans existens löper ändå namnet Hermes som en gyllene tråd genom hela den esoteriska världslitteraturen. Största intrycket gör inskriptionen över Lejonporten vid Mycene: ”Egyptierna härstammar från Thots son, en präst från Atlantis”. De läror man kan finna brottstycken av och som utgör den äldsta litteraturen från den tiden är skrivna av Hermes II, Thot-Hermes son som kan bli en högst levande figur för den moderna läsaren om han tar del av de nedtecknade samtalen mellan honom och sonen Tat och sonsonen Asklepios⁴⁴ (som blev den store Imhotep).

Det berättas om Thot-Hermes att han uppträdde som skiljedomare mellan gudajättarna och titanerna, att han var rådgivare år Osiris och Isis samt beskyddare och stamfader för de ”goda jättarna”, vilka överförde kunskapen till mänskligheten. Så blev legend historia. Fastän många esoteriker avvisar denna berättelse kan den i och för sig inte misstolkas. Den beskriver en tid då de så kallade ljussönerna steg ner på jorden, en tid då en del av dem var konung-präster som regerade över vissa områden. Sedan kom en tid då en del av dem återvände till det land de härstammade från under det att andra stannade kvar och det menas att det är från dem vi sökande själar härstammar.

Genom dessa berättelser blir det helt klart hur förkristna vishetslärare ser Thot-Hermes som stamfar till kunskapen om det gudomliga och de högre tingen i allmänhet, allt under bistånd från ljussöner. Hans namn framgår, tillsammans med tydliga beskrivningar av Osiris, Isis och Horus, i ett flertal egyptiska papyrusrullar⁴⁵. Dessa berättelser har alltså tagit plats i historien och kan av kvarvarande ljussöner uppfattas som gudomliga budskap som överförts till mänskligheten. Inför sådana som är mer jordinriktade, sådana som inte direkt söker det urgudomliga och dess frälsningsväg, framstår det hela mer som ”berättelser om gudar”.

Från Thot-Hermes kommer alkemin, i det gamla Egypten ansedd som upphov till den medicinska astrologin, iatromatematiken, talläran, olika ört- och ädelstensterapier och en rad andra liknande företeelser, och  Imhotep-Asklepios anses vara den direkta utföraren, framför allt av läkekonsten som han är den förste historiskt kände framgångsrike tillämparen av. Det sägs dock tydligt att han tog sin kunskap ”ur farfars och farfarsfars skrifter, vilka kommit från himmelen”.

Den allra äldsta symbolen för alkemin i Västerlandet blev den egyptiska ibisfågeln. Den vita ibisen med sina svarta fläckar hölls helig därför att den ansågs symbolisera pånyttfödelsen. Senare kom den att ersättas av den svarta korpen och den vita duvan.

All urgammal synbolik fäster uppmärksamheten på begreppet ”Ljussönernas nedsänkning, hur en del av dem återvände och hur de kvarvarande kan förlossas”. Samtidigt förstår man att det hänt någonting som förändrat den ursprungliga bilden genom just denna allra första händelse i mänsklighetens historia. Som det tydligt står i Enoks bok: ”efter upproret mot Skaparen blev världen annorlunda”. I den ”förändrade världen” lever vi här med vår inre urminnesbild och alla anknytningar den kan finna i symbolik, legender och stundom som vaga brottstycken av rena redogörelser för något verkligt förflutet. Men detta är nog för att beröra otaliga.

Hermes var en gång ledaren för Oktoaden som de fyra skapande paren bildat, de heliga åtta som måste bringa reda i Kaos. Även senare tiders talsymbolik syftar på nämnda nästan helt bortglömda tider. Ibland liknas Thot-Hermes med en av Elohim⁴⁶, de gudar som skapade himmel och jord. De hermetiska tankarna graverades som hieroglyfer på tempelpelare på ett tvetydigt sätt; ett väldigt ytligt utförande som inte säger så mycket och ett annat som kan tydas av dem som inspireras av Anden. Självfallet ser den oinvigde textens innebörd helt profant.

Efter syndafloden anses hans son, Hermes II, som blev Tots far och Asklepios-Imhoteps farfar, ha överfört dessa skrifter på papyrus. Dessa lär han ha förvarat i diverse egyptiska tempel men framför allt i Memfis. På detta sätt förde så Hermes II:s Tarot, invigningsvägen i en bildserie som kallas den memfiska tarot, vidare av Thot-Hermes. Namnet Hermes betyder medlare. Det gör egentligen också namnet Chrestos eller Kristus. Hermes II:s papyri kopierades sedan av Manethon, en berömd egyptisk präst som ofta citeras av religions- och kulturhistoriker och det är genom dessa citat vi kan få en viss kännedom om dem i nutiden.

I en sådan kvarvarande rest läser vi i ett uttalande av Thot-Hermes, att ” … själen efter att ha lämnat kroppen inte går upp i världssjälen, utan fortskrider som enskild själ för att Fadern skall hålla räkning med alla hans gärningar under jordelivet”⁴⁷. Man finner här en tro på själens ansvar för sina handlingar och detta stämmer väl överens både med de klassiska trosföreställningarna och med nutida esoteriska beskrivningar av livet efter detta. Framför allt i de senare anses att själen inte kan stanna upp och leva ett eget liv därför att den hela tiden måste vara på väg mot det ursprungliga fadershemmet. Den måste utvärdera livserfarenheterna, om inte förr så efter döden. Det gudomliga tvättar den ren men det sataniska binder henne vid Kaos. Det skulle bli lättare om vi inte skulle ha upphöjt själva egot till någonting så enastående för den ångerfulla själen i sig åtrår ingenting annat än det gudomliga om den kan genomlysas av det och det är dit den vill föra oss.

Åter citerar vi ur ”Cosmogénie d´Hermes Trismegiste” som fragmentariskt återger ursprunglig text:

 ”Solen sammanfogar som en medlare himmel och jord. Från himmelen sänder den sin essens och ur jorden drar hon materien uppåt. Solen är världsvagnens hjärta, hon skänker de odödliga evighet och genom sitt ljus ger hon näring åt jordens odödliga delar och i den mån jorden inte beslagtar hennes ljus befordrar det födelse och livets metamorfos. Den intelligenta världen (tankesfären) är fästad i Gud (Jfr. Enoks bok: härligheten ligger i Hans tänkande) och i känslo- eller sinnesvärden i såväl intelligensen som i solen. Under sin resa igenom känslo- och tankesfärerna mottar solen sin spis av Gud, det är den skapande aktivitetens inströmning, det Allgoda. Omkring solen finns dessutom sfärer som gudarna är beroende av och av dessa gudar är människorna i sin tur beroende men alla är vi till sist beroende av Gud”

Här framställdes alltså ett stycke hermetisk kosmogoni i original. Här ligger den gamla astrologin förborgad, läran om planetgudarnas inflytande på tanke och känsla men över allting strålar solen som medlare mellan Gud och skapelsen, vilken han ger sin gudomliga näring. Självfallet fullständigt oacceptabelt för modernt astronomiskt kunnande, men det ligger så mycket mer i det, en kärna om än omhöljd av gammaldags terminologi. Varje esoteriker kan föreställa sig en Solens son, en Mitras, en Kristus eller en Osiris. En Solens son är den som ”har de sfärer omkring sig av vilka gudarna är beroende”, alltså som står i direktförbindelse med sin ljusson och av sådana är jordmänniskan, ja, hela jorden och dess liv beroende.

Det som en andlig sökare innerst inne eftersträvar är att åter bli en Solens son, inte att imitera gudarna. Vad det gäller är att skapa det vibrationsfält omkring sig som ”gudarna är beroende av” till dess han själv blir en ljusson och börjar likna gudarna. Hela jorden och hela mänskligheten, var den än står, är beroende av det. Tror man sig vara en ljusson, om så bara latent, inställer sig snart denna känsla av ansvar och en önskan att snart kunna framträda inför världen.

Naturen är inte satanisk, det var de första ljussönerna som uppfattade det så. Den fallne Loke gav i den nordiska mytologin den blinde guden Höder en mistelkvist till att, ovetande om utgången, skjuta den för alla andra växter osårbare Balder. Det gamla ordet för mistel i den germanska språkgruppen har flera betydelser. Det betyder budskap, mardröm och förskräckelse, till exempel Maran, skräckens gestalt. Vidare används misteln som läkemedel mot vissa ärftliga sjukdomar och mot cancer. Cancercellen är en anarkist inom en del av cellstrukturen. Den vill inte längre ha del av ordningen, den opponerar sig, den vill falla ur ljusordningen.

Den hermetiska läran är följaktligen, sett till det stora hela, riktad till ”återvändare”, de få som står inför valet mellan ljuset och mörkret och i detta val säger ”jag känner mig så ensam, jag har ingen att prata med”. Så känns det att vara en av få men visst kan de prata med andra ljussöner, det gäller bara att inte genom det falla in i ett nytt slaveri. Det får inte utvecklas till ett beroende av andra ljussöner för i princip är det ändå alltid så att den fallna själen måste vara oberoende av andra vid sin vandring mot ”hemmet” även om han vandrar tillsammans med dem. Man kan i det avseendet inte heller ta ansvar för en med-själ.

Fenomenet att kalla naturen ond i sig är ofta att man fallit offer för ett ”skylla på andra” tänkande. Det försvinner om man kan levandegöra urminnesbilden. Om man stöter på sådant som är sataniskt och frustrerande måste man alltid tänka på att det är ljussönernas ingrepp som orsakat det. Enligt Hermes är Tidens natur och Urnaturen i grunden ett och detsamma. I det första fallet föreligger en gudomlighet, i det andra gäller det Gudomen själv. I det första fallet kan man dra sig undan och bli själlös. Detta påvisar också den av Pythagoras framställda talläran.

Ur Urnaturen föll en enskild, så måste man se det för att få en utgångspunkt. Han kämpar sig igenom sju faser och blir till slut en Oktoad, en Åttafald, en återställd gud, för att sedan bli en Nia. Nio är att vara ”tre gånger störst”, som den tidigare omtalade Hermes Trismegistos tillnamn Trismegistos betyder, för att slutligen gå upp i Urnaturen som en Tia. Och Tio är Ingen, sa häxan i Faust. Thot-Hermes son Asklepios säger:

”Den skapande guden har bildat människokroppen som världen genom en blandning av de fyra elementen; ur vatten och eld, ur luft och jord, på det att en harmonisk förening av dessa skulle bilda en vacker skapelse. Förutom detta la han in en kraftfull gudomlig andning som kommer ur den gudomliga anden. Sålunda fick denna ”andning” (pneuma) ett litet bräckligt hus att bo i men det liknar inte desto mindre Världen. Av en evig låga genomlyses den och av denna och av de fem planeternas lopp blir det levande, liksom av solen och månen, på det att dess väsen, om än likt världen, skall behärskas av en gudomlig kärna”

Den hermetiska satsen ”som ovan så nedan” kommer här tydligt till uttryck, liksom den litet mer ingående hermetiska framställningen att ”människan är en avbild av makrokosmos, liksom allt inom makrokosmos äger sin egen ordning, andlig enligt det mått av ljus och intelligens hon äger och detta är hela skapelsen inordnad i”. Vi ser också här den astrologiska uppfattningen om planeternas rangordning där Jupiter är ”den gode” och Saturnus ”den dåliga” och ”den minsta”. Man kan också jämföra med den alkemiska tesen, att ”det lägsta måste transmuteras till det högsta”.

De hermetiska axiomen kan sammanfattas enligt nedan:

1. ”Det som kan fullbordas enkelt skall inte kompliceras” 
   Här uppenbaras en hel värld av vishet. Som många gånger redan sagts är det frågan om någonting som i sig självt är enkelt. En fallen själ, en gång gudomlig, har att välja mellan det gudomliga eller det falskt uppfattat gudomliga, alltså satanismen. Vad skulle kunna skilja henne från det rent gudomliga ifall hon äger ånger och insikt? Ingen kan beskylla detta arma ego för någonting. Egot följer bara det som leder det. Själv äger det inget ljus, det blir bara genomlyst, upplyst i det mörker det hamnat i.
2. ”Ingen substans kan utan långt lidande bli fullkomlig”
   Lidande kan verka luttrande och om inte fattas det någonting i själen eller inom människan själv. All ”bearbetning” medför intensiva erfarenheter. Det är så som alkemin säger, att det bly som vill bli guld har mycket att genomgå.
3. ”Naturen måste hjälpas av konsten för den är själv för svag”
   Konsten är en lära genom vilken egot åter kan komma in på den goda vägen och bli till ren, stark och jämviktig natur. Denna konst är alkemin och betyder Alltets omsättning: natur tillbaka till natur, ande tillbaka till Ande, men båda måste samarbeta.
4. ”Naturen kan endast förbättras inom sitt eget väsen”
   Natur är natur och kan aldrig bli ande. Naturen kan inte identifiera sig med någonting annat än natur, den kan bara börja likna någonting annat. Tänk på diamanten och safiren. Diamanten anses vara den högsta ädelstenen och enligt sitt grekiska namn ”Adamas” är den oövervinnerlig. Ändå kan safiren börja likna diamanten ifall man långsamt låter den sammansmälta med guld. Den förlorar då sitt blåaktiga skimmer och blir klarare än vatten och gnistrande som en diamant men ändå förblir den till sin kristallstruktur en safir. Den ena ädelstenen blir inte den andra, men det kan bara en expert avslöja.
5. ”Naturen förstår och övervinner naturen”
   Naturen kan göra allt med det som tillhör den men själen, som inte tillhör den, kan den inte alls förstå. Det kan man inte heller förvänta sig och därför är alla metoder som härstammar från naturen oförmögna att undervisa själen.
6. ”Den som inte känner livet, känner inte naturen”
   Den som inte känner sig själv, sin organism eller sitt eget naturväsen, eller avvisar det, lever inte för han har ingen del i den eviga rörelse livet är.
7. ”Ingen kan gå från det ena extrema till det andra annat än genom en medlare”
   ”Ovan” och ”Nedan” behöver en medlare om de vill förbindas med varandra. Det är själen som sammanför Gud och människa. För att uppnå detta måste man först bli en sann människa, natur som bär den eviga rörelsen.
8. ”I en alkemisk process kan endast det bära frukt som först har dött”
   Så länge en egenvis papperskonung tronar inom oss kan inte den Store konungens vishet föras fram. Då kan man inte bli ”konung och präst”, ingen Hermes, ingen Nia. Nian är den pånyttfödda Ettan, egenvishet luttrad till Vishet genom lidandet på erfarenhetens hårda väg. Det finns bara en tron och på den kan bara en konung sitta.
9. ”Där de rätta principerna saknas blir resultaten ofullkomliga”
   Vi får här utgå från Treenheten: Gud, som är närvarande i Själen boende i en tillbedjande och harmonisk Natur. Utan dessa tre samverkande principer skall man överhuvudtaget inte ens tänka på att försöka gå en andlig väg. Gud måste bo inom en själv, inte inom en annan. Själen måste tydligt och levandegjort vara den främste, egot sluta tro att det är det första.
10. ”Konsten tar vid där naturen slutat verka”

Det är en punkt som många stupar på. Man vill börja där utan att ha förstått de föregående axiomen! Den egenvise börjar läsa där och det kan leda till att han kastrerar sin egen natur genom att påfresta den, bortse från den, kuva eller ringakta den. Men naturen kan endast göra det som naturen kan frambringa, och då kan det egna ljusets identifikation med Ljuset komma fram.

Först kommer uppgiften att harmonisera det naturliga. All diskrepans inom det naturliga hindrar ”konsten” att fullborda sin process. Så länge vi krampaktigt inriktar oss på egot och försöker ”träna upp det” förblir vi små människor och oförmögna själar. Men hur kan vi då under tiden vara andliga? Naturens under är att den omsätter sig, andens är att den skapar identifikation. Naturen förlorar sig i en annan form men ändå en naturlig sådan, anden hänger sig åt Anden men förblir sig själv. Anden är en individuell enhet medan naturen är delad i två blinda krafter som kan omsättas i det oändliga. Ett är Ett och dess kraft verkar i alla de övriga talen och slutligen blir den återställd i Nian, där blir det ett. Detta är just gåtans lösning.

I Nian är anden 3 x 3; Ljuset, Valet och Vetandet, alltså 3, 6 och 9. Tillsammans blir det 3 + 6 + 9 =18 som åter i sig är 9, Eremiten, oföränderligt ljus ur Ljus, allomfattande men ändå odelad. Ett mysterium i sig självt. Hermes kände denna hemlighet. Människan känner den bara om hon själv är den. Nian är den sol som förbinder himmel och jord och sänder ut sitt gudomliga budskap till deras behov ”som är beroende av det”.