Bibliotheket Henk och Mia Leene

så förbered dig på att bli bespottad

och var viss om att man kommer att vända sig om och ropa:

”Denne filosof har uppstått från en dag till den andra, varav dessa höjda ögonbryn?”

Men du vet hur det förhåller sig, du håller dig enbart fast vid det

du finner vara det bästa och det skönaste

Ur - Les stoïciens – textes choisis Stoikerna – valda texter

“Gud är ett fluidum som utbreder sig över hela världen"

Under en resa i filosofins nejder upptäcker man framstående tänkare som utifrån sig själva framför icke jordiska tankar. Bland dem finns många som var stoiker, filosofer från första århundradet av vår tideräkning. Många av dagens ateister åberopar dem därför att de menar att stoikerna varken trodde på Gud eller det gudomliga, utan återförde allt till människan själv. Ändå måste man säga att man känner igen den universella gnostiska idén hos dessa filosofer som har haft en så stor betydelse för filosofins utveckling. Den idén är allt annat än ateistisk för den leder tanken till eterns verkan och till tanken på Zeus-Jupiters herravälde.

Ingen stoiker var så okunnig, att han satte upp Zeus som avgud utan såg i honom begynnelsens upphov och orsaken till slutet i vilket formen löses upp igen. Liksom kaldéerna visste de att såväl början som slutet befinner sig i etern. I detta avseende hade de kommit längre än dagens vetenskap vilken ändå på annat sätt gör sig stor möda att komma fram till ungefär samma sak. Stoikerna såg Gud som ett fluidum som genomtränger hela skapelsen och att hans verktyg och drivkraft är Zeus-Jupiter. Den kinesiska filosofin talar om Ch´i. Ch´i är både gudomlig och jordisk och därur kommer både orsak och verkan och ur den kommer även motsatserna. Enligt stoicismen är såväl människan som Zeus både eteriska och grovfysiska. Gud var för dem en svängningspotential som var förbunden med materien och eftersom etern genomflyter materien härskar den över och leder den människan och samma förhållande gäller för själen, en eterskapelse som ledsagar människan.

I boken Les Stoïciens står det:

”Själen är ett inskapat Pneuma som har sin boning i kroppen
så länge den vanliga livsuppehållande andningen pågår”

I själen ligger livets orsak och regleringen av livsandningen. Detta synsätt finner man hos allehanda läror hos Enok, bland de kinesiska tänkarna, inom Zen och hos det första århundradets gnostiker. På detta gamla synsätt baserar sig bland annat andningsteknikerna som genom sitt utförande utgör en svag antydan om denna gamla övertygelse. Andningen, andhämtningen eller pneuma är bärare av Ch´i, etrarna eller himlarna. Och det himmelska äger något av det gudomliga, av Zeus eller Jupiter, som bevarat så mycket av Gud inom sig. Jupiter är naturens välgörare, det erkänner även astrologin. Etrarna är välgörande för naturen och således också för den naturfödda människan såväl som för den andliga därför att eter bär de gudomliga vibrationerna²⁷.

Andningen, med näsa-lungsystemet som organ, tar upp den gudomliga vibrationen ur etern i de fall själen är verksam. Detta system sörjer för upptagandet av den andra etern, den naturliga livsvibrationen -  lever och ögon sörjer för upptagandet av den första etern genom vilken den för de flesta osynliga kroppen hålls istånd. Om andningen hämmas eller störs uppstår depressioner och/eller ångest. Man kan varsebli denna företeelse vad det gäller alla psykosomatiska sjukdomar och även de nya folksjukdomarna. Om hjärtat via dessa vägar undanhålls luften, där etrarna finns, kvävs också den lyckokänsla de kan befordra. Vidare hämmas livsenergin och tillslut upphör livet.

Den bristande kunskapen om etrarna och därmed om planeternas verkan, till exempel om Zeus-Jupiters inflytanden, leder till en livsinskränkning, till ångest och depressioner. Trots att man kan tycka att vår tid inte tar upp särskilt mycket av vetenskapen om etrarna, har aningar om deras verkan ändå börjat skönjas och understöds av nyvunna vetenskapliga fakta.

Den del av ateismen, som varken erkänner Gud eller det gudomligas verkan, gör människan till en robot, under det att de trosinriktningar som avvisar den gamla visheten och förkastar den som rena irrläror, faktiskt också frånkänner människan hennes djupaste inre vetande. Så blir det tydligt, att för att uppnå lycka och hälsa behöver människan en själssfär där tankar om Guds väsen kan utvecklas i den grad hennes själsväsen kan ge uttryck för det. Att känna Gud är att äga något av det gudomliga, ja, faktiskt att låta sig bli ”besatt” av det. Zeus-Jupiter, ”den Utstrålande” eller ”Faderns eter” är den högsta aspekten i naturen.

Genom att tjäna Zeus behåller man sin hälsa och blir skickad till att vara en genomgångskanal för det gudomliga. (Tänk härvid på smaragden och på den gröna färgen). Att frånkänna sig själen och därigenom kväva den, är som att frånta kropp och tänkande deras livgivare och följden blir sjukdomar och/eller depressivt beteende. Man behöver inte kalla själen för ”själ”, man kan använda alla möjliga andra namn, men det är ändå genom den man verkligen lever.

Ljussonen använder sig framför allt av själens gudomliga del medan natursonen mest använder sig av själens ”jordiska” del och båda kan missbruka sina delar. Båda kan fjärma sig sina delar och detta kan göra dem psykiskt och kroppsligt sjuka. I så fall får ljussonen framför allt psykosomatiska eller psykiska störningar och eftersom så många numera drabbas av psykiska besvär skulle det i bästa fall kunna betyda att antalet ljussöner är väldigt stort! Deras psyken lider bara av brist på pneuma²⁸ eller gudomlig andning för hos ljussonen drabbas först psyket och sedan kroppen. Det är psyket som via pneuma frambringar gnosis. Intellektet är mer en produkt av själens jordiska del. Hållbar lycka kommer ur den gnosis som psyke och pneuma burit fram. Den lycklige andas rätt men det är ingen andningsteknik som gör honom lycklig, det är det psyke som får sin näring genom pneuma som verkar så.

En verklig stoiker vidtog alla åtgärder för att hålla sin själ vid liv och det förklarar hans aversion mot nöjen och förströelser för dessa ansåg han inte medföra inre frid och inte den harmoni som pneuma kan skänka. Men man måste också tänka på att han även avvisade alla påbud och tvingande förpliktelser som kunde hindra människans helgelse, frälsning och lycka. Människan är egentligen i mycket hög grad sin egen fiende och äger böjelsen att förslava sin själ. I allra äldsta tid var hon mer likgiltig inför sig själv men sedan hon börjat bli ett hinder för sig själv framtogs också medel att försöka hjälpa henne frigöra sig från denna belastning.

Hennes kamp att komma loss började understödjas av de sanktionerade troslärorna som kom med ”påbud” på självbestraffningens grund, att man skulle bygga upp ett skuldkomplex och sysselsätta sig med sig själv hela tiden vilket bara skapade sjukdom, ängslighet och till sist ett självförakt. I största allmänhet kan man säga, att en sådan inriktning bara förstör det instrument som själen måste finna före sin hemresa. Då blir gnosis, den genom pneuma och psyke vunna Tanken, långt borta och då kan man börja märka ord och splittra samvaron med att utveckla kedjor av missförstånd.

Man behöver inte tro på Gud, vilken ateister så häftigt angriper för att de inte kan fastställa var han i så fall skulle finnas. Man behöver inte tro på honom men man måste ”leva honom” för annars har man inget liv. Det är Gnosis; leva ur Gud genom pneuma och psyke och detta är också meningen med sann meditation. Till en sådan hållning kan man inte bli tvingad för tvång öppnar inte, det tillsluter. Den andligt inriktade behöver inte gå på dagis, han har påtagit sig ansvaret för sig själv och för sin själ. Ut ur en frivillig, otvungen och ur längtan uppvällande gnosis kan en andlig gemenskap träda fram. En obrytbar gemenskap, både individuell och samfälld, en gemenskap av individer som upplevt både höjder och dalar och som kan uppskatta både det enskilda och det gemensamma.

Den lovsång stoikerna tillägnade Zeus-Jupiter är nästan likadan som den Hermes tillägnade Gud:

” … men du o, Zeus, alla värdens Fader,
du som döljer dig i mörka moln och blixtar
har räddat människan från osalig okunnighet;
Fördriv den åter ur deras själ, o, Fader
och låt dem förverkliga den Tanke
ur vilken du i rättfärdighet härskar över tingen … ”

Och Hermes talade:

”Bli i ditt tänkande ett med Guds Tanke!”

Stoicismen hyllar den tanke där Zeus-Jupiter är närvarande på det att allting skall bli harmoniskt, inom honom och omkring honom.

Åter gäller det att söka enheten med och den harmoniska växelverkan mellan Yin och Yang eller den yttersta kraften, den Ch´i som Tai Chi frambringar. Och … intet är nytt under solen. Vi får inte tro att vårt nuvarande tänkesätt skulle föra oss närmare gnosis eller anden än det tänkesätt som rådde i äldre tider. Inte heller bör vi lägga alltför stor vikt vid eventuella skillnader i västerländskt och österländskt tänkande. Endast därför att människan gjort sig själv till ett hinder har hon börjat dela in den universella tanken i delar som i sin tur delats upp på olika väderstreck och folkmentaliteter. Inom sig själv började hon skilja ljuset från mörkret, bedömde natten som onyttig och dagen som nyttig. Hon åtskilde färgerna och började ställa dem mot varandra och till det naturliga fogade hon det konstgjorda och fördärvade så naturen så som hon en gång fördärvat själen till dess jordiska såväl som dess andliga del.

Sådan människan är, så lever hon och så formar hon sin omgivning och splittringen ledde henne så långt att hon inte längre kunde sjunga sina lovsånger till Zeus-Jupiter. Denne naturens välgörare kunde hon inte längre prisa för hon kände inte längre sin egen natur utan började till och med förneka den. Och hur skulle hon som inte älskade sitt pneuma och sin själ, eller inte ens känner att de finns, kunna älska Zeus-Jupiter eller Gud, ur vilken själen utgått?

Ateisten känner inte Gud därför att han inte känner eller erkänner sitt eget psyke. Den religiöse fanatikern tillber en egen gud som är som en sträng far som straffar honom om han begår misstag och belönar honom när han gör någonting bra. Ur denna förvrängda tankebild inrättar han en stor förskola där själarna förminskas till oförmögna som aldrig själva skulle kunna komma fram till gnosis eller till det saliga hjärtats djupa frid, den frid som också vore till naturens gagn. Den friden är en eterisk jupiterverkan som uppstår i själen, går vidare till hjärtat och visar sig i andningen. Gud vare tack att allting gammalt kan bli nytt och att allting nytt kan bli gammalt! Detta kretslopp bryts aldrig.  Hos människan finns den urgamla böjelsen att förnya de dagliga tingen så att någonting nytt tycks framträda inför henne och ge henne livsglädje och så blir det nya aldrig ytligt och det gamla aldrig dammigt.

I evighetsperspektivet möter alla rötter endräktigt varandra, alltså i den sfär ur vilken såväl nya som gamla visa öser. Där finns varken det långtråkiga eller det timliga, varken det övermättade eller det hungriga. Det tomma sällar sig till fullheten så som det gamla till det nya och tillsammans bildar de en enhet: barnet av vatten och eld, barnet som framburits ur himmelens dagg som varje dag faller ner på jorden till att tas emot av människan. Den daggen finns verkligen men det gäller för människan att upptäcka den genom att öppna själens lotus. Det gäller inte att bli ateist och det gäller inte heller att bli fanatiker utan att återställa sig till den sanna människan, som stoikerna kallar henne, en som kan följa sin jordiska och sin himmelska natur.

Hennes jord kan inte bestå utan himmel, då skulle den förtorka. Hennes himmel kan inte bestå utan

jordaspekten, då skulle den rivas upp av blixt och dunder, men den som tillber jorden för all dess skönhets skull blir till sist smärtsamt medveten om sin egen förgänglighet. I honom finns ingenting som i längden är varaktigt då detta enbart kan vara frukten av den gudomligt väckta själen. Då flyr honom alltid glädjen till sist för vindarna, elden, jorden och vattnet hörsammar honom inte för han är bara deras lekboll.

Se, du är himmel och jord, höjd och djup och du befinner dig mellan båda ytterligheterna eftersom du inom dig bär något av båda naturerna. Därför kommer du att lära känna dem båda och nära din själ ur dem båda om du strävar efter lycka och inre frid, för dessa är bådas verkan. Var därför utan fruktan, min vän, och tveka inte att gå över den bro som är spänd mellan höjden och djupet. Då får du se hur himmelsbågen avspeglar sig i den klara strömmen, för båda måste du vara lik. Kasta därför undan dina snaror och erkänn i glädje och tacksamhet ditt uppdrag från himmel och jord: att utbreda den djupa frid som gör dig till en himlajord och främjar din själ.

” … ty själen, min son, är mejslad ur min Ande, ur mig din Skapare,
ur vindarna, ur pneuma, som viskande för mina tankar till dig!”